Semesterdagarna droppar förbi och vi är helt inne i semesterlunken. I veckan gjorde vi en mycket trevlig utflykt till Namsskogarna, i närheten av Grong, i Norge. Där bodde vi på camping en natt och sedan besökte vi deras familjepark där vi tittade på alpackor, vargar, björnar och en massa andra djur. Barnen red, vaskade guld, åkte linbana, körde eltraktorer och racerbåtar och allt möjligt kul. Vi åkte hem över fjället och det var himmelskt vackert. Renarna höll sig undan men vi mötte en skock får som låg och sov på vägen. Å andra sidan har vi en flock renar som vi möter då och då när vi far och handlar här hemma.

Jag har läst "Vad är så skört att det brister om du säger dess namn?" av Björn Sortland. Den handlar om den 19-åriga Markus som blir kär i Ingrid. Ingrid är sjuk i cancer och förhållandet blir bittert vackerljuvt. Markus vill helst inte tänka på vad som kommer att hända, men det är svårt att blunda. Boken är kort och skriven med ett poetiskt språk. Jag läste den på en kväll och tyckte att den var bra, men det gick så fort att ta sig igenom den att jag inte riktigt hann fångas av historien.

Rosor, bomull och romantik

"Rosornas arv" av Leila Meacham är en äkta romantisk hängmatteroman. Mary Toliver är en sydstatsflicka som ärver hela familjens bomullsplantage när fadern dör. Trots att hon bara är 16 år anser hennes far att hon är mer lämpad att ta över företaget än både den äldre brodern och modern. Mary är mycket vacker och det saknas inte friare. Men, hon är beredd att offra allt för att rädda plantagen. Året är 1916 och det är en brytningstid på många sätt.Jag har kommit ungefär en tredjedel och har en ganska tydlig bild av vad som kommer att hända. Det är ingen bok jag kommer att minnas speciellt länge efter att jag avslutat den. Men som avkoppling på bryggan och i sängen innan man slocknar så passar den bra.
Idag är för övrigt den första dagen sedan vi kommit hit som det har varit bryggväder. Alla barnen plaskade och lekte medan vi föräldrar slappade och läste samtidigt som vi höll ett öga på dem. Jag badade också en stund, men det var väl inte överdrivet varmt direkt...

adhd på 1500-talet?

På min tågresa igår hade jag inte bara sällskap av VI-Läser. Med mig hade jag också en mycket speciell dam, klädd i praktisk men ack så oelegant ylleklänning, en hållning som påminde om en fågels och en skrikig och gäll röst. Hon var klumpig och totalt omedveten om det sociala samspelet mellan människor. Hennes högsta önskan var att tillbringa sitt liv i ett bibliotek med sina vänner, böckerna. Men, eftersom hon föddes i slutet av 1500-talet så var det helt otänkbart. Hon var ju kvinna och målet med hennes liv borde vara, enligt alla andra, att antingen bli gift eller gå i kloster. Kvinnans namn var Marie de Gournay och Jenny Diski berättar om henne i "Till den skrivande kvinnans försvar". Marie de Gournay ägnade sin barndom åt att gömma sig i faderns bibliotek där hon, på egen hand, lärde sig att läsa, både franska och latin. Så en dag kom hennes farbror, den ende som förstod sig på henne och tyckte om henne, med två böcker: Essayer, skrivna av Montaignes. Gournay blev så fängslad att hon fick ett nervöst sammanbrott och därefter såg hon som sin livsuppgift att möta Montaigne och bli hans själfrände. Eftersom Marie var en sådan totalt omöjlig person på alla sätt så blev hon hånad och utskrattad av alla och dessutom lyckades hon göra sig till ovän med folk eftersom hon inte förstod sig på artighet och umgängesregler. Romanen är fiktiv men Marie de Gournay var en verklig person. Jag tycker kanske inte att Jenny Diski är världens mest inspirerande författare men jag tycker att Marie de Gournay är en tillräckligt fascinerande karaktär för att boken ska bli klart läsvärd.
 Jag fängslades av 1500-talskvinnan som vågade skapa sitt eget liv och vägrade anpassa sig efter samhällets normer. Även om hon blev en tragisk person så gjorde hon inte avkall på sin personlighet.

Äntligen framme efter en resa med tåg, buss och bil. Nu har vi badat badkar, ätit middag och tittat på söta små ekorrungar. H och hans pappa nattar varandra just nu, man vet aldrig vem som somnar först, och jag njuter av att semestern har börjat på riktigt.

På resan har jag haft sällskap av senaste numret av "VI läser" (juni/juli-numret). Att läsa den tidningen tar tid för det går inte att hoppa över en enda artikel. Denna gång kan man bland annat läsa om biografin som följer i August Strindbergs fotspår, med 500 kända och okända bilder "Strindbergs världar" av Björn Meidal heter den. Det är en bok jag blir väldigt nyfiken på, kanske ett skäl att besöka biblioteket... En annan intressant artikel är intervjun med den ryske författaren Vladimir Georgievitj Sorokin. Jag har läst ytterst lite rysk litteratur men blev lite sugen faktiskt. Sorokins nyaste bok har titeln "I det heliga Rysslands tjänst" och enligt artikeln ska man läsa den om man vill få en beskrivning av Rysslands utveckling. Jag, som läst ytterst lite rysk litteratur, blir faktiskt lite inspirerad. En bok att skriva upp på "att läsa-listan".

 I mars 2013 arrangerar VI en bokkryssning för att fira att de fyller 100 år. Det blir man ju ganska sugen på att hänga med på. 23 timmar på Tallink Silja med bokmalar och författare. Problemet är bara att det känns en aning djärvt att boka en kryssning en tisdag-torsdag mitt under skolterminen. Men nog låter det kul!

solglasögon och handväskor

Imorgon sätter vi oss på tåget och far norrut. Semesterböckerna är packade och vi har shoppat diverse viktiga attiraljer som krävs för en lyckad semester. H har köpt gummistövlar och Hello Kitty-solglasögon samt en Pelle Svanslös-bok till tåget. Jag är nu nöjd ägare till en ny handväska eftersom den gamla var så trasig i fodret att allting man la ner riskerade att försvinna för evigt i villervallan. För varje gång jag skaffar ny väska blir den större och större av någon outgrundlig anledning. T som känner mig lite FÖR bra ibland muttrade
-jaha, nu räcker det inte att släpa med sig en pocket längre...Ska det vara inbundna folianter eller...?

"Näckrosdammen" av Lulu Wang slutade grymt och dramatiskt. Jag frågade mig verkligen hur författaren skulle lösa problemet med Kim, den fattiga bondeflickan som kämpar och kämpar för att få ett bättre liv men som bara misslyckas hela tiden. Som sagt var, det blev långt mer dramatiskt än jag någonsin kunnat ana. Boken har väckt min nyfikenhet om Kina och dess  historia. "Näckrosdammen" utspelar sig under åren 1971-1973 och ger en ny vinkel på Kinas otroliga historia. Det ska bli spännande att ge sig på fortsättningen, "Syrendrömmar", för att få veta hur det går för Liuan. Även idag är Kina ett kontrasternas land och det känns helt ofattbart vilka svängningar folket fått vara med om.

Kinas historia

När jag studerar mina listor över vad jag har läst under åren, så är det väldigt mycket engelskt, amerikanskt och svenskt. Trots att jag verkligen vill vidga min läsning och hitta författare från andra delar av världen så blir det inte så mycket som jag skulle vilja.  Boken på mitt nattduksbord just nu är dock ett undantag. Lulu Wang kom som flykting från Kina till Holland 1984 och hennes bok "Näckrosteatern", som kom ut 1997, handlar om den så kallade Kulturrevolutionen i Kina. När jag började läsa visste jag ingenting om den här perioden i Kinas historia annat än att jag känner till Mao och jag är fascinerad, om än smått chockad över grymheten och brutaliteten.  Lian är en tonårsflicka, dotter till lärare på universitetet. Hon bor i ett fångläger tillsammans med sin mor och 200 andra intellektuella kineser. Trots armodet trivs hon ganska bra eftersom hon får undervisning av flera kloka och välutbildade lärare. Hon försöker förstå politiken och hitta ett förhållningssätt till allt som händer men även till Kinas historia. Namnet Lian betyder för övrigt näckros på kinesiska. Jag läser och lär mig något nytt på varje sida. Fascinerande är det också att de lyckades driva igenom en sådan total samhällförändring som de gjorde. Skulle det ha lyckats någon annanstans i världen och vad gjorde att det lyckades här? Ja, jag läser vidare och hoppas att jag ska förstå mer.

Sommarmåndag

Semesterns första måndag har H och jag firat med mysmorgon i sällskap med Mamma Mu och Kråkan, besök i Knivsta och som final nu ikväll har jag rensat ett läbbigt avlopp. Ingen vacker syn när jag tog isär röret under handfatet men oh, så tillfredställande när jag satte ihop det hela igen och vattnet slurpade iväg. Vi har lufsat runt på landet i regnet den här helgen. Jag har blivit dödsfiende med ett gäng trädgårdsinvånare som envisas med att äta upp blåklintskotten som just kommit upp i rabatten. Först förstod jag inte varför det blev färre och färre blad för varje gång jag tittade. Sedan började jag ana oråd när jag tyckte att jag såg ett bitmärke och sedan ertappade jag skurken på bar gärning (se bilden...) Nu är det krig och ingen pardon. Jag brukar vara noga med att lära H att man ska vara snäll mot djur och kasta sniglarna i diket när de är på fel ställe, men nu är det ingen nåd. Så fort H tittar bort visar jag med hela handen vem som bestämmer.

Ikväll ska jag mysa med att titta på tredje avsnittet av min nya favoritserie på svt-play, "Barnmorskan i East End". Chummy är min självklara favorit, rolig, klumpig och klok, allt i en karaktär. Jag blir på bra humör varje gång hon dyker upp i rutan. Intressant är också att se miljön och vilken insats barnmorskorna gör där de cyklar omkring i London.