Efter att ha gjort ett litet spontanbesök på biblioteket ikväll så kom H och jag hem med filmen "Rum 213", baserad på Ingelin Angerborns bok med samma namn. Jag och min systerdotter såg den på bio när den kom för några år sedan och den är bra och läskigare än man kan tro.
H läser helst bara läskiga böcker, samma sak är det för många av barnen och ungdomarna på biblioteket där jag jobbar. Ibland undrar jag varför det är en sådan stor genre. Även vuxna gillar ju att bli skrämda. Själv läser jag också deckare och läskiga böcker emellanåt, men det är ingen favorittyp av bok.

Jag har läst en helt annan sorts ungdomsbok, nämligen "Dumplin'" av Julie Murphy. Det är en bok om att tro på sig själv och att vägra förminska sig bara för att andra människor tycker att man är "fel".
Willowdean är en klok och stark person som tycker om sig själv. Det är mer hennes mamma, en gång skönhetsmiss, och andra som tycker att hon borde banta.
På sitt jobb träffar hon Bo, en supersnygg och trevlig kille och hon faller pladask. Plötsligt så blir hon medveten om sig själv och börjar tvivla på att hon är värd att tyckas om. Willowdean är inte den som bara ger upp utan hon bestämmer sig för att ta tillbaka tron på sig själv.
Det här är en sådan där bok som jag skulle ha behövt läsa när jag var tonåring. Jag känner igen känslan av tvivel så väl. Skillnaden är väl att jag tog betydligt längre tid på mig att börja tycka om mig själv än Willowdean gör.
Varför heter boken "Dumplin"? Jo, för att mamman alltid kallat sin dotter för det.