I morse plockade jag fram almanackan för att få en överblick över de veckor som är kvar av terminen. Jag insåg snabbt att det inte är särskilt många måndagar kvar. Det är helgdagar och det är semester för min del. Det var inte utan att jag blev lite stressad. Hur ska allt hinnas med?! Men så här är det förstås alltid och på ett sätt härligt också.

I lördags var vi först på musikalframträdande med ett syskonbarn, över förväntan bra! Det är kulturskolan som håller i kör och nu det nya, musikalgrupp. Tydligen är det lite av ett experiment men det verkar fungera bra.

Efter det gick vi allihop och satte oss på en uteservering i solskenet. Man blir ju så sugen när det blir varmt och skönt. 

I går åkte vi och införskaffade en ny cykel så även om jag fortfarande tycker att det känns jättejobbigt att min gamla stals så tar jag mig i alla fall till de platser jag behöver.

"Vallmosystrar" av Josefin Sandblom var lite av en besvikelse. Den ser ut som en feelgood och jag tror att den räknas som en sådan. Den handlar om Lorina, 38 år och lycklig med sin sambo Petri. Hon har ett jobb hon trivs med och hon och Petri lever exakt det liv de vill. De är helt överens om att de inte vill ha barn och mycket bekväma i det beslutet trots att många i omgivningen har svårt att acceptera deras beslut. Allt är frid och fröjd tills det kommer ett brev. 

Det visar sig att Petri har en dotter som han inte vetat om. Plötsligt blir allt kaos. Är det verkligen hans dotter? Hur påverkar detta deras liv? Och här blev jag lite irriterad trots att ämnet i sig är intressant och relevant. Lorina beter sig som att jorden gått under. Hon omvärderar sitt och Petris förhållande och vet plötsligt inte om de kan fortsätta vara tillsammans trots att hon älskar honom lika mycket som förut och han är väldigt tydlig med att hans känslor inte förändrats. Petri har full förståelse för att Lorina tycker att det är svårt samtidigt som han naturligtvis har många egna känslor att hantera. 

Boken kändes inte trovärdig helt enkelt och ganska tråkig. Jag kunde inte tycka synd om Lorina trots att jag försökte. Vad vet jag, kanske finns det människor som skulle reagera så där men det kändes ändå inte på riktigt.