Idag var det städdag i vårt kvarter men T bara morrade lite när jag påpekade det imorse och själv är jag helt slut efter veckan så för första gången sedan vi flyttade hit så gick vi inte ut. Kaninen och jag kunde inte gosa på altanen som vi brukar utan fick gömma oss lite för att ingen ordentlig granne skulle se oss. 

Igår var jag på min första personalfest sedan jag började på biblioteket för drygt sex år sedan. Dels verkar det inte vara några partynissar på mitt jobb dels ställde pandemin till det i ett par år.. 

Festen var trevlig MEN det var flera lekar och jag är inte förtjust i det! Men, men så är det.

Ikväll ska vi på middag hos min syster. Det blir mysigt. Vi har alla haft en hektisk höst och knappt setts. Nästa lördag ska jag och samma syster på "Sy och hantverksfestivalen" i Älvsjö. Det har jag längtat efter sååå länge. Det ska bli så kul. Och sedan är det en veckas höstlov då vi ska slappa och umgås i familjen. Så jag har mycket att se fram emot just nu.

 

I veckan har jag klämt den fjärde delen i "Smythe-Smith kvartetten" av Julia Quinn. I denna avslutande del får vi lära känna den bleka och tillbakadragna Iris Smythe-Smith som har förlikat sig med tanken att hon inte kommer att bli gift på ett bra tag. Det är ingen som fastnar för hennes oansenliga utseende. Men så dyker Sir Richard Kenworthy upp. Av vissa hemliga och speciella skäl behöver han hitta en fru snarast. Vem det än månne bli. På något sätt fastnar han för Iris fast han inte riktigt förstår varför. På ett ofint sätt ser han till att de gifter sig. Han har fruktansvärt dåligt samvete för att han inte berättat sanningen för Iris men när de väl är gifta så vågar han inte. Han har blivit kär i henne och vet att hon kommer att bli väldigt arg och förmodligen hata honom och det vill han verkligen inte uppleva. Men, men, sanningen kommer alltid fram, förr eller senare...

 

Jag blev lite nostalgisk förra veckan och lånade hem en gammal goding. "Snobben och kärleken" av Charles M Schulz.

Det fanns en tid när jag ofta läste Snobben och man dessutom kunde se honom och hans husse Carl på tv lite då och då. Numera känns det som att han är en ganska bortglömd hund. Lite synd ändå.

 

Avslutningsvis har jag läst en liten Novellixbox med Selma Lagerlöf-noveller. "Dödskallen", "Tjänsteanden", "Vägen mellan himmel och jord" samt "Frid på jorden" är som titlarna antyder spökhistorier och jag slås som alltid när jag läser Selma av hur bra hennes historier håller trots sin ålder. Naturligtvis är det ett annat samhälle och en annan typ av människor än i vår moderna värld men det finns ändå något allmängiltigt som gör att det känns intressant. Eller är det helt enkelt så att man känner att det är sagor, skrivna på ett skickligt sätt som gör att man direkt köper att de är gamla.