Av en slump insåg jag i morse att det är ju lucia idag!

När jag var lärare så var lucia en mycket viktig dag vare sig jag ansvarade för något luciatåg eller fick titta på andras med mina elever. Nu har jag helt tappat bort det. Hemma är inte heller intresset särdeles stort. Vissa år har jag försökt, fixat fika och tänt ljus och peppat familjen att vi ska titta på tv och mysa till skönsången. Men det har slutat med att jag och kaninen har suttit där och myst för oss själva medan de övriga sovit eller spelat dataspel.

Jag vill berätta om en bok jag just läst som jag tyckte mycket om, nämligen "Jag skriver över ditt ansikte" av Anna-Karin Palm. Den handlar om mamman som får Alzheimer och sakta försvinner bort från familjen. Boken är samtidigt en uppgörelse och innehåller minnen från familjens liv. Mamman har alltid varit familjens centrum vars känslor och behov styrt de andra. Även som sjuk fortsätter det fast på ett annat sätt. Omgivningen förhåller sig ständigt till hennes humör och känslor. Det är också en mycket stark kärleksförklaring, en vilja att förstå sina föräldrar och se deras verkliga jag, det som är bortom föräldrarollen.  

Jag känner igen mig i en hel del och kan också förstå frustrationen i att en människa är på väg bort och att allt det där som man skulle vilja reda ut aldrig kommer att kunna bli utrett. Det är för sent. 

Relationen mellan Anna-Karin och hennes mor blir enklare på ett sätt efter sjukdomen. Prestigen och kontrollbehovet försvinner vilket gör att de kan mötas på ett enklare och mer kärleksfullt sätt, det blir en frihet. 

Ja, en mycket bra bok som jag kommer att försöka föra vidare till andra som behöver den.

Som en extra bonus läser jag biografin om Selma Lagerlöf just nu också som Anna-Karin Palm skrivit, "Jag vill sätta världen i rörelse: en biografi om Selma Lagerlöf." Den är väldigt bra, och väldigt omfångsrik och i sin bok om mamman skriver Palm om arbetet med biografin vilket gör alltihop extra berörande.

Mycket bra!