Så är skolan igång då. Även om det sved lite att erkänna  så var vissa i vår familj ganska nöjda efter första skoldagen. Igår kväll låg han och kunde inte fatta själv att han nu går i femman!

Jag åkte till jobbet igår och tänkte att det nog skulle bli ganska lugnt. Det var ju trots allt första dagen och klasserna brukar ju inte ha tid att komma till mig då. Men, klockan nio ramlade mitt gamla gäng in, de som kom varje rast i våras. Strålande glada och nöjda med att ses igen. Några till och med lånade böcker. Biblioteket var fullt av elever större delen av dagen och jag kände efter första chocken (eftersom jag lite glömt hur det var) att det är så härligt att allt är igång!

 

Hemma sitter T och jobbar och har det stressigt. Det stressiga är kanske inte så mycket jobbet som vår kanin som vill ut och lufta sig med jämna mellanrum, kanske att han är aningens bortskämd efter sommaren, de sex igelkottungarna och deras mamma som behöver vatten, kattmat och småprat lite då och då och grannkaninerna som rymmer hemifrån och också vill pysslas om rätt som det är.

Att vara djurvän är ett tidsödande jobb!

 

På bilden ser ni de senaste böckerna jag läst. För tillfället har jag helt gett upp att sticka eftersom jag blir svettig bara jag tittar på stickpåsen. Dessutom, när jag väl försöker så blir det bara fel och jag får repa. Så jag väntar på en kyligare dag med gott om tid och lust. Däremot läser jag galet mycket. Läser på jobbet också på lediga stunder för att vara redo när det blir bokprat framöver.

 

Emma Hambergs "Resten av allt är vårt" gav mig flera saker. Dels skriver hon så att allt känns som en småtrevligt kåseri i Rosengäddastil, dels gjorde boken mig avslappnad. Alltså, Emma Hamberg har gått igenom riktigt tuffa saker. Hennes man och pappan till de tre barnen blev dödsjuk på grund av ett virus. Han fick epilepsi och hjärnskada. Han kommer aldrig att bli sig lik igen. Allt detta berättar hon om i boken, plus en massa annat från sitt liv. Vi får vara med när hon blir kär i sin nye man och det svåra med att vara fyrtiosex år och börja dejta på Tinder.

Anledningen till att jag blir avslappnad av att läsa boken är att jag alltid känner att jag måste vara så vuxen, ordentlig och duktig. Det känns ibland som att misstag är något man borde ha slutat med i min ålder om man inte vill vara misslyckad. Men Emma och hennes vänner lever på sätt och ett vis ett tonårsliv. De dricker för mycket emellanåt, misslyckas i kärlek och gör bort sig. Grejen är att de inte skäms, eller i alla fall inte har problem att erkänna det. Och de är ändå samtidigt lyckade och coola människor. Inte för att jag vill leva Emmas liv men det är skönt att känna att man kanske duger fast man är som man är.

 Efter en härlig helg med mycket sol, bad och grillmiddag hos lillasyster så känns det som att det nog är sommar ett tag till. Igår hade vi sista tillfället med Sommarboken i Enköping. Det var mysigt men jag är glad att alla sommaraktiviteter är över och att jag nu får blicka framåt mot hösten. Lärarna är tillbaka den här veckan och de är på hugget! 

Som tur var hade jag förutsett att det kunde bli lite hetsigt så bokningschemat var färdigt igår eftermiddag och jag kunde sätta upp det i lärarrummet innan jag åkte hem. Mitt mål är att biblioteket och jag ska vara något de tänker på så fort de kommer till jobbet och att de ska inspireras till många samarbeten och läsprojekt. Det blir lite bättre för varje år tycker jag. Jag ser verkligen fram emot måndag när alla barnen kommer. Då är allt som det ska igen!

Känner ni Jana? Jag tänker förstås på huvudpersonen i Karin Smirnoffs serie om Jana som återvänder till sin barndomsby och tvilling Bror. I den här boken, del två; "Vi for upp med mor" tar sig syskonen hem till moderns uppväxtby. Det är dags för begravning och att göra upp arvet en gång för alla. De ska bara vara där tills de sakerna är avklarade men det visar sig mer komplicerat än Jana trodde att återvända hem igen. Den vilsne Bror fastnar i släktens garn och utan honom åker hon inte! 

På bokbussen i fredags pratade jag med en låntagare som bott i Umeåtrakten och hon var mycket upprörd över de här Västerbottenförfattarna som alltid ska framställa västerbottningarna som så eländiga. Hon menade att det är alkohol, incest, religiösa sekter i varje hus i de här böckerna och att så är det inte i verkligheten! Och en viss poäng har hon såklart. Men elände saknas ju inte direkt i litteratur från andra ställen heller. Tills nästa gång jag träffar henne ska jag fundera ut ett exempel på en författare som inte skriver eländesskildringar. 

När jag hade läst Karin Smirnoffs första bok "Jag for ner till bror" så var det kanske ändå språket och dialekten som fanns kvar längst inombords och så kommer det nog att bli med den här också. Att läsa på dialekt ger en alldeles särskild dimension till upplevelsen.

Och vissa har det bra...

Idag var det premiär för höstens bokbusstur för mig. Det var varmt, minst sagt. På sista hållplatsen hade vi 27 grader inne i bussen och 33 utanför. Det var aningens risk för härdsmälta.

Inte blev det bättre när det plingade i telefonen och mina killar därhemma, som jobbar stenhårt på att suga ut det sista av semestern, meddelade att de var på väg till Fyrishov. 

Nåja, nu är det helg och jag räknar inte med något annat än att det ska bli ljuvligt sommarväder hela helgen.

Jag har känt mig som en galen "catlady" i veckan. På kvällarna har jag gått runt med små mat- och vattenskålar till olika hörn av trädgården. En kväll fick jag dessutom kramp i låret så jag släpade ena foten när jag gick runt där. Då fnissade jag lite för mig själv och funderade på om jag nått någon sorts galenskapsgräns...Dels försöker vi curla igelkottsfamiljen, dels har vi haft grannkaninen på besök. Min strategi har varit att pyssla om grannkaninen så mycket att den känner sig trygg med oss och vill komma dit så fort den rymt och att vi då ska kunna plocka upp den och bära hem den utan att behöva springa runt kvarteret med håv i flera dagar först. Planen har lyckats ganska bra om jag får säga det själv. I onsdags kväll när jag kom hem så satt den och väntade bredvid Speedys bur och när jag kom så kom den fram och hälsade; markerade min cykel, mina skor och meddelade tydligt att den kunde tänka sig något litet gott. Igår fångades den av T som sedan bar hem den. Så nu är vi lugna och avslappnade igen tills nästa gång.

"Välkommen till Flanagans" av Åsa Hellberg är en ny serie om Linda som växer upp med sin mormor i Fjällbacka. Mamman är död och pappan äger ett hotell i London. 

Andra världskriget är slut när Linda får beskedet att pappan är svårt sjuk och hon reser omedelbart till honom. Hennes intention är att komma hem till mormor efter ett par veckor. Men pappan dör och plötsligt står hon där, 21 år och arvtagare till det lyxiga hotellet. Hennes kusiner, lömska och otrevliga, äger 20 procent och gör allt för att utmanövrera Linda och ta över verksamheten. Linda har dock människor omkring sig som stöttar och uppmuntrar henne att kämpa för att behålla hotellet.

Parallellt med händelserna 1949 när hon ärver hotellet så får vi följa händelsutvecklingen när det gått tio år. Linda har inte bara lyckats behålla hotellet. Hon har också gjort det ännu mer lyxigt och populärt. Men priset är högt. Vi får också träffa ett par flickor som arbetar på Flanagans. Deras perspektiv är ju förstås ett annat men de är ambitiösa och vill ha ut mer av livet än deras föräldrar lyckats med.

En perfekt semesterbok egentligen (om man hade haft semester)!

Starstable

     

Inför sommarens bokpratsaktiviteter så läste jag första delen i serien Starstable; "Jorvik kallar" Det kan du läsa om här

Nu har jag plöjt de två andra delarna i triologin och det var spännande fram till sista sidan! Jag har fortfarande en känsla av att böckerna riktar sig till lite äldre barn och ungdomar. Dels är språket lite avancerat emellanåt dels så hoppar handlingen mellan de olika karaktärerna så det gäller att hänga med. Vissa saker måste man också själv kunna tolka in i handlingen då inte allt skrivs rent ut. Samtidigt tror jag att serien kan vara en brygga till lite svårare litteratur då det är så oerhört spännande hela tiden. Kanske beror det på att det är ett dataspel från början, men det är verkligen inga döda punkter utan det händer saker hela tiden!

   Min första kväll hemma efter semestern så var jag och Speedy ute i trädgården. Mitt sällskap skulle gå på sin toasten. Plötsligt när vi stod där kom en stor igelkott knatandes med ett glasspapper i munnen. Hon tog ingen notis om oss utan hade väldigt fullt upp med sitt. Hon slank in under altan och fixade en stund innan hon kom ut igen och tog samma väg tillbaka. Så igår morse så får vi se en lite igelkottunge, Och när vi står där så dyker det upp fler. Slutligen kunde vi konstatera att vi har en mamma och sex ungar boendes under altanen. Mamman höll sig under altanen och vi kunde bara höra henne gruffa och prata med ungarna. De däremot var ute säkert sex, sju gånger under dagen på upptäcktsfärd. Så otroligt söta och små! Man får aldrig nog av att titta på dem.

Jag kunde inte sluta tänka på en av mina favoritbilderböcker när jag var liten.

Det kändes som att jag var med i den...

Bortsett från igelkottar så har jag också läst lite i veckan. "Hjärtats bokhandel" av Veronica Henry är ytterligare en varmhjärtad hyllning till böcker och bokhandel. Sarah har varit ute och rest i världen men kommer hem till sin döende pappa och hans bokhandel Nightingale Books där Sarah i princip vuxit upp.

Hon lovar pappan att försöka fortsätta hålla liv i bokhandeln men det är svårt. Både sorg och ekonomi får uppgiften att kännas oöverstiglig. Men med stöd och hjälp av vänner och stamkunder så gör hon sitt bästa. Vi får också lära känna några av kunderna och deras problem och livsden. En äkta feelgod!

Tisdag och lite svalare luft och regntung himmel. Jag är hemma idag med ont i munnen. I torsdags fick jag någon mystisk molvärk i käken. Min misstanke är att det blev något när jag var hos tandläkaren för en och en halv vecka sedan. I helgen har jag mest tagit det lugnt och försökt vila bort det, i en solstol med den lilla bokhögen bredvid mig. Igår gick jag på jobbet efter en ganska jobbig natt. Det är inte tandvärk utan det känns som en inflammation i tandköttet. Det blev en hemsk dag och jag tror att jag faktiskt hade lite feber på förmiddagen. Idag känns det som att det är på bättringsvägen men det kommer lite ont och var rätt som det är och därför bestämde jag mig för att vara hemma och pyssla om det hela idag.

Sedan jag började jobba har jag på lediga stunder, när jag känt mig lite deppig och ensam, tröstat mig med att beställa böcker på biblioteket. Vårt lokala bibliotek har haft sommarstängt tills igår. Och nu inser jag att jag kanske gått lite överstyr. Igår och idag har det ramlat in meddelanden om böcker att hämta; hittills tolv stycken. Hm...

"Midnattssol" av Frida Skybäck är den tredje och avslutande delen i serien om systrarna Stiernfors. Äntligen knyts alla trådar ihop och systrarna får lite mer ordning på sina liv. I de första delarna tänkte jag mer än en gång att: det här kommer inte att gå bra!
Den äldsta i skaran, Cecilia, har åkt hem till föräldrahemmet för att hjälpa till att ta hand om sin sjuke far och umgås med den hemlige sonen Benjamin och flickan Elsa som hon tagit dit.
Elisabeth har gift sig och engagerar sig i barnstugan som hon startat. Hon brinner för att hjälpa fattiga barn och deras föräldrar men har också svårt att inte tänka på Vera, kammarjungfrun som hon älskar.
Amelie, den yngsta, är nygift med sin greve. Hon är bortskämd och får allt hon pekar på. Men att vara van att alltid få sin vilja fram kan ju också ställa till det för en och det kan man lugnt säga att Amelie gör.

 

I helgen är inte jag och Speedy trötta för att grannkaninen besökt oss, denna helg är vi trötta för att småflickorna som äger grannkaninen har besökt oss. Eller snarare en av flickorna...
Speedy brukar ofta ha besök av sina flickkompisar men den här tjejen är lite opålitlig. Hon vill gärna smygbära kaninen, släppa ut honom utan koppel och krama liite för hårt. Hon är väl fyra, fem år och vill inte riktigt lyssna på mina förhållningsregler. Nu har jag i alla fall skickat hem henne för kvällen och stängt in mig och kaninen. Han ligger under trappen och pustar.
Vi har annars haft en perfekt sommarsöndag, cirka 20 grader varmt, sol och en lätt bris.
Jag har hittat två små tomatkart på mina tomatplantor och är aningens upp i hejsan för det. Mindre roligt var det att komma ut i morse och se att rådjuret som smyger här i trädgården har smaskat i sig rödbetsblasten. Så nu hoppas jag bara att rödbetorna klarar sig ändå. Jag tycker att det är väldigt roligt med djur i närområdet men jag blir väldigt arg på dem när jag ser tuggmärken i mina plantor!
Jag längtar väldigt mycket efter familjen nu och ser fram emot att de ska komma hem, när det nu blir.
För tillfället är H hos mina föräldrar med sina kusiner och en moster och T och hans bror är i Vilhelmina och andas barndomsluft.Faktum är att det nog är första gången någonsin som vi är på tre helt olika platser. Men det är bara för ett par dagar.
Så, det blir i alla fall mycket läst när man är ensam i huset.

Jag har ju som sommarprojekt att läsa alla Jojo Moyes böcker och nu tror jag att det är avklarat för stunden. I höst kommer åtminstone en ny bok "Skymningsryttaren" som jag köar på på biblioteket.
"Det skyddande regnet" kom ut 2002 och handlar om tre generationer kvinnor. Joy har växt upp i Hongkong och träffar där sin blivande man Edward 1953 när hon och hennes familj är på en tillställning där man firar den engelska drottningen Elizabeths kröning. 40 år senare bor hon med sin man som är gammal och sjuk på Irland. Hennes dotterdotter Sabine blir skickad till morföräldrarna av sin mamma Kate eftersom Kate är mitt i en separation och vill förskona dottern. Sabine är inte alls sugen på att bo hos sin barska mormor och morfar i det gamla fuktiga och nedslitna huset. Joy, Kate och Sabine är alla produkter av sin uppväxt och de har inte helt lätt att förstå varandra och kommunicera. Jag fascineras av att Jojo Moyes hade hittat sitt sätt att skriva och tonen redan i den här tidiga boken. Jag tyckte om den och trots att jag hade perioder under läsningen då jag faktiskt inte riktigt tyckte om någon av de tre så var jag vän med dem  på slutet.