Fredag, vårsol och ikväll är jag bjuden på AW, online...
I dessa tider gäller det att hitta kreativa lösningar på diverse problemområden. Min finurliga syster har därför kommit på att man kan ha AW via någon ny molntjänst för möten (Zoom). Nytt för mig men jag är ju inte alltid så snabb på digitala nymodigheter. Så nu kan jag sitta i sängen, smutta på ett glas rödvin och prata strunt med mina systrar. Det kommer att bli oerhört spännande att se hur det ska fungera.
Efter förra veckans hemmatillvaro har jag nu gjort en vanlig arbetsvecka igen. Liksom andra bibliotekarier noterat kan jag konstatera att inga är så flitiga biblioteksbesökare i karantäntider som människor över 70 år.
En av våra trogna låntagare har kommit för att låna böcker två dagar på raken denna vecka, lite mer än vanligt. Första dagen berättade han glatt att han och frun blivit satta i karantän av barnen. Han visade även glatt upp ett munskydd och gummihandskar, som han hade i väskan...
Ja, vad ska man säga. Jag sa inte till honom det jag tänkte; att just nu är du inte riktigt i karantän, bara så att du vet.

Jag har kommit över "Månsystern", del 5 i serien "De sju systrarna" av Lucinda Riley. Den är lika bra som de tidigare i serien. Nu är det Tiggys tur att få lära känna sin historia. Tiggy är en andlig person. älskar djur och arbetar med det. Hennes bakgrund finns i Spanien, bland romer. Jag har inte hunnit så långt men längtar efter boken som ligger och väntar på nattduksbordet varje kväll när jag kommer hem. Jag hann inte läsa många sidor innan jag var tvungen att börja läsa på nätet om romerna som bodde i grottor i Sacromonte. Det är en av de saker som känns så intressant med serien, att jag i varje bok lär mig något nytt, fascinerande, som jag aldrig hört talas om tidigare.

Idag är jag och H hemma. Jag eftersom direktiven är att man ska vara hemma två dagar efter att man känner sig återställd från förkylning, H för att han hostade imorse och det kändes lika bra att ta det säkra för det osäkra. Vi är dock pigga och jag tror inte att vår mysiga hemmatillvaro kommer att räcka så mycket längre. Jag hoppas att de inte bestämmer sig för att stänga grundskolorna alltför snart. Det kommer att ställa till livet ytterligare. På mitt jobb är de totalt sex personer idag, alla andra är hemma. Jag har fått veta att det kan bli omstruktureringar för de som är på plats för att verksamheten överhuvudtaget ska gå att få ihop.
Man undrar lite vad som kommer härnäst?
Jaja, det är väl bara att ta en dag i taget...

Konstiga tider...

Jag har haft en supermysig vecka på jobbet. En systerdotter har praoat hos mig. Hon har fått jobba hårt; bokuppsättning, återlämning av böcker, hon fick skriva boktips på nätet. Veckan avslutades med att vi åkte bokbuss.
Jag är glad att inte coronaviruset ställde till det utan att hon kunde genomföra hela veckan utan problem.
Det känns som konstiga tider. I torsdags råkade jag nysa på bussen, vilket jag alltid gör av ett visst solsken, och en karl tre säten framför mig vände sig om och stirrade.
Min T skulle veckohandla igårkväll och det fanns nästan inga matvaror.Folk beter sig som om det vore krig.
Jag är  hemma idag. Vi har fått stränga order om att vara  hemma vid minsta tecken på förkylning. Eftersom jag har ont i halsen och huvudet så lyder jag. Det började redan i lördags kväll, så jag har goda förhoppningar om att det ska gå över snabbt.
Så, idag är jag hemma, tittar på en dokumentärserie om den engelska kungafamiljen , läser och stickar. Kaninen är nöjd...

För tillfället läser jag Stina Wollters bok "Kring denna kropp".

Den gör mig både glad och ledsen. Mycket av det hon skriver har jag hört förut, i hennes sommarprat, i intervjuer och liknande. Berättelsen om hennes syster Ylva och hennes anorexia är välbekant. Men den berör mig lika mycket varje gång ändå eftersom den är så hemsk. När Stina Wollter förklarar varför hon är den hon är, högljudd, utåtriktad och att hon tar plats så känns det fullständigt logiskt och mycket sympatiskt. Jag har annars ofta svårt med alltför yviga människor. Det känns också oerhört viktigt att hon pratar om det här att man måste passa in i mallen för att få finnas. Som hon skriver, utseendet är en mycket liten del av en människa och allt det där andra, som finns inuti, är ju så oerhört mycket viktigare. Varför skulle man vara en bättre människa om man är smal eller snygg?

Anne på Grönkulla, fast för nya läsare...

Så har en vecka gått...
Förra veckan var djupt frustrerande.
Efter sportlovet var jag taggad att komma tillbaka till jobbet, kontrollera att mina vikarier inte stökat till det. Jag erkänner, jag har ett förskräckligt kontrollbehov och är som min kanin när det kommer till revir. På den tiden jag var lärare ville jag väldigt gärna ha mitt klassrum där jag bestämde. På slutet fick jag inte det. Då mutade jag in ett rum. Men, rummet behövdes av flera. Då blev mitt skrivbord MITT!
Sedan, efter att ha misslyckats även där, så bytte  jag karriär och fick en egen biblioteksfilial. Eller, mina chefer tycker inte att det är min, men jag låtsas att det är allas men jag pysslar och stökar hela tiden för att få ha det som jag vill.
Fixar så att ingen som kommer dit ska ha alltför stor anledning att ändra bara för att...
Lite skojar jag. Jag vet förstås att det inte min egen filial men eftersom jag mestadels är ensamjobbare så är det ibland svårt att inte känna att det är mitt eget ställe.
I alla fall, det som hände förra veckan var att måndagen fick jag vabba, tisdagen var jag i Uppsala på konferens, onsdag var jag i Enköping på möten,  torsdagen hade jag författarbesök hela förmiddagen och fredagen var jag sjukskriven på grund av en en elak infektion i ett finger som jag var tvungen att söka läkarvård för.
Den här veckan har jag fått vara på mitt bibliotek, göra allt jag inte hunnitpå länge,
städa, skriva skoblioteksplan, förbereda bokprat och annat. Idag när jag gick hem kände jag att jag var i fas vilket gör mig lugn i själen och sinnet.

Jag har fått omvärdera mina åsikter om den nya Anne på Grönkullaserien, "Jag är Anne" på Netflix.
I går hade jag en tjej i femman som ville låna "Anne på Grönkulla" eftersom hon sett serien och älskade den!
Kanske blev jag lite väl entusiatisk och inte blev det bättre av att läraren också föll ut i drömska oh och åh över hur fint det var att någon av dagens ungdom vill läsa serien. Jag fick en känsla av att hon backade en aning.
Min insikt var i alla fall att det är svårt att var fast i det förflutna när det gäller gamla favoritböcker eftersom det blir väldigt jobbigt när de gör om i serier och filmer. Men, om man vill fånga nya generationer så måste man kanske göra om för att det ska funka. Nu hoppas jag bara att tjejen som lånade boken inte blir besviken för att den inte riktigt är som tv-serien.

Jag har så svårt att få ur mig blogginlägg för tillfället. Ungefär tre gånger om dagen tänker jag på saker som jag vill skriva om, men sedan är det som att jag inte orkar få det på pränt.
Vi har haft ett välbehövligt och mycket skönt, snöigt sportlov hemma i Jämtland. Kanske att jag hade behövt vara där en aning längre för att riktigt kunna slappna av men sådant styr man ju inte alltid över.
Som resesällskap hade jag, förutom familjen, Hasse Alfredson-biografin. Japp, den tog flera veckor att läsa, av olika anledningar. Men jag rekommenderar den varmt. Lite sorgligt kändes det att Alfredson som lyckades åstadkomma så mycket fantastiskt i sitt liv ändå kände sig deppig och nere de sista åren när kreativiteten sinade och han inte fick den positiva respons på sina projekt som han fått i tidigare dagar.

Nu håller jag på med nästa tegelsten, som jag till viss del läst parallellt med Hasse-biografin och som jag har mycket kvar av. Boken är Bodil Malmstens "Bloggböckerna 2005-2013". Den är också väldigt bra, men den är också 500 sidor drygt och det finns lite lite lästid och fokus för tillfället.

Jag tittar också på en Netflix-serie som jag hade stora förväntningar på i förväg. Sedan blev jag aningens förvånad över upplägget men ändå positiv. Därefter slutade jag nästan titta eftersom jag kände att; Nu jäklar har det spårat ur! Men så nu när jag är inne på tredje och sista säsongen så har jag förlikat mig med det hela och tänker ändå titta klart. Jag pratar om "Anne på Grönkulla", en av mina absoluta favoritbokserier när jag växte upp. Och tv-serien, som gjordes 1985 med Megan Follows som Anne, var också fantastisk och jag har sett den mer än en gång.
Netflix-serien heter "Jag heter Anne" och är betydligt mörkare än tidigare gestaltningar. Man får se hur erbarmligt Anne hade det på barnhemmet, hur svårt det var att komma hem till Matthew och Marilla och hur de andra invånarna i Avonlea misstrodde och hade fördomar om barnhemsbarnet Anne. Men vi får också en bakgrund till Marilla och Matthews liv.
Det som fick mig att först tycka att det var en bra serie var att det kändes rimligt att få se de mörkare sidorna av Annes värld och att serien forfarande följde böckerna och mer fyllde ut historien. Men när det dök upp två bedragare hemma hos familjen Cuthbert och ungefär fyra avsnitt handlade om deras bedrägeri, ja då kände jag att det var fullständigt onödigt och ointressant. Och sedan blev Gilbert föräldralös och tog jobb på en båt, hamnade på Trinidad och tre avsnitt (kändes det som) ägnades åt det, ja då var måttet rågat för mig. Men, jag fortsatte titta trots allt och nu har jag bestämt mig för att släppa tanken på böckerna och "hur det ska vara" och se det hela som något eget och fristående och då känns det okej.
Om jag ska släppa ur mig en liten sista irriterad kommentar så är det att jag tycker att de ansträngt sig för att få med så många jobbiga ämnen som möjligt och att jag nästan storknat till sist. Det är fördomar, fattigdom, jämställdhet, homosexualitet, mobbning, sjukdomar och så vidare... Hälften hade räckt känns det som.
Okej, undrar ni om ni ska se serien? Tja, om ni är beredda på något som inte är den klassiska Anne på Grönkulla och orkar med alla de där problemen som tas upp och som Anne naturligtvis står över, hon är ju trots allt Anne, så tycker jag att ni ska ge den en chans. Den har många goda kvaliteter också!

Årets första dikt februari

Jag har haft väldigt svårt att komma till skott med månadens dikt det senaste halvåret. Men här kommer en riktigt bra!

APT i Bengtsfors
Alla är här utom Berit
Läsbussens ljuddämpare har pajat
Nu hörs det när kulturen kommer
Rolf går i pension
Han gillar långpromenader
Vi har ingenting att sälja på Bokmässan i Göteborg
Vitsen med ett bibliotek är att låna ut
Kaffe

Gunnar Källström
Ur 
Folkbiblioteket, 2019

Nu tror jag att vi börjar komma över alla snuvor och annat elände. Om en vecka blir det sportlov och då far vi norrut. Det längtar vi mycket efter.
Veckan som kommer blir någorlunda lugn. Långdag på onsdag och jobba på lördag, men det ska man väl överleva.
I onsdags var det dockteater på biblioteket. Teater Tummeliten spelade "Petter och hans fyra getter". I stort sett var den bra, men ibland tyckte jag att det blev lite väl pedagogiskt på ett sätt som fick sagan att komma av sig lite.

Jag lyssnar för tillfället på "Sagan om Isfolket" del 9, "Den ensamme". Del 8, "Bödelns dotter" var så oväntat spännande att jag brände av den på bara några dagar.

Annars så läser jag Kalle Linds biografi om Hasse Alfredson; " Hasse Alfredson En sån där farbror som ritar och berättar".

Den är väldigt intressant och som vanligt skriver Kalle Lind så där lättsamt och roligt att det är ett rent nöje att läsa. Men, det är över 600 sidor och jag är inne i en stickfas också. Plus att jag är så fruktansvärt trött på kvällarna att jag nästan inte orkar läsa alls. Så det tar sin lilla tid. Den får kanske följa med på tågsemestern så ska jag väl bli klar.
Jag är förstås uppvuxen med HasseåTage men jag hade nog ändå inte riktigt förstått vilken påverkan de haft på svenska folket. Det har också gått upp för mig att de var mycket mer politiska än vad jag förstått. Att Tage Danielsson var politisk visste jag, men Hasse Alfredson har jag nog mer sett som bara rolig.
Boken rekomenderas varmt. Som vanligt när jag läser sådant här så lär jag mig en massa saker om annat också, som en bonus.

En helt annan bok som jag vill tipsa om, något otippat kanske för att vara jag, är "Städglädje" av Marléne Eriksson. Nu vill  jag på en gång göra klart att städa och glädje inte hör ihop i min värld. Städa är bland det tråkigaste jag vet. Men jag tycker väldigt mycket om att ha det fint och nystädat. Så även om jag inte städar i onödan, så gör jag det motvilligt och regelbundet. Det kan till och med vara så att om man skulle fråga min son så kanske han tror att jag gillar att städa...
Nåja, tillbaka till boken. Det som får mig att gilla den är att den tipsar om hur man städar utan kemiska rengöringsmedel och det finns tips som jag tagit till mig och använder någon gång emellanåt. Marléne Eriksson tipsar till exempel om att man kan byta ut tvättmedlet mot ättika och tvätta en maskin på 60 grader för att få bort lukt i tvättmaskinen. Det har jag gjort ett par gånger.
Ett annat råd som passar mig är: om det ringer kompisar och vill hälsa på om tio minuter så snabbstädar man och torkar av bänken, spisen och bordet, sopar upp de värsta smulorna från golvet, sätter på kaffet, släcker i taket och tänder ljus.
Den första meningen i förordet är: "Jag älskar att städa!" När jag läser det så blir jag väldigt provocerad, men nu har jag lärt mig att snabbt bläddra förbi den sidan och i stället leta upp det jag behöver få veta mer om...