Helgfrågan

Under lång tid firade jag helgen med att bloggjerka,Bloggjerkan var ett bloggställe (eller vad man nu ska kalla det) där man kommenterade olika frågor, läste och kommenterade andras blogginlägg. Sedan slutade det (eller om det var jag som slutade, oklart då det var ett tag sedan). I alla fall, nu har jag hittat Mias bokhörna  
Där dyker det också upp intressanta frågor varje fredag. Så  jag ger det ett försök. Idag vill hon veta Vilken faktabok är du sugen på?
Jag är väldigt sugen på att läsa "Trädens hemliga liv" av Peter Wohlleben. I våras hörde jag en intervju med honom, om boken, i Lundströms Bokradio och blev väldigt fascinerad. Han berättade om hur träden kommunicerar, hjälper och varnar varandra.

Lite smått och gott en vanlig dag.

Det har varit en vanlig tisdag i mitt liv. Skolstarten har gått bra i vår familj. Trots alla farhågor så visade det sig att det nog var ganska trevligt att träffa kompisarna, fröken och de andra. En stor grej i år är att det är dags med slöjd! När man har slöjd, ja då är man stor, så är det. Vi föräldrar blir lite rörda när vi tänker på hur tiden går. Det känns både som igår och samtidigt som i ett annat universum när extrablöjorna var det viktigaste i vardagspackningen.
Apropå slöjd så var en annan tredjeklassare in i kväll på biblioteket med sin mamma och lånade böcker. Nu skulle det inte vara de vanliga dinosaurie- och Star Warsböckerna hen letade efter.
I stället var det en bok om snickeri som följde med hem.
-Jag behöver den nu när jag ska ha slöjd mamma, förklarade hen.
Jag tyckte det var fint, och jag förstår att det här med slöjd är viktigt även i den familjen.

När jag var en sisådär 12, 13 år så älskade jag att smyga iväg till vår lilla gäststuga på gården, helst om det regnade. Där läste jag min fasters gamla flickböcker, och en massa annat förstås, lyssnade på musik och fick vara ifred. De där böckerna hade stått där i många år och luktade lite av fukt och damm, en mycket speciell lukt som jag fortfarande förknippar med glädje. En av böckerna var Astrid Lindgrens gamla "Britt Marie lättar sitt hjärta". Jag minns den som en härlig titt in i en annan tid som jag nog gärna hade levt i. Förra året när jag fick i uppdrag att städa bland en massa gamla böcker på jobbet så dök den upp där. Plötsligt drabbades jag av en våldsam nostalgi och bestämde att jag skulle läsa den och härom veckan slog jag till. Jag mindes inte alls själva boken och lika bra som när jag var 12 var den förstås inte. Men jag kom ihåg känslan jag hade då vilket var härligt på sitt sätt. Jag var inte lyckligare då, snarare tvärtom. Men ibland kan jag sakna den där förmågan att leva helt i sin egen värld, att kunna drömma en massa om framtiden som jag hade när jag var barn och tonåring.

                                                      

Ett sätt att veta att tiden går är de återkommande händelser som plötsligt dyker upp och som ofta ger mig känslan av att livet går så fort. Julen är en sådan, ens egen födelsedag och så älgjakten. I vår familj börjar jakten varje år med ett par, tre utflykter till skyttebanan. Jägaren i familjen är alltid stressad och tycker att han borde åka dit minst dubbelt så många gånger. Men så blir det aldrig. Å andra sidan behövs det aldrig för han får alltid till det på slutet.
Förra året var jag hurtig och tog långpromenader med "Den Löwensköldska ringen" i öronen.

Ikväll var det dags igen, det duggregnade vilket förtog lite mina promenadambitioner. I stället har jag avslutat en bok där Selma Lagerlöf också är inblandad. "Alma på Mårbacka" är en riktigt intressant bok skriven av Matts Nilsson. Den handlar om Selma och Mårbacka utifrån hennes husjungfru Almas ögon. Alma jobbade på Mårbacka under några år på 1920-talet och hon var mamma till Matts Nilsson. Boken bygger på Almas minnen, dokument, brev och fotografier från tiden. Vi får veta hur vardagslivet var, vad man åt, hur dagarna såg ut och husets och gårdens historia. Allt sådant där tycker jag är fascinerande och min dröm att någon gång besöka Mårbacka har förstärkts ännu mer.

Rainbow Rowell är en sådan där författare som gör mig glad i själen att läsa. Hennes ungdomsbok "Eleanor och Park" rekomenderar jag varje gång någon frågar efter en bra ungdomsbok. Nu har jag läst "Komma fram" vilket nog kanske räknas mer som en vuxenbok, jag vet inte riktigt. Georgie är gift med Neil och de har två barn. Georgie skriver komediserier för tv tillsammans med sin parhäst Seth. Det är snart jul och familjen har bokat biljetter hem till Neils mamma. Saken är bara den att Georgie och Seth har fått världens chans att få skriva en ny serie, serien de alltid har drömt om. Men det betyder att de måste sitta hela julen och jobba. Neil blir arg och åker med barnen ändå och vägrar svara i telefon. Georgie ringer och ringer men får inte svar förrän hon av en slump ringer från sin mammas fasta telefon. Neil svarar, men han är 15 år yngre och Georgie förstår att han svarar utifrån att de är nykära. Hur förvirrat och snurrigt det än låter så får Rainbow Rowell det att fungera. Jag köper hela upplägget och dras med i historien och kan inte sluta läsa. Trots att den egentligen inte går att jämföra med "Eleanor och Park" så är det i stort sett lika bra och man känner igen sättet att skriva. Nu måste jag kolla upp om det finns fler böcker av henne!

Så var det fredag igen och jag är ledig. Killarna sover och jag och kaninen morgonmyser till ljudet av regnsmatter på altantaket. I natt har jag kört motorbåt med en bäver framför mig. Jag liksom föste den framför mig. Lite underligt kan man tycka, men det var flera bävrar och båtar på sjön så jag var i gott sällskap. Jag hade inte ett dugg dåligt samvete för att jag tvingade en bäver att hetssimma. Däremot ångrade jag mig i drömmen för att det visade sig att den hade kläder på sig och det kändes inte helt okej.
Imorgon blir det kräftskiva här. Det ser vi fram emot. Idag hade vi tänkt oss en badutflykt, men vädret just nu inbjuder inte riktigt till det så vi får se vad som händer.

  

Jag har läst två noveller igen.
"Allt har sin tid" av Alva Dahl, som spännande nog var med och startade Novellix 2011. Hon är översättare och doktorand i nordiska språk i Uppsala. Novellen är tankeväckande. Vad händer om man råkat ut för något för länge sedan och sedan möter förövaren i ett helt annat sammanhang? Hur reagerar man?

Min andra novell är skriven av Jens Lapidus och heter "Heder". 30 sidor Lapidus känns ganska lagom för mig som inte riktigt klarar av den undre gangstervärlden i någon större dos.

"Varför kom du inte före kriget" är skriven av Lizzie Doron och är en roman om hennes mamma Helena och uppväxten i Israel efter andra världskriget. Elizabeth, och hennes mamma ännu mer, är överlevare. Boken är en kärleksförklaring till mamma Helena som försöker skapa ett nytt liv trots allt som hänt. På sitt egensinniga och oböjliga sätt vandrar hon genom tillvaron med högt huvud och djupa sår. Boken har vunnit flera priser och läses enligt baksidestexten i alla israeliska skolor. Det är en sådan där bok som får en vilja att gråta, men samtidigt stärker ens tro på överlevnad. Alla borde läsa den för att förstå vad det kostar att överleva!

Ikväll har H en övernattningskompis och stämningen är på topp. Jag har haft ytterligare en lugn dag på jobbet. Ganska skönt med mjukstart för sedan vet jag ju att det blir ett ökat tempo när allt kommer igång på riktigt. Telefonen har inte funkat idag heller. men vid fyratiden kom en kollega med en ny. Efter ungefär fyra minuter ringde en tant och ville beställa en bok. Undrar hur många gånger hon har ringt under dagen...?

Jag gillar Emma Hamberg. Hon är en författare som är lättsam men ändå inte ryggar för sanningar emellanåt. Hennes Rosengäddaserie är bland de härligaste feelgoodböcker jag vet. I sommar snubblade jag på en av hennes äldre böcker, med kåserier och fyndiga bilder med kommentarer. Boken heter "Det är insidan som räknas" och temat är hur det är att vara kvinna, mamma, sambo, ja, allt det där man ska vara hela tiden. Hon för fram budskapet att man inte behöver fixa allt, vara världsbäst och vara lyckad. Jag tycker alltid om när jag påminns om det. För vem är perfekt? Inte jag i alla fall men jag vill gärna vara det. Och det är, som vi alla vet, fruktansvärt jobbigt att aldrig nå riktigt i mål och vara bra nog. När det egentligen är så att man räcker och att ens bästa är bra nog! Så läs boken och andas ut! Vi duger!

Bokhandel, vänner och kärlek. Och så en katt.

Så var man igång med jobbet igen. Det har varit en mycket lugn dag och jag har varit helt för mig själv när jag ställt upp böcker, läst barnnyheter och planerat höstaktiviteter. Telefonen verkar trasig, den går inte att ladda vilket gjorde dagen ännu mer fridfull (även om jag kände mig tvungen att mejla till mina kollegor och tala om att jag inte gick att nå den vanliga vägen).
Här hemma har det varit rätt skönt också har jag förstått. Temperaturen, som jag uppenbarligen inte kan sluta tjata om, har varit perfekt idag. I morse tog jag till och med på mig en liten sommarkofta när jag cyklade till bussen, fast det var lite överdrivet. Lite funderar jag på hur det ska gå för den övriga familjen att komma in i vardagslunken igen, om två veckor förvisso men ändå...
Den käre nioåringen har helt anammat den softa semesterstilen, är uppe halva nätterna, sover länge, hoppar helst inte ur pyjamasen före lunch. Härom dagen när jag tjatat flera gånger om något, förmodligen att han skulle borsta tänderna, gå med soporna eller något, så tittar han upp på mig och säger med beklagande och något uttråkad röst att
- det är inte det att jag hör dåligt, jag lyssnar bara inte.
Japp, där fick han sista ordet. Det fanns liksom inget att svara på det mer än att han slog huvudet på spiken.

"Bokhandeln på Riverside drive" av Frida Skybäck är en av de bästa böckerna jag har läst i år. En feelgood som är lite mer oväntad, lite mer djupbottnad än de övriga feelgoodromanerna jag har läst på senaste tiden och jag har ju läst ett antal. Det är inte det att de andra var dåliga, det är den här som är bättre! Efter att Charlottes man Alexander dött så är företaget som de skapat tillsammans det enda hon lever för. En dag får hon veta att hon ärvt ett hus i London där bland annat en bokhandel huserar. Charlotte övertalas att åka några dagar till London för att ordna upp arvet. Väl där fångas hon av staden, bokhandeln och människorna. Hon blir nyfiken på sin moster som arvet kommer ifrån. Hon har aldrig träffat mostern och hennes mamma har aldrig pratat om henne.
Så bra!

PS: Tips från en som lärt sig den hårda vägen...Skriv aldrig ordet "rumphuggna" i en inledande bloggmening. Konstiga besök har noterats...Hm...

Mina inlägg blir en aning rumphuggna, kortfattade och inte så genomarbetade just nu. Det beror på att jag känner mig sjuk i värmen. Hjärnan fungerar inte och jag vill helst bara stå i duschen, med kallt vatten rinnande. Jag ska trots allt inte klaga. Det finns många, äldre sjuka och sådana med päls som nog lider mer.
De senaste två dagarna har jag mest suttit i skuggan och läst och drömt om höststormar. Speedy ligger under soffan med rumpan på en kylklamp och nosen mot vår lilla golvfläkt. Igår låg han, inne på toan, i sin resebur, med en kylklamp under magen i över en timme och vägrade kliva därifrån. Rörde sig bara när vi kom med vatten och hösnacks.

Nora Roberts lyckades inte riktigt den här gången tycker jag. Hennes senaste "På öppet hav" innehåller alla de klassiska Roberts-elementen, men det saknas känsla bakom orden. Och då har hon ändå fört in vissa allvarliga teman, som fosterhemsplaceringar och misshandlade barn. Ingen stor skillnad i kvaliteten, Roberts är alltid Roberts på gott och ont, men ändå...

Lucy Diamonds debut "Strandcaféet" var bra. Inga översättningsmissar som i "En sommar i Brighton" utan bara lättläst feelgood. Evie Flynn, familjens svarta får som alltid misslyckas och hamnar fel i livet är en person lätt att tycka om. När hon ärver ett café i Cornwall av sin moster så tror alla att det ska gå åt skogen, men med vänlighet, envishet och jädrar anamma så går det ganska bra ändå.