Idag vände vinden och det känns som att saker och ting ska förändras, ungefär som i boken och filmen Chocolat. Kan det vara hösten som tänker ge sig till känna? Veckan har varit fruktansvärt kvav och jag har nästan inte orkat jobba. Imorse var dimman tät och det var så fuktigt att det kändes som att jag hade en blöt filt över huvudet. När jag hoppade på bokbussen fick jag börja med att berätta att jag var förskräckligt kinkig! Men nu verkar det bli svalare. 

Vi har haft en väldigt sjuk kanin i ett par dagar. Han har legat inlagd på Ultunas IVA i ett dygn med oklar utgång. Det är samma gamla vanliga förstoppning som spökar. Veterinärens teori är att höstens pälsbyte har satt igång och att det har blivit pälsboll i magen som stoppar upp. För oss människor som svettats och plågats av värmen kändes det något överraskande med vinterpäls, men Speedy vet uppenbarligen något som vi inte vet. Nu är han hemma, hungrig och trött men samtidigt lite uppspelt. Doktorns order är specialkost, medicin och hö. Speedy ställer sig något frågande till det kan man säga.

Jag är fortfarande inne i ett nästan lite maniskt läsande. Dagens bok är en svensk feelgood; "Ett litet steg på vägen" av Jenny Fagerlund. Den var lättläst, behandlade svårigheten med att vara ensamstående mamma till ett barn med eventuell diagnos. Den delen av historien tyckte jag var lite intressant även om det inte direkt blev någon djupdykning i problemet, antagligen för att det trots allt är en feelgood. Kärlekshistorien kändes inte helt självklar. Ibland önskar jag att de här nya svenska författarna skulle få skriva böcker utan feelgoodingrediensen. Det känns som om att de vill säga saker som inte riktigt ryms i genren men att de någonstans på vägen tvingats trycka in det i en lättsam och samtidigt vardaglig kärlekshistoria vilket inte riktigt gynnar böckerna.