Vad vårdar du i februari?

Ulrica i bloggen Kulturkollo vill veta vad vi vårdar mer än barn i februari, apropå att det kallas Vabruari?
Det är en fråga som tål att funderas på. Jag tänker nog vårda mig själv, göra lite mer av sådant som jag längtar efter, läsa bra böcker, sy på mitt lapptäcke och mysa. Jag vill också vårda min familj som jag inte riktigt hunnit med det sista året. Mina studier har gjort att jag helst velat vara helt ensam med en ljudbok eller podd i lurarna de få lediga stunder som jag har haft. Strax före jul vaknade jag som ur en dvala och kom plötsligt ihåg att de kanske vill vara med mig och att jag nog faktiskt vill vara med dem också lite mer.
Jag är ju fortfarande inte riktigt i hamn med  uppsatsen, men jag försöker vara effektiv när jag väl sitter och skriver och släppa tankarna på den när jag är ledig.

Det är lördag och jag har jobbat idag.
Ute skiner solen och det låg ett tunt istäcke över världen när jag med hjärtat i halsgropen cyklade till bussen. I kväll blir det middag med systrar och kusiner.


Jag vill tipsa om två barn- och ungdomsböcker igen. Just nu blir det många böcker i den genren eftersom jag snart ska påbörja ett läsprojekt med årskurs 8.

"Ordbrodösen" av Anna Arvidsson läser jag just nu. Alba har bott med sin mormor och morfar sedan hennes mamma dog. Alba tillhör en mycket speciell och hemlig släkt där kvinnorna kan styra andra människor genom att skriva ner vad de vill ska hända. Förmågan kommer när man är arton år genom en särskild ceremoni. Ceremonin brukar mest vara en formalitet som ingen av kvinnorna brukar misslyckas med. Men det är precis vad som händer Alba och från att ha haft en tydligt utstakad väg i livet så blir plötsligt allt osäkert och oförklarligt.
Först tyckte jag att boken påminde om "Skämmerskans dotter", den fantastiska boken av Lene Kaaberböl. Men nu när jag hunnit läsa en bit så har jag insett att det här är en helt annan berättelse, men minst lika spännande. Det är en bok för högstadiet och uppåt, skulle jag säga.
En mycket bra debut!

Min andra bok är mer för mellanstadiet och heter "Spetälskesjukhuset" av Camilla Lagerqvist. Det är en spännande spökhistoria som utspelar sig i Järvsö, på det gamla sjukhuset som användes för patienter med spetälska, eller lepra som det kallas idag, fram till någon gång på 40-talet. Ellys mamma har dött, pappan är borta med sitt arbete och Elly hälsar på sin farmor i Järvsö. För att utmana sig själv känner Elly på dörren till sjukhuset, som nu används som ett boende för psykiskt sjuka. Patienterna är på en resa så huset är tomt. Men dörren går upp och där inne finns en flicka som heter Saga.
Jag gillar böcker som både innehåller en spännande historia och samtidigt berättar något för läsaren som "är på riktigt". Camilla Lagerqvist är bra på det!

Mitt förhållande till Alex Schulman är komplicerat. Aldrig att jag skulle orka lyssna på hans och Sigge Eklunds podd. Och jag tycker att han är kaxig på ett ganska jobbigt sätt. Jag har läst tre av hans böcker. Den första "Skynda att älska" där han berättar om sitt förhållande till pappan Allan Schulman,  den andra "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli trött"  och nu hans tredje om den alkoholiserade mamman; "Glöm mig". Hans bok om hur han blir kär i sin blivande fru, den med sommarängen, är bortsett från att den har den värsta titeln i historien, jag kan inte komma ihåg vad den heter ens när jag sitter och tittar på framsidan av boken, är lite fjompig på något sätt. Samtidigt som det är en vacker kärlekshyllning så har jag lite svårt att ta den på allvar. Böckerna om föräldrarna är väldigt sorgliga och förklarar väldigt mycket om varför Alex Schulman är den han är. Så samtidigt som jag irriterar mig på honom så tycker jag också väldigt synd om honom. Men, böckerna är rätt som det är som hans privata dagböcker. Ibland känner jag att han blir lite tjatig om vissa saker, ibland beundrar jag hans uppriktighet om sig själv. Eftersom jag gillar att läsa dagböcker så blir jag intresserad, och samtidigt splittrad...
Ja, ni hör ju. Det är omöjligt för mig att bestämma ens om jag gillar böckerna eller inte...

Januaridikten

Årets första dikt blir mycket passande med tanke på två av alla mina intressen, en kombination av poesi och stickning. Dikten har jag hittat i boken "Kulturkoftor" och är skriven av Pablo Neruda som en hylllning till den present han fick en gång av en vacker, kvinnlig vän.

Sång till mina strumpor

Mara Mori gav mig 
ett par strumpor
som hon stickat med sina herdehänder,
två strumpor mjuka som kaniner.
Jag stack mina fötter i dem
som om de vore två skrin
stickade med fibrer av
skymning och getskinn.

Djärva strumpor,
mina fötter blev två fiskar av ylle
två långa hajar
blå som havet, ultramarin,
genomstungna med en tråd av guld,
två väldiga koltrastar,
två kanoner;
mina fötter hedrades på detta sätt
av dessa himmelska strumpor.

De var så strålande att mina fötter
för första gången 
tycktes mig misshagliga
som två orkeslösa brandmän,
brandmän, ovärdiga den eld som flätats in
i dess glödande strumpor.

Trots allt motstod jag den starka frestelsen
att gömma undan dem någonstans
så som pojkar håller eldflugor,
så som lärda män samlar
heliga texter,
jag motstod den galna ingivelsen att sätta
dem i en gyllene bur
och varje dag mata dem
med fågelfrön och kött av rosa melon.

Som en upptäcktsresande i djungeln 
sticker spettet i den sällsynta gröna hjorten
och äter den med samvetskval,
sträckte jag ut mina fötter
och drog på mig
de vackra strumporna och sedan skorna.
Moralen i min sång är denna:
Skönhet är två gånger skönhet
och det som är bra är dubbelt bra  
när det gäller två strumpor
av ylle om vintern.

-Paul Neruda-

Kulturkoftor!

Det här är en bok som jag tycker är fantastisk! Den kom till mig i ett födelsedagspaket, efter att jag finkänsligt skickat en bild veckan före till min käre T och diskret meddelat var på bokhandeln han skulle hitta den...
Cecilia B Dackenberg berättar om kända människor genom deras stickade koftor, och ibland tröjor och raggsockor. Varvat med spännande och intressanta berättelser så kommer stickmönster på de stickade plaggen.
Jag gillade historien om Agatha Christie och hennes Auntie-grannie som inspirerade Christies karaktär Miss Marple och hennes spetsschalar. En annan favorit är Sven "Sleven" Säfwenberg som inte kunde byta ut sin bandykofta under hela karriären för att den betydde tur.

Rådjur och ljudböcker

I morse när jag och Speedy skulle gå ut och skutta i snön så var det ett extremt fräckt rådjur som varit på besök! Spåren i snön avslöjade att det hade kollat in Speedys toalettsten (oförskämt helt enkelt!) och knatat runt vår lilla tomt. Ända fram till altanen hade rådjuret gått. Speedy var tvungen att markera, gräva och sedan hetsäta vissen ljung i nästan en timme innan han lugnade ner sig.
Annars har vi en ganska lugn lördag. H har en kompis här och de har varit ute och lekt i snön, fast inte så länge trots januarisolen.

Jag har alltid varit lite svag för Herman Lindqvist och hans torra, men samtidigt underhållande röst när han berättar om vår historia. Under många år har jag valt att inte läsa eller lyssna på hans böcker efter allt prat om att han inte var så noga med faktagranskningen. Det var väl redan någon gång på 90-talet tror jag.
Nu såg jag i alla fall att det fanns lite av hans böcker på Storytel och tänkte att jag får väl ge honom en chans igen då. Boken jag valde var "Kungliga frierier" och han har själv läst in den. Den är helt enkelt en kronologisk historielektion om hur tio kungar och drottningar träffats och varför det gick till som det gjorde. Lite kul, men inget fantastiskt.

Nästa bok jag lyssnat på är en gammal hederlig svensk deckare av Jan Mårtensson. "Döden går på museum". Johan Kristian Homan är en antikvitetshandlare som bor med sin katt Cléo och hjälper polisen att lösa mysterier. Jag har aldrig läst något av Mårtensson förut men det kan nog bli fler framöver. Under hela lyssningen funderade jag på när den kunde tänkas utspela sig. Den känns väldigt 70-tal, vilket också visade sig stämma. När jag undersökte saken visade den sig vara skriven 1977. Boken fick mig i samma sinnesstämning som när jag läser Agatha Christie, det är ett lugnt tempo, lite mysigt på ett puttrigt sätt. Jag gillar när karaktären måste stanna hemma på kvällen för att han väntar på ett telefonsamtal, eller när han är less på journalisterna som ringer och därför drar ur jacket när han går och lägger sig. Johan Kristian Homan är en ganska klantig detektiv som försätter sig i onödigt farliga situationer. Han drar fel slutsatser emellanåt och hävdar med bestämdhet att katten Cléo talat om för honom vem mördaren är.
Ja, det är mysigt helt enkelt!

När jag skulle gå ut i morse och hämta kaninen så var det bara snö och snö. Mitt i allt det vita satt det lilla fluffiga djuret med snö på huvudet. När jag lyfte honom var det en rund gräsfläck under honom vilket tyder på att han inte rört sig på ett tag. Nu ligger han och snarkar under soffan och vägrar komma fram. Vi är hemma idag, Vabbruari har börjat tidigt i år...
 Jag känner mig också lite krasslig så jag blev inte jätteledsen över att vara hemma.
Förra året läste jag så  många böcker att jag missade att redogöra för flera stycken, insåg jag häromdagen.
Bland annat lyssnade jag på "Jorden runt på 80 dagar" av Jules Verne. Den gamla klassikern som jag kunde ganska väl utan att någonsin läst den. Det förvånade mig hur bra den var. Så bra att jag nu är lite sugen på att läsa mer Jules Verne.
En annan ljudbok som jag glömt att redovisa var första delen av Jonas Moströms deckarserie, "Himlen alltid högre". Jag började ju i fel ände med del fyra i serien "Trogen intill döden", vilket inte gjorde så mycket. Det är en serie som jag för övrigt tänker fortsätta med under detta år.