Nu är biblioteket ommålat. Hela veckan har jag samsats med ett gäng målare, smugit omkring i mörker eftersom de kopplade ur belysningen redan första dagen, trängts bland hyllorna då det på något konstigt sätt gång på gång visat sig att jag behöver något precis bakom eller framför det ställe där killarna just ställt sig och börjat jobba. Ibland har jag börjat gå mot en hylla för att hämta något eller ställa upp en bok och sedan gjort en loop och vänt för att de inte ska bli galna på mig för att jag är i vägen då jag upptäckt att de hunnit flytta från ett ställe till ett annat.
Mesta tiden har jag suttit , i den fruktansvärda röran, inne på det pyttelilla kontoret och försökt jobba. Där har det dessutom funnits lyse.
Några inofficiella dörrleveranser har det också blivit. Biblioteket har varit helt stängt i drygt två veckor. När låntagare har hört av sig och fint frågat om det funnits någon möjlighet att komma förbi och hämta reserverade böcker så har jag smugit ut dem vid dörren, om jag funnits på plats.

En lättsam och lite egensinnig bok är "Presidentens hatt" av Antoine Laurain. Året är 1986 och vi befinner oss i Paris. Gräsänklingen Daniel Mercier passar på att gå ut och äta på restaurang dagen innan hans fru och son ska komma hem efter att ha varit bortresta. När han sitter där kommer plötsligt och oväntat presidenten Francois Mitterand in med sina män och sätter sig vid bordet bredvid. Efter att ha ätit lämnar presidenten restaurangen, men glömmer sin hatt. Daniel Mercier tar på sig hatten när han går. Hatten ger honom en helt ny känsla som får honom att ta drastiska beslut och handla på oväntade sätt. Hatten vandrar vidare och vi får följa de olika människorna som bär den. Alla påverkas av den och styr in deras liv på nya stigar. Jag blev aningens nyfiken på Mitterand när jag läste och ska nog ta reda på lite mer om honom.