Så är skolan igång då. Även om det sved lite att erkänna  så var vissa i vår familj ganska nöjda efter första skoldagen. Igår kväll låg han och kunde inte fatta själv att han nu går i femman!

Jag åkte till jobbet igår och tänkte att det nog skulle bli ganska lugnt. Det var ju trots allt första dagen och klasserna brukar ju inte ha tid att komma till mig då. Men, klockan nio ramlade mitt gamla gäng in, de som kom varje rast i våras. Strålande glada och nöjda med att ses igen. Några till och med lånade böcker. Biblioteket var fullt av elever större delen av dagen och jag kände efter första chocken (eftersom jag lite glömt hur det var) att det är så härligt att allt är igång!

 

Hemma sitter T och jobbar och har det stressigt. Det stressiga är kanske inte så mycket jobbet som vår kanin som vill ut och lufta sig med jämna mellanrum, kanske att han är aningens bortskämd efter sommaren, de sex igelkottungarna och deras mamma som behöver vatten, kattmat och småprat lite då och då och grannkaninerna som rymmer hemifrån och också vill pysslas om rätt som det är.

Att vara djurvän är ett tidsödande jobb!

 

På bilden ser ni de senaste böckerna jag läst. För tillfället har jag helt gett upp att sticka eftersom jag blir svettig bara jag tittar på stickpåsen. Dessutom, när jag väl försöker så blir det bara fel och jag får repa. Så jag väntar på en kyligare dag med gott om tid och lust. Däremot läser jag galet mycket. Läser på jobbet också på lediga stunder för att vara redo när det blir bokprat framöver.

 

Emma Hambergs "Resten av allt är vårt" gav mig flera saker. Dels skriver hon så att allt känns som en småtrevligt kåseri i Rosengäddastil, dels gjorde boken mig avslappnad. Alltså, Emma Hamberg har gått igenom riktigt tuffa saker. Hennes man och pappan till de tre barnen blev dödsjuk på grund av ett virus. Han fick epilepsi och hjärnskada. Han kommer aldrig att bli sig lik igen. Allt detta berättar hon om i boken, plus en massa annat från sitt liv. Vi får vara med när hon blir kär i sin nye man och det svåra med att vara fyrtiosex år och börja dejta på Tinder.

Anledningen till att jag blir avslappnad av att läsa boken är att jag alltid känner att jag måste vara så vuxen, ordentlig och duktig. Det känns ibland som att misstag är något man borde ha slutat med i min ålder om man inte vill vara misslyckad. Men Emma och hennes vänner lever på sätt och ett vis ett tonårsliv. De dricker för mycket emellanåt, misslyckas i kärlek och gör bort sig. Grejen är att de inte skäms, eller i alla fall inte har problem att erkänna det. Och de är ändå samtidigt lyckade och coola människor. Inte för att jag vill leva Emmas liv men det är skönt att känna att man kanske duger fast man är som man är.