Florence

Ojojdå...Det blev visst en aning kortslutning förra gången jag skrev. "Den du söker är inte här" handlar ju inte alls om Fredrika Bremer utan om Florence Nightingale... Tokigt, som H skulle ha sagt. Mia Öströms bok om Florence är i alla fall väl värd att läsa. Den hamnar inte i min kategori biografier, trots att den handlar om en person utan det är mer av en poetisk roman ( en kategori jag just uppfann om ni undrar). Florence har fått ett frieri vid 29 års ålder och hon är lockad, men samtidigt känner hon att hon vill något mer med sitt liv. Om hon gifter sig riskerar hon att fastna i linne, putsa porslin och inte ha någon frihet. Men att förbli ogift kan också göra en kvinna ofri. Hon ser sin ogifta moster, hennes ensamhet och beroende av medkännande släktingar. Florence har också ett kall. Hon ser att de metoder som finns för att hjälpa sjuka stjälper mer än det hjälper. I stället för unken luft, värme och skitiga lakan vill hon införa ljus, frisk luft och renlighet. Om hon gifter sig finns risken att hon inte kan hjälpa de människor som behöver. Svaret på frieriet kommer att vara livsavgörande för hennes liv, men hon är inte riktigt säker på hur.

Efter ytterligare en fullspäckad kursdag så cyklade jag hem med glatt hjärta och trött hjärna. Att få läsa engelska är så otroligt upplyftande. Vi har mycket duktiga lärare som inte låter en minut gå till spillo under kursdagarna vilket i och för sig också innebär att tankarna snurrar efter en dags kunskapsinhämtning. Efter en halv termin så känner jag mig som om min pedagogik har höjts med ungefär tio steg och det har börjat genomsyra alla ämnen jag undervisar i. Det bästa är nog i alla fall att jag fått helt ny entusiasm för mitt jobb. Jag kommer inte ihåg sist jag tyckte det var så roligt att undervisa. Det är den där känslan av att plötsligt utvecklas och känna att man får utmana sig själv.
Idag har vi lyssnat på språkforskaren och författaren Gun Lundberg från Umeå och fått ta del av pinfärsk forskning om språkinlärning och det var mycket intressant.

T och hans bror har åkt till Vilhelmina på begravning så H och jag får klara oss själva några dagar. Så ikväll ska jag krypa tidigt till sängs med Fredrika Bremer i boken "Den du söker är inte här" av Mia Öström. En spännande historia om valet mellan att gifta sig eller styra sitt eget liv.
Som det uttrycks i boken:
" En man föds till världen, en kvinna till familjen."

The Reader

Det blev en sen söndagkväll. Jag upptäckte nämligen att tv visade filmen "The Reader". Jag tyckte mycket om boken, skriven av Bernhard Schlink och folk runt omkring mig har rekomenderat filmen ett flertal gånger och nu dök den upp.
Det handlar om den 16-årige Michael som inleder ett förhållande med den mycket äldre Hanna. Hon vill inte bara ha sex med honom utan han får också läsa högt för henne.
En dag försvinner Hanna spårlöst, men i Michaels hjärta finns hon kvar för alltid och hans liv påverkas mycket mer än vad någon kunde tro. Utan att avslöja för mycket så dyker hon upp igen på ett oväntat sätt.
Kate Winslet spelar Hanna och Ralph Hennes den vuxne Michael. Filmen var precis lika bra som boken och vad T än säger så var jag vaken hela tiden. Jag snarkade inte alls mitt i!

Jag kommer för övrigt att fixa layouten på bloggen snart, för det här är inte bra....

Oktoberlördag

Hur spenderar man bäst en oktoberlördag?
Jo, man springer ikapp ett Stockholmståg, eftersom ens sällskap skuttat tigerskutt hela vägen till stationen . Sedan missar man i alla fall tåget eftersom biljettautomaterna inte fungerar. När man äntligen är i huvudstaden, har fikat med E och I och det är dags att börja shoppa loss så inser man plötsligt att det inte är någon bra idé att strosa i affärer med barnvagn i Stockholm, en lördag, då det är fullständigt proppat med folk överallt som blir extremt irriterade när de springer in i den tydligen osynliga, men ack så skrymmande vagnen.

Så, var hamnade jag och vagnsinnehavaren( som sov som en vedklabb i två timmar)? Jo, på Kulturhusets bibliotek. Det var ett genidrag, om jag får säga det själv. Där satt jag i lugn och ro. i en plastbubblefåtölj som dinglade bredvid fönstret. Ja, det låter lite skumt men tänk er en hängmattekonstruktion... Jag läste Janet Frame och H sov i väntan på T som var tvungen att jobba i ett par timmar.

Janet Frame är verkligen en fantastisk bekantskap. Jag så filmen"En ängel vid mitt bord" baserad på hennes självbiografiska böcker och tyckte att den var fascinerande. Hon var en författare från Nya Zeeland som satt inlåst på mentalsjukhus under en period. Precis när hon skulle lobotomeras upptäckte en av läkarna att hon var författare och hade fått ett pris. Det räddade henne och hon kom ut från sjukhuset.

"Mot ännu en sommar" skrevs redan 1963 men Janet Frame tyckte att den var alltför personlig och den gavs ut först efter hennes död. Den handlar om hur hon blir bjuden hem till bekanta över en helg. Hon tackar ja trots att hon är mer eller mindre socialt handikappad. Hon klarar inte av de sociala reglerna och kan inte avläsa andra människor. Det tar stopp någonstans mellan hennes tankar och tal. Alla förväntar sig en verbal, intellektuell och spirituell författare att föra djupa samtal med men får en fåordig, blyg kvinna som svara enstavigt på tilltal. Grace, som hon kallar sig, är också övertygad om att hon har förvandlats till en fågel vilket också försvårar umgänget med andra. Samtidigt som man våndas med henne i umgänget med familjen hon besöker så får man också följa hennes mycket skarpsynta och djupa funderingar. Det är svårt att beskriva handlingen utan att den låter platt, men den har vackert språk och man lär verkligen känna Grace. Jag tycker väldigt mycket om den och tycker att det är avkopplande att läsa om en människa som inte följer konventionens regler men ändå är så klok. I dagens samhälle kan man behöva påminnas om att det rätta inte alltid är att följa mallen...

När jag läser den så önskar jag så mycket att min farmor hade levt så att jag kunde diskutera den med henne. Hon hade tyckt om den, det är jag helt säker på och hade nog haft mycket att säga om boken och Frames liv.

Om ni undrar varför bloggen inte är sig lik så har jag upptäckt var man ändrar utseendet. Jag blev alldeles entusiastisk och tyckte att det var jättekul att greja. Men jag vet inte om resultatet blev så lyckat? Pappa, du brukar vara brutalt ärlig, vad tycker du?

Så var det onsdag igen...

Jag har ägnat veckan åt att fila på min engelska uppsats och ja, nu är den färdig... Det är några små detaljer som ska justeras och sedan är det dags att mejla den till lärarna. Känslan när man tryckt på "skicka-knappen" är rätt läskig och jag skjuter upp det. Samtidigt är det skönt när det är gjort för då kan man bara slappna av och börja tänka på annat.

Min bok för veckan har varit "Saker jag och min sambo tycker olika om". Boken började egentligen som en blogg skriven av Sabina Strand. Hon skrev den efter att ha blivit lämnad av sin sambo. Så småningom blev det en bok som man kan grotta ner sig i. Lättsam läsning som samtidigt svider. Vem har inte upplevt dåliga relationer där man i efterhand tänkt att: om jag bara hade sagt så eller gjort så....Då kanske allt hade varit annorlunda? Sabina Strand beskriver ett uselt förhållande, rent ut sagt, där hon tar på sig skulden för allt, med stor självironi.
Man känner ångesten samtidigt som det är ganska uppenbart att hon har genomskådat sin expojkvän. 

Språket och stilen är lättsam och man kan ana bloggen bakom. Jag tycker att den var läsvärd. Det är lite som att pilla på en sårskorpa när man läser sådan här historier, det gör ont och kan blöda lite extra, men ack så svårt att låta bli. Om det inte vore så att jag lever i en mycket trygg och kärleksfull relation nu så hade läsupplevelsen varit betydligt jobbigare tror jag.

Vissa veckor är det mer spinn på livet än andra.
I morse när jag ångade in i lärarrummet och insåg att jag stod och höll i blöjväskan och att jobbryggsäcken stod kvar hemma i hallen med matlåda, plånbok, bussbok och kalender, ja, då kände jag att det var läge för ett djupt andetag och en liten paus.
Det muntrade i alla fall upp mina kollegor som antydde att blöjor och våtservetter inte är den traditionella lunchen att ta fram... Hm, får väl bjuda på det.

Eftersom jag fortfarande går och tänker på "Niceville" och ungefär tusen andra saker så är jag inte riktigt redo för någon djupare läsning. Har därför börjat läsa kåserier av Täppas Fogelberg, "Mellan frysdisken och hundmaten", småputtriga betraktelser över livets vardagligheter kan man säga.

För övrigt är min "att läsa-lista" våldsamt lång just nu. Hittar boktips överallt som hamnar i min lilla gröna anteckningsbok. Det gäller bara att få tiden att räcka till.

Nej, nu ska jag surfa runt ett varv igen för att försöka lista ut vem som skickade det trevliga gröna paketet till mig. Sitter här och smygsmaskar på en bit choklad från paketet medan T nattar H.

Niceville

För tredje helgen i rad har jag varit sjuk, helt osannolikt med tanke på att jag är den friskaste människan i universum i vanliga fall... Nåja, inget ont som inte har något gott med sig. I natt när jag inte kunde sova på grund av mina krämpor så passade jag på att läsa "Niceville". Och idag har jag mest legat på soffan och läst. Det var med sorg i hjärtat jag kom till sista sidan. Jag ville verkligen inte att den skulle ta slut!

Som alltid, får man veta så mycket mer i boken än i filmen.
Boken handlar alltså, som jag nämnt förut, om den 23-åriga Skeeter som återvänder från New York som nyutbildad journalist. Hennes dröm är att skriva och hon börjar intervjua en färgad kvinna, Aibileen, om hur det är att vara hembiträde åt vita familjer. När hon sätter igång med projektet har hon ingen aning om vilka krafter som väcks. Även om man har hört och sett om hur det var i Mississippi på 60-talet så känns det helt ofattbart när man läser om hur de vita kvinnorna utnyttjade sin makt mot de hembiträden som slet och tog hand om deras hem och barn.

Jag tycker verkligen om att alla människor i boken beskrivs som just människor, med bra och dåliga sidor. Ingen, men samtidigt alla, är offer för ett system och värderingar som påverkar alla delar av livet. Ingen är enbart ond eller god (utom miss Hilly då kanske som verkligen inte är någon trevlig person, men även hon är ett offer för sin uppväxt).

Det här är nog faktiskt den bästa bok jag har läst i år och jag kommer att bära med mig den under lång tid!