Göran Greider, fotboll och sommarsäsong

Nu tror jag bestämt att sommaren är här!

Igår träffade H och jag mina systrar med barn på en uteservering. Det var knökfullt och så soligt att vi var glada över att få sitta i skuggan. Sedan hade vi min svärmor på grillmiddag och idag har H spelat sin första fotbollsmatch på ett år.  

Matchen gick väl kanske inget vidare men så kan det vara. Sista matchen förra året slutade i katastrof. Motståndarna gjorde alldeles för många mål, en av våra spelare fick nog och sprang till skogs och H, den stackaren, fick en boll i huvudet, kräktes och vi fick åka till doktorn. Han hade fått en hjänskakning visade det sig.

Men nu kämpar det tappra laget vidare och vi hoppas alla på en bättre säsong.

Min faster köpte Göran Greiders bok "En av dessa morgnar ska du stiga upp sjungande" på bokrean. När vi var hemma på begravning i vintras så läste hon en dikt högt för oss. Det var väldigt stämningsfullt och en mycket talande dikt. Jag lånade sedan boken av henne och har läst den med stor behållning.

 

Jag hade tänkt ger er ett par dikter ur boken men nu när vi var hemma under Kristi himmelfärdshelgen så blev pappa sugen på att läsa den så boken blev kvar där. 

Den är klart läsvärd i alla fall!

Göran Greider är en av mina husgudar och jag läser alltid vad han skriver i tidningen ETC. I en värld med polariserade åsikter och där de flesta ser till att sko sig själva så är det så skönt med personer som har en fast och tydlig fiosofi och hållfasta principer. Jag behöver aldrig fundera på vad han har för agenda och jag vet var han kommer ifrån. Greider behandlas just nu för cancer och det gör mig orolig. Utan honom skulle världen bli en sorgligare, vilsnare och ensammare plats.

En annan bok som jag läst den senaste tiden är "Romska röster", utgiven av Upplandsmuséet. I den berättar olika romer om sina liv och hur de bemöts av samhället. Man tror ju och hoppas att rasism och trakasserier av ett folkslag skulle vara borta ur Sverige idag, men så är det förstås inte. Fortfarande får romer kämpa för att ta sig fram i livet och kunna göra det de vill. Mycket sorgligt och upprörande! När ska vi lära oss?

 

 

Min sista bok för dagen är en feelgood som jag bara var tvungen att läsa eftersom den utspelar sig i mina hemtrakter. Marie-Louise Marc har skrivit "Juni, juli, halva augusti" om Hanna, 42 år, som bor i Stockholm, jobbar som lärare och trivs med livet. Hon och hennes väninnor planerar som bäst sommarens ljuvliga resa till Frankrike när Hanna får beskedet att hennes gamla mormor som bor i den lilla Jämtländska byn Storsjöhöjden, har ramlat och brutit benet. Hanna blir beordrad av sin mamma att åka dit över sommaren och hjälpa mormodern. Motvilligt ger Hanna sig iväg. Naturligtvis blir inte sommaren som hon trott. Det var 25 år sedan hon besökte byn senast och det visar sig att hon glömt hur bra hon trivdes där. Grannen Mattias som hon hade en kärlekshistoria med när hon var 17 år har möjligtvis en del med saken att göra...

Miljön är det roliga i boken, att de åker till Hammerdal och handlar till exempel och att läsa om mygg, getter och jämtländska sommarblommor. Sedan är kanske inte boken någon sensation i sig, men det är det ju sällan med feelgood...

 

 

Och dessutom hörde vi en enkelbeckasin...

 Jag får väl börja med att be om ursäkt... Det har varit dött på bloggen lite för länge. Men livet snurrar lite för fort just nu vilket gör att jag inte riktigt orkar med någonting på kvällarna.

Mitt bibliotek ska krympa! Vi fick beskedet för ett par månader sedan. Biblioteket ligger i samma byggnad som skolan. Om ett par år ska det byggas en helt ny skola och den gamla ska rivas, dels på grund av att den är gammal, dels för att den är alldeles för liten. Det är en inflyttningsort med många barnfamiljer vilket ju är en positiv sak.

Men, skolan behöver klassrum redan nu och då naggas bibliotekets storlek i kanten. Det har varit många bud fram och tillbaks vilket varit fruktansvärt påfrestande. Nu vet vi på ett ungefär hur det ska se ut och även om vi inte är nöjda så kan vi förbereda. Nu måste jag gallra en massa böcker eftersom nästan hälften måste bort. 

Tja, jag kan väl sammanfatta det hela med att jag INTE ÄR GLAD!

Kristi  Himmelfärdshelgen spenderade vi hemma hos mamma och pappa. Det var så otroligt mysigt. Vi åkte nattåg vilket ju var som en semester bara det för vissa i familjen. Det var kortspel och chips långt in på natten för mina killar. Själv somnade jag ganska snabbt.

I Östersund blev vi hämtade av pappa och mamma och under bilfärden såg vi sen både renar och tranor. Det tog oss bara ett par timmar på plats att slappna av. Vi lufsade runt på gården och pysslade med olika saker. jag kände hur axlarna sjönk och började undra varför jag bor i en stad egentligen? 

Nu ser vi fram emot sommaren då vi ska få vara där längre.

Så vad har jag läst på sistone?

Jag har läst en Veronica Henry igen; "Jul i strandhuset" och jag blev inte besviken den här gången heller.Stilen är densamma. En av de saker jag gillar med de här böckerna är att de inte riktigt följer det vanliga feelgoodreceptet utan har ett eget.

 

 

 Sedan har jag läst

 

Jag tänker väldigt mycket på den och Lena Nyman. Den är i princip inte redigerad vilket gör att det känns väldigt nära henne. När jag läser så slås jag av att denna multiintelligenta och talangfulla människa levde hela livet med en trasig självbild som bara förstärktes av en nedlåtande omgivning. Anteckningarna börjar när hon är 18 år och redan då är hon omgiven av gubbar, för jag här snackar vi om gubbar, som hela tiden skriver henne på näsan att hon är söt och gullig, men alldeles för tjock. Redan vid den här tidpunkten dricker hon i stort sett hela tiden och äter sömn- och bantningstabletter. Jag blir så fruktansvärt arg när jag läser!!!

Dagboken hamnar mest av allt om vilka killar hon är med eller vill ha, vad hon (inte) ätit och tiden på scenskolan. Jag har läst recensioner om boken där en synpunkt bland annat varit att det är för mycket en "vanlig" dagbok,om oviktiga detaljer. Personen i fråga menade att Isabel Andersson som har redigerat boken borde ha plockat bort en massa sådant. Jag håller inte med. Just det att man får veta exakt hur det var gör att man förstår hur Lena Nymans liv var, hennes känslor, andras bild av henne och hennes liv. 

Under tiden som jag läst har jag googlat på alla de människor som fanns runt henne och det har varit otroligt intressant. Dessutom har jag idag reserverat filmen "Nyfiken gul" på biblioteket för jag blev väldigt sugen på att se den. Försökte kolla på Youtube men det mesta är bortplockat där på grund av upphovsrättsliga skäl.

Den där Vilgot Sjöman alltså! Gubbarnas gubbe! Han gillar jag inte! Snacka om att han utnyttjade Lena Nyman. Han var 38 och hon 18 när de hängde. Även om hon var kär i honom så skötte han inte relationen snyggt. Sa jag att jag var arg nästan hela tiden när jag läste?!

 

Inte för så länge sedan ändå...

 För ett par veckor sedan var jag med på en digital bokcirkel på mitt jobb. Eftersom jag hade läst boken; "Där kräftorna sjunger" av Delia Owens så kändes det kul att se hur det där med digitala bokcirklar egentligen är. Dessutom, som jag sa till en på jobbet, så är det ju bra att ha varit med som deltagare ifall man någon gång skulle hålla i en själv. 

Genast tolkade min kollega det som att jag var väldigt sugen på att hålla i en egen bokcirkelträff (hm...) så efter lite funderande så ska jag och en annan jobbarkompis hålla i en träff den 3 juni med boken "Lisa och Lilly" av Mian Lodalen. Jag tycker ju att det är kul att prata om böcker och att vara ansvarig tillsammans med någon gör det lite mindre nervöst. 

Dessutom har jag en liten, liten tanke att jag skulle vilja ha en bokcirkel med lärarna här på skolan nästa år, eller i alla fall en träff där jag kanske boktipsar om högläsning, pedagogiska böcker eller där vi diskuterar något. Man kan säga att det är en del i min strategi att få igång samarbetet lite mer och att få lärarna att använda biblioteket mer.

Jahaja, så fick jag skaffa boken och börja läsa. Min kollega hade läst den för någon månad sedan och tyckte om den. En bok där det finns mycket att prata om. Faktum är att jag läste ut den på två dagar och blev mycket berörd. Den baserar sig på en sann historia och Mina Lodalen har använt sig av polisprotokoll och tidningsartiklar när hon skrivit. 

Året är 1911 och Lisa är 16 år. Hon bor med föräldrar och syskon i en trång lägenhet i fattigkvarteren i Stockholm. Hon är mycket hårt hållen och får inte göra mycket på egen hand. På dagarna hjälper hon sin mor med att städa och tvätta hos folk, springa ärenden och passa småsyskonen. Fadern är strängt religiös och styr familjen med järnhand. Lisa har en oro i sig, som de flesta tonåringar, och hon brukar kunna tjata till sig av sin mamma att få gå ut och promenera lite på kvällarna när pappan jobbar.  Storebrodern får röra sig fritt eftersom han är pojke vilket Lisa känner är fruktansvärt orättvist.

En kväll hamnar hon vid en dansbana och där träffar hon Lilly den vackraste flickan hon någonsin sett. De lär känna varandra, blir oerhört kära i varandra och hela livet förändras. Men, som det står på ett ställe i boken. De lever i en tid då allt som är roligt är förbjudet. Att vara homosexuell är förbjudet och straffbart. När Lisa smiter ut på kvällarna är hon påpassad av sin storebror och alla som möjligtvis kan känna igen henne. En flicka som rörde sig utomhus var tillåtet villebråd för alla pojkar och män och om något hände var det flickans fel. Lisas och Lillys värld är så fruktansvärt trång. Det finns inget utrymme att leva sitt eget liv och att leva med varandra är helt otänkbart. Redan på första sidan får man veta att flickornas historia slutar med en katastrof och när jag började läsa tänkte jag att det verkade så onödigt att de skulle behöva offra sina liv. Men när jag läst boken så förstod jag att det nog var den enda logiska lösningen, även jag som sitter är 110 år efteråt kan förstå att de inte såg någon annan väg.

När jag läste tänkte jag mycket på Helena Henschens "I  skuggan av ett brott" som handlar om de Sydowska morden, också det en mycket drabbande bok. Det är den där känslan av att det inte finns någon alternativ väg. Man känner hela tiden i kroppen att allt går rakt mot katastrofen,

April är över och nu börjar vi prata om majvärmen som borde komma snart. Helgen har varit lugn. Vi hängde med systrarna på sista april och igår blev det altanhäng med en syster och tillhörande barn. Vi stickade, spelade spel och hade trevligt.

Idag har vi tagit en riktigt lång promenad, så lång att jag är lite stel och trött nu. Jag har grävt ner lite blommor och suttit och läst i solen. 

Grannarna har haft visning på sitt hus så vi har också smygkikat lite genom häcken för att se om det var några spännande människor. 

Ett annat glädjande vårtecken är att vi tydligen haft en igelkott under altanen i vinter. I veckan vaknade den, muttrandes och puttrandes och sedan var den ut och knatade i trädgården på kvällen så att vi fick se den. Nu verkar den dock ha begett sig på friarstråt, det är så de gör har vi läst, så nu hoppas vi bara att den ska komma tillbaka i sommar och få ungar.

Det var ju så mysigt förra sommaren.

Imorgon är det författarbesök för sexåringarna, digitalt såklart...

De ska få träffa Matilda Ruta som gjort några riktigt bra bilderböcker! Jag kan varmt rekomendera hennes bilderbok "Syskonvecka" som handlar om hur det känns att ha en storasyster som man bara får träffa då och då, hur mycket man kan längta!

 

 

Något vi längtar efter är Kristi himmerfärdshelgen då vi ska  åka hem till mina föräldrar. De har fått första vaccinsprutan nu så då går det ju bra. Det är många år sedan jag prickade in att åka den här årstiden så det känns väldigt härligt.

"Nästan hemma" av Jean Kwok är också en bok om att längta, fast efter ett annat liv. Kim flyr till New York med sin mamma från Hongkong. Hennes moster som är gift med en amerikan har hjälpt dem. De drömmer om ett fritt liv, med andra möjligheter än i hemlandet. När de kommer till New York blir inget som de tänkt sig. Lägenheten mostern har ordnat ligger i slummen och modern måste jobba på en textilfabrik, ett riktigt slavjobb. Kim, eller Kimberly som hon kallas i USA är smart och begåvad. Hon lyckas mycket bra i skolan trots att hon inte kan någon engelska från början. Det blir ett dubbelliv. På dagarna skolan där hon lyckas mycket bra, all ledig tid är hon på fabriken och försöker hjälpa sin mamma. Chansen att komma ifrån den fruktansvärda lägenheten och det slitsamma och fattiga livet verkar minimal. Författaren kom själv till USA från Honkong som barn har till viss del upplevt det som Kim är med om. 

En hemsk men bra historia om en värld man inte riktigt kan tänka sig men därför ännu viktigare att läsa om.

 

  

"Stardust"  av Neil Gaiman är en tvättäkta saga för vuxna.

Jag kan längta så mycket efter sådana böcker, där man kliver in i en sagovärld full av mysterier, spännande varelser och äventyr. Den här boken levde upp till alla mina förväntningar, och mer därtill.

Tristran Thorn bor i den gamla byn Wall. Han är förälskad i den vackra Victoria Forester och en kväll lovar hon att om han hämtar en stjärna de just sett falla så ska han få vad han vill.

Han går genom grinden som skiljer byn från den andra, magiska världen. Där väntar ett äventyr han aldrig kunnat drömma om och det krävs både mod och klokhet för att han ska kunna fullfölja sitt uppdrag. 

Boken är faktiskt omöjlig att beskriva och jag tänker inte ens försöka. Jag säger bara att om du tycker om klassiska sagor och fantasy så kommer du inte att bli besviken.

 

Och sedan vill jag bara nämna att jag lyssnat på del 27 av "Sagan om Isfolket" , "Synden har lång svans". Vad ska jag säga....Serien blir inte bättre. Jag skulle vilja påstå att de fem första böckerna var bäst. Men jag är inte den som ger upp.

 I fredags var det Världsbokdagen! Jag var inte på plats på mitt bibliotek eftersom fredagarna ägnas åt bokbussen. Nu var chauffören sjuk i fredags så det blev ingen bokbuss heller. I alla fall så tipsade jag mina lärare att gå in på Världsboksveckans hemsida

 

Världsbokveckan 

för hela nästa vecka firar vi böckerna!

Det är min taktik just nu att mejla lärarna och tipsa om saker varje vecka. Jag har tipsat om böcker, artiklar och nu den här hemsidan. Att bråka och skuldbelägga brukar ju väldigt sällan ge något vidare resultat och jag vill inte att lärarna ska känna sig dumma för att de inte förstår vikten av läsning och böcker. Jag vill att de ska bli inspirerade och känna att skolbiblioteket och jag är viktiga resurser som ska nyttjas så mycket som möjligt.

I höst kommer förändringar att ske på mitt bibliotek men det är inte officiellt ännu så jag kan inte berätta. Så mycket kan jag säga att det är inga roliga förändringar och jag är INTE glad!

Så jag laddar för att göra mitt bästa i höst och sparka igång lärarkåren. Helt omöjligt ska det väl inte vara att få till bra samarbeten som är lite större än de jag hittills haft med någon klass här, någon klass där.

Jag kollar mycket på stickvloggar på Youtube och lyssnar på stickpoddar. Nu har jag på grund av dessa poddar och vloggar halkat in på broderispåret. Det måste vara tjugo år sedan jag broderade sist så lite ringrostig är jag och fortfarande vinner oftast stickningen när jag ska pyssla med något men korsstygnen vinner mark...

Som en händelse hittade jag en bok på biblioteket som är riktigt ögongodis. "Broderi Lust och välbehag"  av Pian Bates och Kristina Blixt är full av inspiration och fritt broderi. Vi får lära om oss färger, material, historia och vackra bilder.

Det är inte en bok som får mig att springa till handarbetskorgen utan jag har mer suttit och bläddrat och filosoferat över konst och färger och  kreativitet  överlag.

 Efter att ha fått ett negativt svar på coronatestet jag tog i tisdags så meddelade jag glatt att jag skulle komma och jobba i fredags. Men då visade det sig att en kollega fått konstaterad corona och att vi som träffat henne veckan innan var tvungna att ta nytt test och jobba hemifrån tills svaret kom. 

Nytt test i fredags men tack och lov var det också negativt så imorgon ska jag väl få åka till jobbet. Ororar mig alltid lite för hur skolan och mitt lilla bibliotek ska klara sig utan mig...

Igår var det riktigt vårigt här. Vi sådde fröer och svettades i solen. Vissa i familjen grävde till och med fram shortsen. Tyvärr missade vi en grillkväll med systrarna eftersom jag var i karantän men vi ska ta igen det idag med en utflykt.

Det verkar bli lika varmt och soligt idag också.

Under min hemmavecka har jag stickat klart en "utan krusiduller-tröja" och läst ett par böcker. 

Mysdeckarserien "Pastor Viveka" av Anette Haaland var lite småputtrig. Viveka är frikyrkopastor i Enskede med mycket gamla tanter och gubbar i församlingen. Hon brottas med att hon börjat tröttna på att vara snäll och finnas till hands för alla. Det är inte bara församlingen utan hennes tankspridde man och de fyra barnen kräver också sitt. 

I den första boken "Pastor Viveka och tanterna" är det sommar, hett som i en ugn. En av kvinnorna i kaffekomittén mördas och Viveka försöker lista ut vad som hänt. Den övriga familjen åker hem till svärmor och Viveka blir kvar i stan, med ångest, oro och tvivel på sig själv.

Den stora behållningen för mig var själva miljön. Min morfar och mormor bodde i Enskede så jag känner igen i alla fall en del av gatorna och kvarteren. Viveka har köpt en kolonilott, i smyg, och där tillbringar hon en hel del tid när hon vill vara ifred. Min morfar hade också en kolonilott och även om jag inte vet om det var i samma område så kan jag helt klart se framför mig hur det ser ut.

Jag har också läst en novellsamling av den danska författaren Dorthe Nors; "Karta över Kanada"

Det är fjorton korta noveller om människor som hamnat lite snett i livet, eller kanske ska man hellre beskriva det som att livet inte levt upp till deras förväntningar. Jag tyckte det var jobbigt att man inte fick svar på vad som hände sedan utan att novellerna beskriver olustiga tillfällen som skaver och sedan lämnar karaktärerna, fortfarande kvar i den jobbiga situationen. 

Det är det där med att jag gärna vill ha lyckliga slut. Annars är det välskrivet och jag är glad att jag läst boken.

 

 Jaha, så var man hemma igen då med ont i halsen och huvudet. Både jag och H har lite samma symtom men jag är aningens sämre. På Facebook skickade Uppsala kommun ut ett meddelande till oss i Stenhagen igår och talade om att smittspridningen är så pass stor här att om man träffar någon i eller från området så ska man förutsätta att den personen har corona. Där jag jobbar nämns också som ett område där spridningen är stor just nu. Och som att det inte var nog så kom idag ett mejl från H:s skola att de haft en person där i onsdags som nu har corona. Så det smyger sig på från alla håll. Jag har testat mig idag så vi får se vad som händer. 

För första året på länge så kan man prata om riktigt aprilväder. I söndags natt snöade det. Den snön har förstås försvunnit men inte är det varmt.

Vi har problem med förvirrade fåglar för tillfället. Vi tre tillfällen på ett dygn har vi haft en hysterisk blåmes som tagit sig in på altanen och sedan inte hittat ut igen. En lyckades till och med förirra sig in i köket. T har en teori att de är ute och letar efter bra boställen och att det är därför de hamnar lite fel emellanåt. Så nu pratar vi om att vi nog ska erbjuda ett par fågelholkar till nästa år för att underlätta för de stackarna.

Speedy väljer sin vanliga strategi vid konstiga händelser; ser besvärad ut och gräver ner sig i fåtöljen. Han är inte rädd men vill inte bli inblandad.

En av mina favoritförfattare den här våren är Veronica Henry. Jag har nämnt hennes böcker tidigare här på bloggen. Den senaste jag har läst av henne är nog min favorit så här långt. "Ciderträdgården" är en otroligt mysig bok om Tabitha och Georgia, kusiner och bästa vänner. De har tillbringat mycket tid i sin barn- och ungdom på Dragonfly Farm, gården där deras gammelfarbror Matthew och hans fru Joy bor. När de dött och testamentet offentliggörs visar det sig att en främling, Gabriel Culbone, ärvt en tredjedel av gården. 

Ingen förstår varför. Familjen Culborne äger gården på andra sidan ån och har varit dödsfiender till familjerna på Dragonfly Farm i generationer.

För att lösa gåtan med arvet så behöver det förflutna komma upp till ytan och komma till ro.

Boken var en njutning att läsa från början till slut. Vissa saker gick kanske att förutspå men långt ifrån allt vilket gjorde den ännu bättre!