Stockholm har inte haft så här kallt på nio år sägs det. När jag cyklade till bussen i morse var det -19 grader, också det ganska kallt för att vara här. Nu går det inte att jämföra med Naimakka där man har den kallaste temperaturen sedan 1986 i Sverige, 42,7 grader.
Sedan verkar det som att vi får börja med avstånd och munskydd igen, blä! Jag är så trött på Corona. Kan det inte få bli som vanligt igen? Kan inte folk hålla sig hemma och inte åka utomlands så fort de får chansen? Ja, jag är grinig och kinkig men jag fattar det bara inte.
På torsdag kommer ungdomsförfattaren Sofia Nordin och hälsar på årskurs 8 på vår skola. Bara det inte blir problem nu med restriktioner och sådant. Jag har just läst en superbra serie av henne som känns oroväckande aktuell trots att den skrevs före den här pandemin.
"En sekund i taget" heter den första delen i serien och den handlar om Hedvig som är den enda överlevande efter att hela hennes familj och alla andra runt omkring där hon bor, har dött i feber, en feber som fick alla att dö på bara något dygn. Hon är 14 år och har ingen aning om vad hon ska ta sig till. Det enda hon vet är att hon måste bort från alla döda människor och den ödsliga världen där hon bor. Hedvig hittar en 4H-gård där det finns djur och ett hus där hon kan bo.
Så småningom märker hon spår som indikerar att det finns någon i närheten, någon som smyger runt huset och kollar vad hon gör. Det måste betyda att någon mer har överlevt. Hedvig känner sig både förväntansfull och livrädd. Hon har ju ingen aning om vem det är och vad den personen vill.
Del två heter "Spring så fort du kan", den tredje "Som om jag vore fantastisk" och den fjärde "Om du såg mig nu". Jag sträckläste böckerna och måste fråga Sofia på torsdag om hon inte ska ge ut en femte del. Så mycket är fortfarande ouppklarat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar