Veckans bloggjerka

Veckans bokbloggsjerkafråga är:

LYSSNAR DU PÅ MUSIK NÄR DU LÄSER? OM JA, VILKEN ÄR DEN ULTIMATA ”LÄSARMUSIKEN” ENLIGT DIG (JUST I DETTA NU!)? OM NEJ, HAR DU NÅGON ANNAN RITUAL KRING LÄSANDET SOM DU KAN DELA MED DIG AV?

Jag lyssnar gärna på musik när jag läser, om jag har möjlighet. Det bästa är om det är något lugnt, Sofie Zelmani, Anna Ternheim och Ane Brun är sångerskor som fungerar alldeles utmärkt.
Mina bästa lässtunder har jag när jag kryper ner i sängen tidigt på kvällen, gärna vid åtta-niotiden (så att man kan hålla sig vaken i mer än fem minuter), dricker en kopp te och läser ett par timmar. Jag tar alla chanser att läsa. Det kan vara fem minuter här, fem minuter där, men mest njutning är det när man får försjunka sig i flera timmar i boken och glömma världen utanför.

Jag insåg idag på jobbet, när jag åt min smaskiga lunch och läste min bok, att jag inte skrev ut hela titeln på Alexander McCall Smiths bok när jag bloggade igår. Den heter "Livet på Scotland Street 44". Trots att jag inte hunnit läsa speciellt mycket idag har jag hunnit en bra bit redan. Det är, precis som jag hoppades, en lättsmält och gemytlig historia om människorna i ett hyreshus i Edingburgh. Man får lära känna Pat, en 20-årig tjej, som just påbörjat sitt andra sabbatsår innan hon ska börja plugga. Det första året var så misslyckat att hon vill börja om från början. En annan karaktär är Bruce, 24 årig, bostadsvärderare, som har en favoritperson i hela världen...sig själv! Hans bästa spegel i lägenheten finns i badrummet och anledningen till att den är så bra är att det är en helkroppspegel så att han kan beundra hela sin vältränade och vackra kropp.

Vi har precis suttit och sett en kul dokumentär om glasögonpingvinen Henry, hans ligistfru Margot och deras pingvinson Hugo... T undrade om jag inte kunde komma på någon pingvinbok att blogga om, men jag kan inte komma på någon så här på rak arm. Pingu kanske, men jag vet inte om det finns Pinguböcker? Om det gör det så har vi inte riktigt hunnit dit än i vår familj. Vi tycker fortfarande att det är tillräckligt spännande med katter (kaa), hundar (vooffvooff) och kor (muuuu).

Efter att ha avslutat "Svart ros" igårkväll så ska jag nu läsa Alexander McCall Smiths bok "Scotland street 44". Alexander McCall Smith är mest känd för sina böcker om "Damernas detektivbyrå" som jag tycker är lite småmysiga att läsa, så jag ser, med förväntan, fram emot att få en trevlig och angenäm läsning. I förordet berättar författaren att boken från början skrevs som en följetong i en tidning vilket påverkat ramarna kring historien.

Äntligen är det fredag igen! Det har inte funnits ett enda tillfälle under veckan då jag hunnit sätta mig och skriva. Men nu så! Läst har jag gjort i väntan på bussen och ibland på min lunchrast.

Jag har lämnat Barack Obama åt sitt öde för tillfället. Boken var klart läsvärd och jag tycker att jag fått en ganska bra bild av vem han är som politiker och vad han strävar efter. När man läser förstår man också att det är svårt att påverka USA med folk från så många kulturer och slitningar också inom de olika grupperna. I USA vimlar det ju dessutom av individualister och den allmänna inställningen att man är sin egen lyckas smed.

Som motvikt till allt seriöst allvar och politik så har jag nu kastat mig över en äkta kärleksroman. Nora Roberts senaste roman heter "Svart ros" och är en fristående fortsättning på "Blå Dahlia". Den handlar om Roz Harper, den snygga,, vältränade 47-åriga sydstatskvinnan som bor på sin släktgård (tänk "Borta med vinden"...) Hon är änka med tre söner varav den äldste bor på hennes gård. Roz har byggt upp en handelsträdgård, som är hennes liv. I huset bor också två kvinnor, Stella och Hayley med sina barn. Hur de hamnat där får man veta i den förra boken.
Roz är änka och nu uppvaktad av den stilige historikern Mitch. I historien ingår även spöket Amelia, en kvinna som funnits i huset under flera generationer och som dyker upp när det föds barn i familjen.
Tja, där har ni ramberättelsen. Det är den perfekta boken en sådan här vecka då man springer runt hela dagarna och ändå känner sig steget efter. Enkelt, romantiskt och man kan glömma den i samma stund som den är färdig!
Nej, nu har jag inte tid att skriva mer för nu är det FREDAGSMYS!!!!

Veckan fråga Bloggjerkan är: Vilken bok önskar du att du hade skrivit, och varför?

Jag önskar att jag hade skrivit "Boktjuven" av Markus Zusak. Den boken har verkligen allt. värme, allvar, humor, politik, allt i en salig blandning, skriven på ett så medryckande och intelligent sätt att det är stört omöjligt att sluta läsa. Jag har aldrig läst en liknande bok!

Lördagsmys

Hur kunde H veta att det är lördag och att väckarklockan inte skulle ringa??? Varje morgon den här veckan har han vaknat en halvtimme innan klockan ska ringa och begärt torr blöja och välling. Men idag bara gnossade han ner näsan i min halsgrop och snarkade förnöjt( redan vid ettsnåret i natt hamnade han i vår säng). Halv åtta sträckte han på sig och kvittrade lite för sig själv. Och sedan har vi myst hela dagen.

Vi har varit på biblioteket och lånat Stina Wirsèns pekböcker "Vem är arg?" och "Vem bestämmer?" Jag tycker att Wirsèns illustrationer är fantasiska. Egentligen behövs ingen text för bilderna talar så tydligt för sig själv. Än så länge har vi hunnit läsa "Vem är arg?". H tyckte om den, men ajaj vilken rysare! Läskigt värre... Katten får inte vara med när Nallen bygger med klossar. När Nallen slår Katten i huvudet med en kloss och Katten svarar med att bita Nallen i benet, ja då måste vi faktiskt bläddra och läsa det lyckliga slutet när de blir vänner, fort, fort...Sedan kan vi pusta ut och försiktigt bläddra tillbaka och titta lite på när katten biter Nallen.

-Ajajaj, säger H och visar med all tydlighet att så får man INTE göra!

Anne på Grönkulla

Häromdagen, när jag slökollade på tv upptäckte jag en kär gammal vän! "Anne på Grönkulla" av L.M Montgomery är, tillsammans med "Lilla huset på prärien"-serien, en av de få bokserier som jag läser om då och då. Den impulsiva, rödhåriga barnhemsflickan har följt mig genom åren och jag är lika löjligt förtjust i henne nu som när jag var tio år. Och när de visade serien på tv, med Megan Follows i huvudrollen, i slutet av 80-talet, så var lyckan total. Jag minns att jag gillade kombinationen av romantik och busstreck. Anne Shirley är en sådan där person som råkar ut för saker utan att egentligen förstå varför. Kanske känner jag igen mig lite, då och då råkar jag också ut för händelser som kanske verkar underliga för omgivningen. Miljön på Prince Edward Island, där Anne växer upp är en riktig idyll, med frodigt grönskande, böljande kullar. Inte blev det sämre av att Anne hade den trogne beundraren Gilbert Blythe i hasorna genom åren. Oh, vad hade jag inte gett för en beundrare som han!

Jag ser inte mycket av Anne-böckerna i klassrummet så hon är nog rätt omodern bland yngre, vilket är synd tycker jag.