Fredag kväll. Det är alldeles särskilt härligt med en en så här lång helg. Det känns som att den kommer att vara för evigt (man kan ju i alla fall låtsas). Vi har hängt väldigt mycket med mina systrar och deras familjer i några dagar. H stannade kvar efter onsdagens altanhäng hos sina kusiner, bytte kusiner igår och sov över hos den andra familjen. Men ikväll ligger han äntligen här hemma och snarkar. En mamma kan inte vara utan sin sjuåring hur länge som helst, även om det ibland känns som att han kan vara utan sin mamma hur länge som helst.
T har tagit med sig kaninen och åkt på landet. Vi ska åka efter imorgon.
Jag har just tittat på Svts dokumentär om Olle Ljungström. Det är inget bra år i år, Alldeles för många stora konstnärer har dött redan och den första halvan av 2016 har inte passerat; David Bowie, Prince, Olle Ljungström. Vem står på tur?
Jag har avslutat Tove Janssons brevsamling och hunnit ta mig igenom en barnbok, "Spetshäxan" av Gudrun Wessnert. En spännande historisk bok som utspelar sig på 1700-talet. Språket är väldigt anpassat för mellanstadiebarn och inte för 42-åriga boknördar som plöjt högvis med böcker genom livet. Så jag får intala mig att det är bra,och att jag inte kan ställa mina vanliga krav på språkliga kvaliteér. Huvudpersonen är en föräldralös flicka, lämnad hos en änglamakerska som låter henne överleva eftersom hon är bra på att skura. Anna Christina, som hon heter, rymmer en dag, bara för att hamna hos den elaka Spetshäxan. Den enda invändningen jag har mot boken är att slutet var en aning för sockersött för min smak, det blev inte riktigt trovärdigt. Men, jag måste som sagt var, komma ihåg att jag inte tillhör målgruppen för boken.

Egentligen hade jag inte tänkt bloggjerka i helgen, ville bara titta in och läsa några andras jerkor. Men, så visade det sig vara en fråga jag absolut inte kunde motstå!


Skulle du kunna tipsa om en bok (eller flera) som utspelar sig i dina hemtrakter?

Hm, vilken ska jag ta...
"Till flickorna vid sjön" av Elin Olofsson är en bok som jag varmt kan rekommendera. Helena arbetar som städerska på lasarettet i Östersund. Något hände i hennes hemby som fick henne att åka därifrån och inte komma tillbaka. Något hon aldrig kan glömma och förlåta. Men, en pojke från byn dyker upp som patient på sjukhuset och plötsligt måste Helena ta itu med sitt liv och sina minnen. Det är en bok som gör ont i hjärtat, men som ger en hopp i slutändan. Elin Olofssons debutroman "Då tänker jag på Sigrid" utspelar sig också i en liten by utanför Östersund och är klart läsvärd. Men i jämförelse så har den ett något mindre utvecklat språk och flyt.

Sedan kan jag inte låta bli att tipsa om Bodil Malmstens självbiografiska böcker om barndomen i en lite jämtländsk by och Östersund på femtiotalet.

Avslutningsvis så är "Låt inte den här stan plåga livet ur dig Mona" av Annelie Jordahl en bok som måste komma med på den här listan. Den utspelar sig också i Östersund och handlar om Jordahls mamma som kommer till Östersund som barnflicka. Det går snabbt åt fanders och precis som de andra böckerna jag har nämnt så skaver den på ett bra sätt. Jordahls bok handlar om makt, kön och jämställdhet.

Äntligen har vi klivit över kanten från ett kallt och grått april, med både snö och hagel, till ett soligt och plötsligt ganska varmt maj. Vi vårstädade altanen igår, tog tillbaka den från Speedy, som blev våldsamt nervös när han insåg att det inte vara hans revir längre utan att han nu måste dela den med sin flock. För att fira sista april så blev det grillpremiär och majbrasa.
Jag har inte demonstrerat idag. Det är två år sedan sist. Min syster, som jag brukar slå följe med, befann sig i Stockholm.
"Brev från Tove Jansson" , sammanställd av Boel Westin och Helen Svensson, är en härlig tegelsten, rolig att läsa, men den tar tid. Bilden av Tove Jansson växer och apropå bloggjerkan häromsistens, så är det en speciell känsla att läsa någon annans brevväxling. Man får läsa Janssons brev till olika personer genom åren, mamman, de olika kärlekarna och så vidare.

Jag har en elev som tycker att det mesta i skolan är pyton och han tvekar inte att tala om det för alla, vare sig de vill lyssna eller inte. Han har en sak som han tycker om och det är fantasyserien "Fablehaven" av Brandon Mull!

Så, vad gör man för att väcka åtminstone lite glädje hos en sådan elev? Jo, man läser naturligtvis Fablehaven som högläsningsbok, mer specificerat den första delen "Den förbjudna skogen". Jag läste den först hemma för mig själv och den är verkligen spännande och en äkta bladvändare. Men den fungerar urdåligt som högläsningsbok. Den blir för komplicerad, språket flyter inte och det finns så många spår att följa att klassen inte hänger med. Vi får ideligen stanna upp och gå tillbaka och diskutera olika figurer och händelser. Den blir helt enkelt för tungrodd som högläsningsbok. Fast min elev som har valt den är väldigt nöjd och fnissar förtjust i förväg när han vet vad som kommer. Och det gör det värt det trots allt. Men aldrig att jag läser den högt i en klass igen!

Bloggjerkan!

Det var evigheter sedan sist jag svarade på bokbloggsjerkan , Men nu känner jag mig laddad!
Frågan är

Hur ställer du dig till biografier, memoarer och liknande? Är det något du läser, har du någon favorit, finns det någon du skulle vilja veta mer om eller är det något som du absolut inte är intresserad av?

Jag är mycket förtjust i att läsa om andra människors liv. Brev och dagböcker fascinerar mig också. Det  handlar nog om att jag alltid vill veta hur människor egentligen tänker, varför de gör som de gör.  Jag är väl nyfiken helt enkelt.
En biografi eller någons memoarer måste vara välskriven för att jag ska fastna och jag måste vara intresserad av personen för att det ska kännas värt att lägga tid på, Zlatans eller Carolina Gynnings biografier skulle jag aldrig läsa för de som personer väcker ingen nyfikenhet hos mig. Jag läser oftare biografier än memoarer, kanske för att det blir mer ärligt när man inte berättar sin egen historia. Leif GW Perssons "Gustavs grabb" är ett undantag. Har inte läst den men har den på min läsa-lista för jag tror att den är intressant.
Biografier som ligger mig varmt om hjärtat är den om Janis Joplin, "Love Janis" skriven av hennes syster Laura Joplin, "Jag vill ju vara fri" av Annika Persson, en biografi om Lena Nyman, "Enkel, vacker, öm" av Klas Östergren, som handlar om Monika Zetterlund och slutligen den som jag läste nu på påsklovet, nämligen den mycket läsvärda "Den dagen jag blir fri" biografin om Katarina Taikon, skriven av Lawen Mohtadi. Nu ser jag att det bara blev böcker om kvinnor, och jag har läst biografier om män också, men just de här har väckt många tankar i mig och därför har de stannat kvar i mig.

Jag har läst den tredje delen i barndeckarserien "Svarta rosorna", om de tre kompisarna Maja, Hilde och Ben som under andra världskriget råkat hamna i olika farliga uppdrag där de måste rädda olika personer undan från nazisterna. Den första; "Uppdraget" var klart bäst. De andra två; "Isbarnen" och den som jag har läst nu som heter "Förrädarna" är också bra, men mer som klassiska deckare. Böckerna är spännande och dramatiska. Barnen blir skadade, får fly genom skogar, gömma sig och nu i den sista boken gräver de till och med upp ett lik! Camilla Lagerqvist är författaren.

Nu är det verkligen vår!
Härom dagen hittade jag en blåsippetuva vid busshållplatsen, kaninen har börjat byta till sommarpäls (än så länge bara på magen men ändå) och jag somnade i solstolen i måndags när jag satt ute och pluggade.

Hemma hos oss har vi just läst ut "Ronja Rövardotter" och det slutade ju så passande när Ronja och Birk flyttade till Björngrottan igen, den här gången utan att vara osams med Mattis, och Ronja skriker sitt bästa vårskrik. Jag hade glömt hur bra den är. Vi har fnissat, gråtit, varit upprörda och fått prata om döden och andra jobbiga livsfrågor. Man förstår ju varför Astrid Lindgrens böcker aldrig dör.


Jag har läst en bok på egen hand också. "Flyga vilse" av Kristin Hannah handlar om Tully som är totalt vilse i livet. Hennes ankare i livet, bästa vännen Kate har dött i cancer. Tully har aldrig haft lätt med känslor då hon upplevt otaliga svek av sin egen mamma som är missbrukare. Förutom sin lyckade karriär så är det Kate och hennes familj som har betytt något i Tullys liv. Men när Kate dör så raseras allt och hennes barn och man lyckas inte heller hålla ihop sina liv. Familjemedlemmarna sårar varandra, utan att vilja det, och allt håller på att gå åt skogen. Som tur är får de en andra chans, i sista sekund.

ps. Idag är en stor dag. Enligt säkra källor vaknar björnarna i sina iden just idag. Min pappa fyller år och hade min farmor levt hade hon firat sin 99-årsdag. Det ni! 

Sista kvällen innan vardagen drar igång igen. Vi lyckades komma på fel tid på simskolan, pinsamt, men jag skyller på att vi har varit lediga och inte är helt i fas. Veckan som kommer är full av saker att hinna med. Imorgon ska jag till Hallstavik, På tisdag är det jobb och en hög utvecklingssamtal och på onsdag åker jag till Borås. På fredag kväll lär jag nog vara lite mör.
Vår kanin är så lycklig att komma hem från sitt kaninpensionat. Han skuttar efter oss hela tiden och har till och med viftat på sin lilla svanstipp, vilket han bara gör vid väldigt speciella tillfällen.

Ju äldre jag blir och ju mer jag har läst, desto mer sällan ramlar jag på de där böckerna som gör mig lycklig, gråtmild och lite upprörd. Men så ibland händer det och nu i påsk hittade jag en sådan bok. Rabbit är nyss fyllda 40, ensamstående mor till Juliet och svårt sjuk i cancer, Boken "Rabbit Hayes sista dagar", skriven av Anna Mc Partlin börjar när Rabbit åker till Hospice och har nio dagar kvar att leva. Ibland är det Rabbit vi får följa, ibland hennes mamma eller pappa, ibland Juliet och ibland Rabbits syskon Grace eller Davey. Hur hanterar man att en människa man älskar mer än livet självt ska dö? Hur hanterar man tanken på att man själv snart ska dö i från sitt älskade barn? Genom tillbakablickar och minnen byggs bilden av Rabbit upp och man får lära känna henne och hennes familj. I baksidestexten jämförs boken med Jojo Moyes böcker och det kan jag hålla med om. Sorgligt, svåra ämnen, Man får gråta men också skratta lite emellanåt.