Kylan är ett minne blott och i fredags var det slask och blöta fötter som gällde. Och som vanligt när fötterna blir blöta så blir jag kinkig. Det är som en naturlag.

Förra veckan var en prövning med vädret, lång onsdag, förkyld son och bilkörning i mörker på torsdagen. Numera kör jag väldigt lite bil och helst inte i mörker eftersom min syn försämrats brutalt de senaste åren och jag lätt blir bländad vid möte av andra billysen. I torsdags var jag tvungen att köra eftersom jag skulle hämta författaren Sofia Nordin vid tåget och sedan skjutsa henne till skolan. Det var inga problem men sedan var det ju förstås mörkt när jag skulle hem från jobbet. Allt gick bra, men jag var nervös innan och trött efter. Sofia Nordin blev hämtad efter besöket av en annan bibliotekarie så jag behövde inte mörkerköra med henne i bilen vilket kändes skönt. 

Själva  besöket gick bra men fjortonåringar är verkligen inte lättflirtade och VÄLDIGT trötta! 

Nu när förra veckans prövningar är över känner jag  mig glad och lugn inför kommande vecka. Inget speciellt händer utan jag kan lunka omkring i "mitt" bibliotek, träffa klasserna och andra låntagare.

Har ni hört talas om Amanda Gorman? Hon är  den yngsta poeten någonsin som deltagit i en amerikansk presidentinstallation (Jo Bidens) och hon gjorde stor succé.

Nu har jag läst hennes dikt, översatt av Jason "Timbuktu" Diakite. Dikten, och boken, heter "Berget vi bestiger" och är en mycket hoppfull och stark önskan om en bättre framtid. Jag är en ivrig lyssnare av "USA-podden" och kan ganska ofta undra om USA någonsin kommer att bli en rättvis och jämlik värlsdel. De har så otroligt svårt att komma överens och förbättra världen. Å andra sidan så har ju inte alla Sveriges politiker visat sig från sin bästa sida heller på sistone så det kanske är att kasta sten i glashus att tycka att USAs politiker beter sig oansvarigt åt. Den svenska översättningen har fått kritik och anses inte ha nått upp till originalet så kanske borde man läsa eller lyssna på dikten i sitt original också...