Äntligen har jag jullovet i sikte. Det ska bli så fruktansvärt skönt att vara ledig! Bokhögen på nattduksbordet bara växer och växer och jag klappar böckerna varje kväll och lovar dem att jag snart ska ta itu med dem...
"Spill" har jag lagt lite på hyllan just nu eftersom jag känner att jag inte kommer in i den när jag bara kan läsa korta stunder. I stället är det Gabriella Ahlström som gäller. Huvudpersonen Fredrika har som livsstrategi att gömma sig från omvärlden när det blir problem. Hon målar fåglar och lever ett enstöringsliv i sin lägenhet tills det en dag brister. Det ska bli intressant att se hur det går för henne.

Det är fredagkväll. Toch jag har varit på bio och sett Cornelisfilmen. Den var helt okej även om jag håller med min syster som anser att den fokuserar väldigt mycket på hans missbruk när det trots allt finns så många andra sidor av honom.

Imorgon ska jag åka alldeles själv, utan någon entusiastisk ettåring i släptåg, till A och prata häst och räv... Det ska bli mycket trevligt. Nuförtiden är det inte så ofta jag får göra sådana utflykter. Jag ser också fram emot att få sitta en hel timme på bussen och läsa. Kanske hinner jag då få veta vad Simon gjorde mot sin storasyster i "De oförglömliga" som var så hemskt att hon vägrade läsa brevet han skrev till henne och som gjorde att hon efter ett år inte var förvånad när han dog.
Godnatt på er!

På gång...

Jag har börjat läsa "Spill" och den verkar riktigt lovande. Den inleds med att författaren får ett brev från den äldre kvinnan Hedwig Landmark som tycker sig känna igen sig och sin familj på ett kort som förekommer i en bok. De börjar brevväxla och det är så långt jag har hunnit.

I min jobbryggsäck har jag en annan bok ("Spill" är så tung) ,nämligen "De oförglömliga" av Gabriella Ahlström. Den handlar om Fredrika Witt som levt hela sitt liv i skuggan av sin kända, lyckade och vackra familj. Plötsligt dör hennes lillebror Simon och Fredrika måste ta tag i vad som egentligen hände. Mer har jag inte hunnit läsa där heller... Hm, jag måste nog ta lite ledigt från jobbet några dagar för att komma ikapp med min läsning.

Spill

Att läsa Isabel Allendes "Summan av dagarna" har gjort mig gott. Ibland kan man behöva läsa om någon annans vedermödor. Allendes och hennes familj har gått igenom en hel del svåra händelser under åren och när jag läst boken har jag känt att det ger mig perspektiv på jobbiga saker i mitt liv. Hon är utlämnande både när det gäller henne själv och sina närmaste. Hon beskriver, utan pardon, hur hemsk hon är som mor och svärmor. Trots att hon till och med har gått i terapi för att lära sig ge sin son med familj andrum och lite frihet så finns det enligt henne själv många tillfällen när hon inte klarar av att vara den diskreta välvilliga person som hon önskar.

Nu känner jag mig inspirerad att läsa Isabel Allendes tre ungdomsböcker som hon tydligen skrivit som en gåva till sina barnbarn.

I helgen fick jag "Spill" av Sigrid Combuchen (läs tyskt u), av min svärmor, till min stora lycka. Det är en bok jag hört mycket om, sett på ett antal bokbloggar och Sigrid Combuchen har ju dessutom fått Augustpriset i år, tror jag åtminstone. Boken beskrivs som en "damroman med fulländad stilistisk form" vilket verkar lovande.

Ernest Hemingway

December är en något hetsig månad på många sätt. Plötsligt är det en massa saker man ska hinna före jul och varje år förundras jag över mig själv. När jag nu vet hur stressigt det är och hur trött jag alltid är så här års så förstår jag inte varför jag inte försöker göra en del av allt det där lite tidigare... Men nej, det blir aldrig så.
Det som får stryka på foten är mina böcker. Varje kväll tänker jag att jag ska lägga mig tidigt och läsa ett par timmar. Varje kväll slutar det med att jag antingen somnar i soffan klockan åtta eller så gör jag något jag måste, t ex betalar räkningar, för att sedan trilla i säng.

Jag lyssnar fortfarande på Stefan Zauk när han läser "Solen har sin gång" av Ernest Hemingway. Den är inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Boken består till stor del av dialog. Jag tycker väl kanske att den känns en aning omodern i sin syn på män, kvinnor och kärlek. Men så är väl inte Hemingway direkt känd för sin jämställdhet heller. "Den gamle och havet" var bättre tyckte jag.

Ibland blir böner hörda...
I söndagsmorse vaknade jag med en känsla av att något konstigt var på gång. När jag vaknade till liv insåg jag vad det var, jag kände mig pigg!!!!
Hela dagen väntade jag på att det skulle gå över men jag känner mig fortfarande, två dagar senare, vid gott humör. Inte blir det sämre att jag igår gjorde mina sista fyra utvecklingssamtal.

Jag skrev ju om Isabel Allende och att hon inte hade med sig sina sedvanliga andar i den senaste boken. Samma kväll som jag skrivit detta läste jag och då handlade det om att hon alltid sett och märkt av sina anhöriga efter deras död. Så var det med den saken.

i väntans tider...

Nu är vi i väntans tider! Hm, innan mina släktingar och vänner hetsar upp sig och tror att det är något stort på gång så vill jag förtydliga att det är advent jag syftar på!
Idag fick skolans elever gå till kyrkan på adventsfirande. Jag har ju aldrig varit med på det på just den här skolan eftersom jag är ny för året men baxnade lite när jag insåg att det inte var långt ifrån en riktig gudstjänst vi var på. För mig är det alltid ett dilemma det här med hur skolor förhåller sig till kyrkliga aktiviteter. Man vill ju inte stöta sig med skolans traditioner och visst är det bra att vara med och se hur det går till i kyrkan eftersom det är en del av undervisningen. Samtidigt vet jag att bara i min klass finns det minst en muslim som visserligen inte protesterar men jag undrar vad föräldrarna egentligen tycker.Jag misstänker också att om vi dragit med klassen till en moskè och firat ramadan så skulle vissa svenska föräldrar ha rätt mycket synpunkter på det.

Sedan så väntar vi också på att alla jobbiga snuvor ska försvinna så att vi orkar vara glada och kommer in i den rätta julstämningen...

Boken som just nu förgyller min vardag är Isabel Allendes senaste verk "Summan av dagarna", ett brev, eller redogörelse, till den döda dottern Paula där hon berättar om familjen och livet i stort och smått. Jag är en trogen beundrare av Isabel Allende, ända sedan "Andarnas hus" och även om jag inte tycker att allt hon skrivit är fantastiskt så tycker jag att allt är bra.
Det som förvånar mig i den här boken är att hon, till skillnad från i hennes andra böcker är så pragmatisk. Jag har alltid tyckt om hennes sätt att väva in lite övernaturligheter i sina texter. I hennes böcker brukar döda och levande traska sida vid sida om man så säger... Men i den här boken finns inte mycket sådant, vilket inte gör den sämre på något vis eftersom hon har en förmåga att göra de flesta historier fängslande eller dråpliga, men som gör att det blir en annan typ av berättelse än vad jag är van vid från henne.