Jag har en person i min klass på bibliotekarieutbildningen som är så fruktansvärt ambitiös. Hon är alltid ungefär tio steg före mig, i alla uppgifter. Och, av någon outgrundlig anledning hamnar vi ständigt i samma grupper. Jag önskar att det skulle sporra och inspirera mig, få mig att lyfta mig till hennes nivå. Men nej, hon får mig snarare att bli handlingsförlamad, utmattad och ångestladdad.
Nu är vi återigen i samma grupp, handledningsgruppen i arbetet med kandidatuppsatsen.
Jag är lite nervös inför måndag, inför första träffen. Men jag har samtidigt känt mig positiv eftersom det ju faktiskt är en första träff, där vi ska dra upp riktlinjerna inför det fortsatta skrivandet. Igår skulle allas första anteckningar skickas in för att vi ska ha en chans att kommentera och diskutera tillsammans.
Och ja, alla mina farhågor har besannats. Hon och hennes skrivarkompis har i princip styrt upp hela uppsatsen, planerat intervjuer, refererat till en massa litteratur och i princip skrivit klar diskussionsdelen till skillnad från mig som fortfarande inte riktigt hittat hem i problemformuleringen!
Plötsligt börjar jag tvivla på min förmåga.
Vad är det med vissa människor som tar all ens energi? Det värsta är att hon är en sympatisk person som vill oss andra dödliga väl. Hon har förmodligen ingen aning om att hon får mig att vilja lägga mig under en filt, dricka vin, äta choklad och titta på Hollywoodfruar; allt för att slippa konfonteras med krav och prestationer...