Idag är jag mycket nöjd med mig själv!

I morse tog jag på mig träningskläder och hörlurar och tillsammans med ljudboken

gav jag mig ut på cykelvägen. Det finns fem delar som i lagom takt ska hjälpa en att få igång träningen och konditionen. Nu vet alla som känner mig att jag hatar att springa, men jag tilltalades ändå av det här. Varje del är trettio minuter och efter fem veckor ska man kunna jogga i 25 minuter utan att vila. I den första etappen ska man gå i fyra minuter och jogga i en, i fyra omgångar. På slutet är det fem minuters fotträning. 

Vi får se hur det går men just nu är jag taggad.

Efter det tog vi en tur till återvinningscentralen, tillsammans med väldigt många andra. Det var totalt kaos.

Lovisa Wistrand är en Uppsalaförfattare som skriver fantasy och feelgood, och kanske erotik tillsammans med sin man men där är jag lite osäker om jag kommer ihåg rätt.

Jag har i alla fall läst hennes "Ödets kyss" som utspelar sig i Uppsala, vilket var kul eftersom jag kände igen miljöerna. Anja sitter på torget och spelar gitarr den 14 februari 1966. Hon är 14 år och gör lite som hon vill, stjäl folks plånböcker, klättrar på stuprör och håller sig helst hemifrån eftersom lägenheten och familjen i Gränby inte är den roligaste. När hon sitter där råkar hon ut för en otrevlig överklassman. Mannen har med sig sin son, med de blåaste ögon Anja någonsin sett.Exakt samma datum fast ett år senare sitter hon på en bänk vid ån när plötsligt någon kommer och sätter sig bredvid henne. Det är killen med de vackra ögonen. De har en intensiv och romantisk kväll tillsammans innan de brutalt skiljs åt. Eftersom de inte har utbytt någon information som namn och telefonnummer så kan de inte hitta åt varandra igen. Men, det visar sig att varje år den 14 februari ser de varandra eller möts på något sätt. De är uppenbarligen varandras själsfränder men lyckas aldrig få varandra.

Parallellt med tillbakablickarna så möter vi Anja som 70-åring, svårt sjuk. Läkarna gav henne ett år men nu har hon levt tre år på övertid. Hon kan inte ge upp förrän hon har fått veta vad som hände med hennes stora kärlek.

Som sagt var, jag gillar miljöerna som känns välbekanta. Jag gillar på ett sätt historien men jag vet inte, något är det som gör att jag inte riktigt fastnar. Kanske är det det där att de träffas gång på gång utan att komma till skott.  Om de nu älskade varandra så mycket, borde de då inte åtminstone ha berättat sina namn och bytt telefonnummer liiite snabbare? Nu finns det försvårande omständigheter men ändå...