Två arbetsdagar kvar och sedan är det jullov!

H har haft sin avslutning idag och var väldigt nöjd. På jobbet var det lugnt. Fast det ramlade in en massa böcker i bokinkastet under förmiddagen när barnen städade sina klassrum, eller åtminstone sina bokhyllor.

Jag har två ynka julklappar kvar att fixa, tror jag...Egentligen kanske bara en när jag tänker på saken. Vi tar det lugnt med klappar, men jag tycker att det är väldigt roligt att tänka ut presenter, oftast böcker förstås. Bra böcker kan man aldrig få för mycket av och när det blir fullt i bokhyllan kan man alltid ge boken vidare till någon annan som inte har läst den.

I ett par dagar har jag hetsläst "En natt som denna", del 2 i "Smythe-Smith-kvartetten" av Julia Quinn, ni vet hon som skrivit "Bridgertonserien".

Det är feel-good som utspelar sig i London på 1800-talet. Trots den Victorianska miljön så beter sig karaktärerna ganska modernt åt på många sätt. Lite kul blir det när det kyska och mycket sedesamma möter moderna tankar och beteenden. Jag råkade rekomendera "Bridgertonserien" en gång till en äldre dam innan jag läst något själv. Lite pinsamt blev det sedan när jag  läste och insåg att det var ganska många ingående sexdetaljer i den. Men damen har aldrig klagat, så det kanske blev bra ändå.

Här handlar det i alla fall om guvernanten, Anne Wynter, uppseendeväckande vacker och älskad av flickorna Smythe-Smith som hon tar hand om. Barnens kusin; Daniel fastnar också för den fantastiska unga kvinnan, förstås, fast på ett något annat sätt. Men Anne har en hemsk hemlighet som gör att hon aldrig någonsin kan berätta vem hon egentligen är.

Äntligen!

Jipphii! Nu är vi alla dubbelvaccinerade i familjen och vi kan förbereda oss inför julen genom att ladda ner vaccinationspass. Även om det inte sagts så mcket om att det kommer att krävas på jultågen så känns det bra utifall att.

Idag har jag haft ett helt ljuvligt besök på biblioteket av ett gäng nioåringar. Det var som magi. De kom in och började leta böcker och många av dem ville ha några extraböcker hem över jul. En tjej började styra upp läsbingot som jag lagt ut; delade ut till kompisarna, förklarade hur de skulle göra och tipsade om böcker. Jag blev djupt imponerad. Hon gjorde helt enkelt hela mitt jobb.

Efter en stund satt de i små gäng och läste, lite här och där. Läraren satt med ett gäng och läste högt och jag kunde smyga runt och hjälpa dem som behövde tips. När de gått kände jag mig lycklig!

Mitt boktips idag får bli en diktbok för barn. "Om jag fötts till groda" av Annika Sandelin, med bilder av Karolina Pertamo, består av dikter som utgår från djur, personer men också solen och månen. Det är tänkvärda och underfundiga tankar om hur alla är olika, drömmer om olika saker som att vilja vara liten när man är stor eller stor när man är liten.

Jag skulle gärna använda dikterna i en klass för de väcker många olika tankar.

Ni ska få "Snöflingans dröm" av mig.

Snöflingans dröm

Som snöflinga är man en av miljoner

en makaron i en skål av makaroner                                                       

Titta det snöar! säger de flesta 

utan att märka att man är den bästa

Ganska så tråkigt blir det i längden

att alltid vara en del utav mängden

 

Snöflingan drömmer mitt i sin dans

att någon ska se hans personliga glans

att någon ska ropa ut från sitt fönster

Titta på den, vilket ovanligt mönster!

Snöflingan drömmer om hänförd publik

som äntligen märker att han är unik 

 

 

 Av en slump insåg jag i morse att det är ju lucia idag!

När jag var lärare så var lucia en mycket viktig dag vare sig jag ansvarade för något luciatåg eller fick titta på andras med mina elever. Nu har jag helt tappat bort det. Hemma är inte heller intresset särdeles stort. Vissa år har jag försökt, fixat fika och tänt ljus och peppat familjen att vi ska titta på tv och mysa till skönsången. Men det har slutat med att jag och kaninen har suttit där och myst för oss själva medan de övriga sovit eller spelat dataspel.

Jag vill berätta om en bok jag just läst som jag tyckte mycket om, nämligen "Jag skriver över ditt ansikte" av Anna-Karin Palm. Den handlar om mamman som får Alzheimer och sakta försvinner bort från familjen. Boken är samtidigt en uppgörelse och innehåller minnen från familjens liv. Mamman har alltid varit familjens centrum vars känslor och behov styrt de andra. Även som sjuk fortsätter det fast på ett annat sätt. Omgivningen förhåller sig ständigt till hennes humör och känslor. Det är också en mycket stark kärleksförklaring, en vilja att förstå sina föräldrar och se deras verkliga jag, det som är bortom föräldrarollen.  

Jag känner igen mig i en hel del och kan också förstå frustrationen i att en människa är på väg bort och att allt det där som man skulle vilja reda ut aldrig kommer att kunna bli utrett. Det är för sent. 

Relationen mellan Anna-Karin och hennes mor blir enklare på ett sätt efter sjukdomen. Prestigen och kontrollbehovet försvinner vilket gör att de kan mötas på ett enklare och mer kärleksfullt sätt, det blir en frihet. 

Ja, en mycket bra bok som jag kommer att försöka föra vidare till andra som behöver den.

Som en extra bonus läser jag biografin om Selma Lagerlöf just nu också som Anna-Karin Palm skrivit, "Jag vill sätta världen i rörelse: en biografi om Selma Lagerlöf." Den är väldigt bra, och väldigt omfångsrik och i sin bok om mamman skriver Palm om arbetet med biografin vilket gör alltihop extra berörande.

Mycket bra!

 Kylan är ett minne blott och i fredags var det slask och blöta fötter som gällde. Och som vanligt när fötterna blir blöta så blir jag kinkig. Det är som en naturlag.

Förra veckan var en prövning med vädret, lång onsdag, förkyld son och bilkörning i mörker på torsdagen. Numera kör jag väldigt lite bil och helst inte i mörker eftersom min syn försämrats brutalt de senaste åren och jag lätt blir bländad vid möte av andra billysen. I torsdags var jag tvungen att köra eftersom jag skulle hämta författaren Sofia Nordin vid tåget och sedan skjutsa henne till skolan. Det var inga problem men sedan var det ju förstås mörkt när jag skulle hem från jobbet. Allt gick bra, men jag var nervös innan och trött efter. Sofia Nordin blev hämtad efter besöket av en annan bibliotekarie så jag behövde inte mörkerköra med henne i bilen vilket kändes skönt. 

Själva  besöket gick bra men fjortonåringar är verkligen inte lättflirtade och VÄLDIGT trötta! 

Nu när förra veckans prövningar är över känner jag  mig glad och lugn inför kommande vecka. Inget speciellt händer utan jag kan lunka omkring i "mitt" bibliotek, träffa klasserna och andra låntagare.

Har ni hört talas om Amanda Gorman? Hon är  den yngsta poeten någonsin som deltagit i en amerikansk presidentinstallation (Jo Bidens) och hon gjorde stor succé.

Nu har jag läst hennes dikt, översatt av Jason "Timbuktu" Diakite. Dikten, och boken, heter "Berget vi bestiger" och är en mycket hoppfull och stark önskan om en bättre framtid. Jag är en ivrig lyssnare av "USA-podden" och kan ganska ofta undra om USA någonsin kommer att bli en rättvis och jämlik värlsdel. De har så otroligt svårt att komma överens och förbättra världen. Å andra sidan så har ju inte alla Sveriges politiker visat sig från sin bästa sida heller på sistone så det kanske är att kasta sten i glashus att tycka att USAs politiker beter sig oansvarigt åt. Den svenska översättningen har fått kritik och anses inte ha nått upp till originalet så kanske borde man läsa eller lyssna på dikten i sitt original också...

 Stockholm har inte haft så här kallt på nio år sägs det. När jag cyklade till bussen i morse var det -19 grader, också det ganska kallt för att vara här. Nu går det inte att jämföra med Naimakka där man har den kallaste temperaturen sedan 1986 i Sverige, 42,7 grader.

Sedan verkar det som att vi får börja med avstånd och munskydd igen, blä! Jag är så trött på Corona. Kan det inte få bli som vanligt igen? Kan inte folk hålla sig hemma och inte åka utomlands så fort de får chansen?  Ja, jag är grinig och kinkig men jag fattar det bara inte. 

På torsdag kommer ungdomsförfattaren Sofia Nordin och hälsar på årskurs 8 på vår skola. Bara det inte blir problem nu med restriktioner och sådant. Jag har just läst en superbra serie av henne som känns oroväckande aktuell trots att den skrevs före den här pandemin.

"En sekund i taget" heter den första delen i serien och den handlar om Hedvig som är den enda överlevande efter att hela hennes familj och alla andra runt omkring där hon bor, har dött i feber, en feber som fick alla att dö på bara något dygn. Hon är 14 år och har ingen aning om vad hon ska ta sig till. Det enda hon vet är att hon måste bort från alla döda människor och den ödsliga världen där hon bor. Hedvig hittar en 4H-gård där det finns djur och ett hus där hon kan bo.

Så småningom märker hon spår som indikerar att det finns någon i närheten, någon som smyger runt huset och kollar vad hon gör. Det måste betyda att någon mer har överlevt. Hedvig känner sig både förväntansfull och livrädd. Hon har ju ingen aning om vem det är och vad den personen vill.

Del två heter "Spring så fort du kan", den tredje "Som om jag vore fantastisk" och den fjärde "Om du såg mig nu". Jag sträckläste böckerna och måste fråga Sofia på torsdag om hon inte ska ge ut en femte del. Så mycket är fortfarande ouppklarat.                                                                                                   

Ja, och sedan har jag lyssnat på "Sagan om Isfolket" igen av Marit Sandemo.

och just nu lyssnar jag på 

Nu är vi framme vid andra världskriget och de där små männen är nog nazisterna, skulle jag gissa på. Enligt Sandemo så är det Tengil den onde som till viss del rår för både första och andra världskriget, en spännande tanke...

 

December för hela slanten!

 Äntligen är vi inne i december och kan mysa med allt vad månaden innehåller. Vi gillar julkalendern om familjen Knyckertz . Jag har läst en familjen Knyckertz-bok  av Anders Sparring på jobbet någon gång inför ett bokprat men här hemma har vi inte gjort det. H har varit för gammal. 

Jag har också satt igång med projektet att lyssna på årets julkalender på Storytel som i år heter "Jul i Sankt Anna" av Eleonor Sager

Jag har inte hunnit lyssna klart på första delen än men den verkar okej. Det handlar om de tre syskonen Stjärne; Andreas, Daphne och Matilda. Alla tre har sina problem som gör att den kommande julen inte känns något vidare.  Vi får väl se vart det hamnar.

Igår firade jag också min födelsedag. En dag som smög sig förbi. Blev uppvaktad med fika på sängen innan jag drog iväg och jobbade. På kvällen kom min svärmor och svåger på en supergod middag som min T gjort och sedan somnade jag i soffan, som jag alltid gör. Nästa helg kanske jag bjuder hem mina systrar med familjer på middag. Det är så mycket som händer så här års att det är svårt att samla ihop alla. Och sedan ska man ju orka städa först också...

"Morgondagens post till Vidhäll" av Solja Krapu-Kallio har legat på mitt nattygsbord under ett par år. Jag hade mycket tydliga förväntningar på den men det var inte alls den sortens bok jag trott. Samtidigt så undrar jag så här i efterhand varför jag blev förvånad, boken är precis i den stil som Solja Krapu-Kallio brukar skriva. Allt det här gjorde i alla fall att det tog ett tag innan min hjärna ställde om sig och jag började uppskatta den. För den var bra. Iris har ärvt sitt jobb som lantbrevbärare av pappan. Som extraknäck jobbar hon som telefonmediumet Tamara. Problemen börjar när Iris före detta svärmor ringer och vill ha hjälp. Eftersom Iris vet lite för mycket om svärmoderns liv och familj så framstår hon som väldigt bra och synsk. Inte så bra visar det sig. snabbt blir det komplicerat. Inte blir det bättre av att Iris fortfarande är ganska svag för sitt ex, numera gift med barn.

Veckan började inte på det bästa sättet. Två bussar dök inte upp och efter att ha väntat i i en halvtimme så var jag aningens genomfrusen. Men när jag väl kom på jobbet så gick allt bra. Efter en rejäl mugg med kaffe och ett gäng glada tvåor så kändes saker och ting som de skulle igen. Jag jobbade extra igår och sedan gick jag på julkonsert med min systers kör så jag har varit lite extra trött idag.

Förra veckan var mycket trevlig eftersom jag hade min systerson som prao. Det är verkligen inte ofta man får chansen att hänga med sina syskonbarn en hel vecka i streck sådär. Han var intresserad och ivrig att göra sitt bästa så jag var väldigt stolt över honom.

Dagens händelse är väl annars att vi fått Sveriges första kvinnliga statsminister! Jag tänker inte gå in på vad jag tycker om Centerpartiet i den här frågan, mer än att de inte betett sig särskilt moget. Å andra sidan är de långt ifrån ensamma. 

 

I höstas lånade jag ""Sommar i strandhuset" av Veronica Henry men hann aldrig läsa ut den då det var kortlån på den. En populär bok med lång kö på biblioteket. Så jag ställde mig på kö igen och nu dök den upp härom veckan. Det är alltid lite vanskligt att pausa en bok sådär i ett par månader eftersom man ska komma ihåg vad boken handlade om och hur långt man kommit. Resultatet blev också att jag hade vissa problem att komma in i den nu. Men, jag gillade den, precis som jag gillat alla Veronica Henrys böcker. Robyn och Jake ska gifta sig och Robyn är gravid. De är mycket lyckliga och inga moln syns på himlen, eller? Robyn har en låda som hon aldrig öppnat. I den finns minnen från hennes allra tidigaste tid i livet. Robyn blev adopterad som liten bäbis och trots att hon älskar sina föräldrar och sin syster så har hon ett behov av att få veta sin historia, nu när hon själv ska bli mamma. Men beslutet påverkar också alla runt henne och det är inget lätt beslut att börja gräva i det förflutna.