I Uppsala igen! Det var mycket skönt att komma hem igen. Det tyckte både djur och människor. T, den stackarn, är inne på sin andra arbetsdag men vi andra polemasar och har det bra. H har redan hunnit leka med två kompisar, satt ihop tre legobyggen och spelat x-box.
Idag är planen att åka och lämna tillbaka en gigantisk hög böcker på biblioteket och hämta ut boken H ska få för att han läst fem böcker i sommar. Det är en fantastisk grej de har; Läs fem böcker och få en!
En av tegelstenarna jag ska lämna tillbaka är Cornelia Funkes "Bläckdöd", den sista delen i triologin om Bläckvärlden. Det är en ungdomsbokserie som kräver en hel del av sin läsare. Många figurer att hålla rätt på, olika parallella händelser och många ord. Jag läste de två första delarna "Bläckhjärta" och "Bläckmagi" för flera år sedan och jag hade lite svårt att komma in i handlingen på den här tredje eftersom det var så mycket att hålla rätt på som jag inte kom ihåg sedan sist.
I alla fall...Meggie, hennes pappa Mortimer (eller Nötskrikan som han också kallas i Bläckvärlden) och mamman Resa är fast i den värld som de hamnat i eftersom Meggie och Mortimer kan läsa högt på ett sätt som får människor att hamna i bokvärldar och tvärtom. Böckernas karaktärer och figurer kan  hamna i människovärlden. Det är en grym och mörk saga de har hamnat i. Resa vill bara hem, men Meggie och hennes far vill stanna kvar och kämpa för rättvisan och ett lyckligt slut. Båda två älskar också den fantastiska sagomiljön med älvor, jättar, rövare och andra makalösa väsen.
Det är mycket spännande och grymt och om man inte gäller läskiga och otäcka scener ska man kanske inte ge sig på boken.

En dag kvar bland Jämtlands mygg, sedan far vi tillbaks till Uppsala. På måndag börjar T att jobba. H har två veckors sommarlov kvar och jag börjar om en vecka. Vi känner oss nöjda och har inget emot att komma hem till våra egna sängar. Den här veckan har vi varit ute på turné. I söndags åkte vi till Pite havsbad. Stranden var fantastisk, långgrund och med vit mjuk sand. Tyvärr var det inte så varmt. Men vi badade, H lekte och vi åt glass. Sedan åkte vi till Fårsunds camping, ett par mil utanför Piteå där vi sammanstrålade med släktingar till T. Det bästa med campingen var att det fanns en pool inte heller varm på något sätt men det var oerhört lyxigt att kunna ta ett morgondopp direkt efter att man klivit ur sängen. Efter en natt där följde vi med kusinen och hans familj hem till dem i Bureå. Efter att ha besökt Skellefteå, grillat och myst i två dagar så är vi nu tillbaka hos mina föräldrar.
H har lyssnat på alla Nelly Rappböcker  av Martin Widmark på Storytel. Vi har verkligen utnyttjat tjänsten. H gillade verkligen böckerna. Hans enda synpunkt var att det var olika personer som läste och att han tyckte att det borde ha varit den bästa som läste alla.
Jag har lyssnat på en bok  på semestern sedan jag kom hit och det var "Ett eget rum " av Virginia Woolf. Med tanke på att den publicerades 1929 så är den förvånansvärt intressant. Virginia Woolfs essä handlar om kvinnornas kamp för att få tala, att bli lyssnade på. Om Shakespeare hade haft en syster så hade hon inte blivit lika känd som sin bror även om hon hade skrivit lika bra.
Slutsatsen i boken är att det en kvinna behöver för att kunna skriva är 500 pund om året och ett eget rum, med en dörr som går att låsa.
Klart läsvärd klassiker!

Och sommaren går...

Snart har jag klarat av halva semestern och jag är helt inne i semesterlunken. Vi har hunnit mycket de här två veckorna. Vädret är aningens ostadigt, men tillräckligt fint och varmt för att vi ska hunnit bada, fjällvandra, åkt på bryggturer och sådant.
Alla kusinerna har hunnit åka hem igen, deppigt men vi har tremänningarna kvar. Igår badade vi med dem och då visade mig den kluriga femåringen hur man fjärilssimmar. Hon satte händerna i kors i vattnet och viftade med dem så där som man gör när man ska härma en fjäril. Jag tyckte det var oerhört logiskt och finurligt. Jag menar, vad skulle annars fjärilssim vara?
Vi fjällvandrade i Marsfjällen. Det var vackra, ganska höga fjäll. Fina och torra leder och väldigt mycket folk. Min syster och jag blev omedelbart sugna på att läsa om Bernard Nordhs serie "I Marsfjällets skugga". Som tur är finns böckerna i mammas och pappas bokhylla sedan farfars tid. De är nog inte helt lätta att hitta på ett bibliotek. Vi tältade vid den här lilla sjön. På morgonen klättrade mina killar uppför berget ni ser. De kom ända ovanför grässluttningen.

Jag har läst tredje delen i Melina Marchettas fantasyserie om landet Lumatere.

I "Quintana of Charyn" knyts historien ihop.Drottningen Isaboe och hennes Finniken försöker styra sitt land och skapa fred. Froi är på jakt efter sin Quintana, prinsessan  som anses vara galen och som är förutspådd att föda det barn som ska bryta hennes rikes förbannelse. Som ni förstår är det helt omöjligt att sammanfatta den här boken, eller bokserien. Den måste läsas. Jag älskar Melina Marchetta och har läst allt av henne, om hon nu inte har hunnit släppa något nytt jag har missat. Hon beskriver människor och relationer så att man inte kan låta bli att tycka om dem. Det är spännande och oförutsägbart, men man känner igen hennes stil ändå . Den är så pass bra att jag en bit in i den hade glömt att den är på engelska.

Just nu läser jag

Det är en feelgood som är kul och lättsmält, men förvånad konstaterar jag att jag inte är så fängslad som jag trodde att jag skulle vara...

Nästan sju timmar i bil, ensam, var på inget sätt jobbigt eller ensamt när jag hade Marie Rickardsson i öronen när hon läste Jonas Moströms "Trogen intill döden", tydligen den fjärde boken om Nathalie Svensson och Johan Axberg och de övriga i Rikskriminalens gärningsmannagrupp. För mig var det den första boken av honom men jag tror inte att det gör så mycket om man läser dem i fel ordning. Jonas Moström är en populär och ständigt utlånad författare på biblioteket så jag tänkte att jag måste ge honom en chans. Det var spännande och bra och precis vad man kan förvänta sig av en bra deckare. Som en extra krydda rör sig personerna i Uppsala och Östersund med omnejd och det är ju alltid kul när man kan se miljön framför sig. De stökar också på nere i Skåne, får jag väl säga för ordningens skull. Efter att ha undersökt saken så har det visat sig att författaren är född i Bräcke men bor numera i Stockholm och det förklarar ju saken.
Allt börjar med att en känd fotbollsspelare hittas död i sin säng, men en blå ros på bröstet. Först misstänker gärningsgruppen att ett känt motorcykelgäng är inblandat eftersom fotbollsspelaren dels har blivit ihop med gängledarens före detta flickvän, dels delar manager med gängledarens bror.  Men när fler offer dyker upp, med blå rosor på bröstet, så kompliceras bilden.

Äntligen!!! Nu är det semester för hela slanten, även om jag inte riktigt har hunnit känna hur det känns än. Imorgon när jag vaknar ska jag sätta mig i bilen och köra norrut. Igår kväll skaffade jag Storytel så jag ska kunna lyssna på någon ljudbok på vägen. Det kommer nog att bli trevligt.

"Endera dan" av Birgitta Stribe är en typ av bok som borde ha en egen genre, om den inte redan har det. En svensk, lättsam, vardaglig roman om en kvinna i medelåldern som har fastnat i vardagen. Hon är vanlig, gift sedan länge med en tråkig karl som lika gärna kunde ha varit en möbel, vuxna barn som lever sitt eget liv. Hennes liv har gått i stå. Ja, nu beskriver jag genren i stort, men om jag petar in lite fler detaljer så handlar det om Britt-Marie. Hon är en frilansjournalist som sällan får jobb. Hon anstränger sig alltid för att hålla sig väl med sina mer dominerande väninnor, chefer och andra . Till på köpet så har hon väldigt mycket problem med sina fötter och oerhörda komplex för desamma. Jag har lite svårt att ryckas med i den här typen av böcker, det erkänner jag. Förhoppningsvis är det för att jag, tack och lov, inte har hunnit fram till den fasen i livet och därför inte riktigt kan identifiera mig med Britt-Marie och de andra tanterna.

Och så lite sommarpoesi

För att skapa en prärie krävs klöver och ett bi
Och drömmeri.
Blott drömmen räcker också,
Om bina är få.

-Emily Dickinson-

Nu är det bara en ynka arbetsdag kvar! Sedan far jag som blixten till familjen, myggen, sjön, bryggan och allt annat som gör sommaren värd att leva!
Idag har det kommit bilder på hur barnen har bakat tunnbröd. Jag längtade sjukt mycket efter dem när jag såg det. Och som vanligt vid sådana tillfällen så tänker jag på min farmor, som lärde mig baka tunnbröd för länge sedan. Hon skulle ha varit så stolt över alla sina barnbarnsbarn som för traditionen vidare.
Trots allt är det inte så hemskt att jobba. Jag städar, gallrar böcker (har ni förresten hört den upprörde Janne Josefsson om hur biblioteket i Botkyrka bränner Astrid Lindgrens Pippi -böcker? Om inte så kan ni läsa läsa här .)
Botkyrka kommun har svarat med att man måste gallra lika många böcker på biblioteket som man köper in. Annars blir man snart översvämmad plus att man måste byta ut utslitna böcker emellanåt. De påpekar också att de köpt in nya Pippi- böcker men att där är Pippis pappa Söderhavskung och inte negerkung.
Ibland kan jag känna att Janne Josefsson är som en parodi på sig själv... Han har avslöjat många saker som behöver avslöjas, men ibland blir man bara utmattad.

 

Wisti