Godnatt finaste

Efter en period då jag känt mig låg och deppig så kan man lugnt säga att jag fick utlopp för mina känslor igår kväll när jag läste de sista kapitlen i "Godnatt finaste" av Dorothy Koomson. Jag grät och jag snörvlade. Min T som låg bredvid mig i sängen och jobbade undrade om det verkligen var en hälsosam bok det där för mig? Ja, naturligtvis var det det. Det är ett riktigt lyckokast tycker jag att få gråta ut ordentligt till en sorglig bok någon gång emellanåt.
Så, vad handlar den om? Jo, huvudpersonen, Nova, har gått med på att bli surrogatmamma och föda ett barn till sin allra bästa vän Mal och hans fru. När det närmar sig förlossningen blir dock Stephanie, Mals fru, rädd och svartsjuk och ångrar sig. Hon vill inte ha barnet. Nova förlorar kontakten med Mal och Stephanie och uppfostrar barnet själv. Efter åtta år blir sonen svårt sjuk och hamnar i koma .

Naturligtvis finns det en massa dramatik, kärlek, svek och tragik inblandat i det hela, vilket, som sagt var, fick mig att gråta så att kudden var helt blöt. Koomsons böcker är sorgliga och man kan inte räkna med de uppenbara och självklara upplösningarna vilket jag tycker är bra. Samtidigt som de är sorgliga så skickar de ändå också budskapet att livet går vidare och att det alltid går att börja om på nytt. Den här boken är nog hennes bästa tycker jag. Tidigare har jag läst (och bloggat om ) "Min bästa väns dotter" och "Marschmallows till frukost".