Sommardagarna flyter på i maklig takt. Min plan att slappa och läsa böcker verkar lyckas bättre än planen att ta långa hälsosamma promenader med stavar, som det ju så ofta blir. Förstår inte varför... Lite svalare har det blivit de senaste två dagarna och igår regnade det rejält. Vi slåss  om den nya hängmattan som är otroligt skön att ligga i, problemet är bara att det är fullständigt omöjligt att komma i och ur den på ett graciöst sätt. H sover i den varje natt.
Eftersom alla här är rädda för att bli smittade av Corona så är det en väldigt lugn sommar, inga onödiga utflykter eller aktiviteter. När man väl funnit sig i att det är så det är så infinner sig ett lugn och jag tänker att vi kanske behöver den makliga takten i livet mer än vi tror.
Speciellt svårt är det för mig som inte riktigt berörts av den "sociala distansen" under våren  utan i stort sett kört på som vanligt.

Jag har läst "Maigret gillrar en fälla" av Georges Simeon. Jag är mycket förtjust i dessa deckarklassiker skrivna på 50-talet om den stillsamme och eftertänksamme polisen Maigret i Monmartre som röker sina pipor, tar ett glas öl och funderar sig fram till mysteriets lösning. Stilen påminner mig om Agatha Christie. Som jag skrivit tidigare i denna blogg, det är vilsamt att läsa deckare där det stora händelseförloppet utspelar sig i polisen eller detektivens inre. En bok som passar mycket bra att läsa i en hängmatta, med all tid i världen och avslappnat sinne.