Jag älskar verkligen hösten med regn, kallblåst och innemys. Sedan jag började åka bokbuss så njuter jag också av att se årstidernas växlingar och i fredags såg jag att träden börjar sakteliga bli gula och röda vilket också gör mig glad i själen. 

H har haft säsongens sista fotbollsmatch idag och matchtröjorna är inlämnade tills i vår. Det är en träning kvar på tisdag och sedan vet vi inte riktigt. ibland hittar de på lite extraträningar och träningsmatcher, lite beroende på vädret.

Efter matchen åkte vi hem. H fick hit en kompis och jag har stickat på  min vinterklänning. Den blir snygg men förmodligen väldigt varm. Vi får se om jag någonsin kommer att kunna använda den inomhus...

Missy är 79 år, bor i ett stort ödsligt hus och känner sig fruktansvärt ensam. Sonen och hans familj har flyttat till Australien och dottern lever sitt eget liv. Missy vet inte hur man får nya vänner och till och med när hon får chansen att lära känna någon ny så är det som att hon blir lite taggig och vet inte hur hon ska bete sig. Men så dyker Angela och Sylvie upp, för att inte tala om Angelas son och hunden Bobby. Utan att Missy riktigt förstår det själv så fylls hennes liv av fart och fläkt. Trots det har hon svårt att tro på att det är sant.  

Jag tycker nog inte riktigt att det  kan kallas feelgood. Boken är alltför djup med komplicerade relationer och vissa saker slutar inte så lyckligt som jag kanske förväntade mig när jag började läsa. Klart läsvärd!

 

  Alla som läst den här bloggen ett tag vet att jag älskar brev och dagböcker. Känslan när man får läsa andras tankar är svårslagen. När jag såg att det finns böcker med Emily Dickinsons brev så blev jag därför lite uppihejsan. Jag har läst den första volymen, det vill säga breven till familj och vänner. Man får ha i åtanke att det här är brev som skrevs på 1800-talet vilket påverkar både form och innehåll. Jag har haft en mysig läsupplevelse när jag följt Dickinsons korrespondans med omvärlden och de två andra brevböckerna av henne ligger på mitt nattygsbord.