Så var det fredag igen. Kaninen slumrar under skrivbordet, åttaåringen lyssnar på ljudbok i soffan och jag sliter mitt hår i mina försök att komma igång och strukturera min kandidatuppsats. Nu vet jag, efter tre och ett halvt års studier, att det alltid börjar här. Panik, ångest och tandagnissel. Men, hittills har jag ju efter all vånda fått ordning på mig själv och lyckats klämma ur mig det som krävs, så kanske det går vägen den här gången också.

Dagens bok är fjärde delen av den franska mysdeckarserien om bokhandlaren Victor Legris som älskar att reda ut mysterier. "Mördaren i Marais" inleds med att en liten skål, gjord av ett apkranium, stjäls frånVictors fosterfar Kenji. Snabbt visar det sig att skålen är av intresse för flera personer och att ett antal mord inträffar på föremålets väg. Victor och hans medhjälpare Joseph är skålen på spåret men det de inte vet är att de hela tiden studeras av någon som är synnerligen inblandad i historien.
Parallellt med jakten på skålen och den mördare som verkar höra ihop med den, så har Victor kärleksproblem. Hans älskade Tasja gör en resa och svartsjukan river i honom. Victor hittar ett brev som tyder på att hon inte alls har rest dit hon sagt och han kämpar för att lista ut vad som är på gång.

Veckan som gått...

Veckan har varit tuff och jag är inte i fas. Dels har jag haft en kompletteringsuppgift på sista rapporten jag och en kompis lämnade in. Av olika randiga och rutiga skäl så tog jag inte tag i det ordentligt förrän i sista sekund och det var på håret att det blev godkänt. Resultatet är fortfarande inte registrerat i bokföringen vilket gör att jag inte får någon information inför nästa kurs; kandidatuppsatsen! Så riktigt avslappnad är jag inte än.
 Jag har varit som en äggsjuk höna under den här perioden. Min stackars familj har inte  haft mycket nytta av mig. När det äntligen blev godkänt så övergick jag från att vara spänd fjäder till utmattad amöba.
Som tur var var vi på en superrolig 40-årsfest i lördags som piggade upp mig. Fast idag har jag återgått till utmattad amöba igen, fast ännu lite tröttare. Jag kan inte komma ihåg när jag sist var på vuxenfest, utan ett enda barn närvarande, och festade halva natten. Eftersom vi sov över hos värdparet så hjälpte vi till med städningen efteråt så klockan var halv fyra när jag somnade. Det var det värt! Men jag kommer nog att få lida för det under resten av veckan.

Jag har läst för många böcker som jag inte har hunnit berätta om att jag insett att jag inte kommer att komma i kapp. Därför gör jag det lätt för mig och bara visar vilka de är.

Jag sitter här, trött men nöjd efter en helg på landet. Vi tog  med en kusin vilket visade sig vara mycket lyckat. De två åttaåringarna har lekt, hoppat studsmatta, busat, smaskat godis och spelat spel. Vårt barn sa idag att det var den roligaste landethelg han har haft, ett fint betyg. Kaninen har samlat på sig i alla fall sju fästingar som vi tack och lov sett och kunnat plocka innan de satt sig fast. Vi har letat efter kantareller, men det blev bara några stycken (ungefär lika många som fästingar).
Imorgon börjar skolan igen. Det är både roligt och jobbigt. H längtar efter kompisarna men är inte så sugen på att jobba säger han. Lite skönt är det att börja tvåan, inte vara ny och att veta hur det ska gå till. Även på mitt jobb kommer eleverna att dyka upp i morgon. En klass har redan bokat in sig på boklåningsbesök på förmiddagen. Det ska bli roligt att se dem igen.
Jag har en hel hög böcker som jag inte har redovisat... Här kommer en...

"Ser du örnarna Dawit" av Birgitta Kazen handlar om Dawit som bor i en lite by bland bergen i Etiopien. Hans högsta dröm är att bli herde som sina storebröder, för då får han rida. Men det är osäkra tider med inbördeskrig som närmar sig. Soldater kommer och lägger beslag på djur och mat. Till på köpet blir det torka och missväxt.
Dawit får mässlingen när han är sisådär nio år och blir blind. Förädrarna kan inte ta hand om honom utan skickar honom till en blindskola i Addis-Abeba. Livet är krokigt och inte lätt, men Dawit träffar snälla människor längs vägen som hjälper honom på olika sätt. Boken riktar sig till mellanstadiebarn med ett ganska enkelt språk. Den är intressant för ämnet är inte så vanligt bland barn- och ungdomsböcker och handlar om ett land som man inte vet så mycket om.

Helgfrågan om ljudböcker

Bloggjerkan verkar ha försvunnit, men i stället råkade jag hitta Helgfrågan .
Där dök idag följande fråga upp

Vad tycker du om ljudböcker?

Jag har inte lyssnat så mycket på böcker. Om jag får välja läser jag helst vanliga.  Men, i sommar har jag ju skaffat Storytel och har lyssnat på flera böcker medan jag gjort annat. Det är perfekt. Ett problem är att det är svårt att trycka på pausknappen. Jag vill helst lyssna klart på en gång vilket kan bli problematiskt med böcker som är sisådär tio- tretton timmar.
Idag lyssnade jag klart på "Lejontämjaren" av Camilla Läckberg, med Katarina Ewerlöf som uppläsare. Jag var inte nöjd med uppläsningen först. Det kändes som om Ewelöf inte själv tyckte om det hon läste, varför det kändes så kan jag inte svara på. Sedan fångades jag av historien och har lyssnat så fort jag haft chansen. Just den här boken var tretton timmar och det är ett annat problem med ljudböcker, att det går så sakta. Jag läser snabbt och hinner slinta med tankegångarna både en och två gånger under lyssningen.
Okej, så vad kan jag säga om boken... Inte så mycket. En traditionell Läckberg, varken sämre eller bättre än vad hon brukar vara. Man vet vad man får, en klassisk deckare. Ganska tidigt började jag misstänka vartåt det lutade och även om det inte slutade exakt som jag trott så var jag på rätt spår. Kanske att jag hade velat bli lite mer överraskad.

Augustidikten

Den här gången har Eeva Kilpi skrivit månadens dikt. Jag tror att den kanske riktar sig till hennes barn (men helt säker är jag inte). Den är fin i alla fall och för mig handlar den om att det inte finns någon gräns för vad man vill göra för sina barn och allt man vill ge dem. Tyvärr skrev jag inte upp titeln på diktsamlingen där jag hittade den. Men om jag kommer ihåg det berättar jag det nästa vecka.

Ge mig en chans att vara ädel
så ska jag jämna bergen med marken där ni går fram
och låta oljekällor välla upp framför era fötter.

Eeva Kilpi

Imorgon är det dags att vakna till väckarklockan igen...Att jobba känns inte så jobbigt. Mycket roligt finns det att se fram emot i höst. Men jag längtar inte direkt efter att behöva kliva upp tidigt, stressa med allas våra morgonrutiner, packa jobb- och skolväska...Ja, ni vet.
H ska gå på läger en vecka nu innan skolan börjar. Det känns bra, lite av en mjukstart. Kliva upp, men inte riktigt så tidigt som när det är skola och göra roliga saker med kompisar under dagarna.

Min plan att ha ett Jojo Moyes-maraton  blev inte helt efter planerna. Så många andra böcker kom emellan. Men nu har jag i alla fall läst "Arvet efter dig". Fortsättningen på "Livet efter dig", succéboken om Lou som får jobb som vårdare till den snygge, rike och helförlamade Will. Den boken handlade ju om att vilja välja att dö. Både boken och filmen var en intressant blandning mellan feelgood och ett inlägg i samhällsdebatten. I fortsättningsboken får vi träffa Lou igen. Det har gått nio månader sedan Will dog och hon kommer inte vidare. Hon flyger som ett frö i vinden, känner sig deppig och vet inte vad hon ska göra med sitt liv. Omgivningen låter henne inte heller glömma vad som hänt och blandat med sina egna skuldkänslor ska hon också möta andras fördömande.  Även denna bok är en blandning mellan feelgood och allvarliga frågor såsom sorgbearbetning.
Det var lättläst, snabbläst och jag kunde förlora mig i Lous liv. Och naturligtvis var det en hel del romantik med.

"Skogsnävan" är en novell av Karin Brunk Holmqvist. Den handlar om  Otto och Beata som väntar på och längtar efter sin son Bengt som ska komma och fira midsommar med dem. De sörjer att Bengt valt att flytta till Stockholm och de saknar honom ständigt. Nu ska han äntligen komma hem, men han har sagt att han ska ta med sig en flickvän, vilket upprör dem. Vad ska det vara bra för?!!!
En lite mysig och lättsam historia som kanske inte kommer att leva kvar hos mig, men som underhöll mig en liten stund.
Lousie Raeder är den som har läst in den som ljudbok.