Hejsan på er!
Nu är jag färdig med "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Utan att avslöja allt för mycket så var jag tvungen att googla på henne igår kväll för att se om hon fortfarande lever och, ja, det gör hon... Det dyker upp många frågor i ens huvud efter att man har läst en sådan där bok. Man inser vilket enkelt, okomplicerat och lyckligt liv man själv lever. Det måste vara fruktansvärt att lida av sådana depressioner, och maniska perioder, som Ann Heberlein gör. Jag önskar att ingen skulle behöva genomlida sådant. Dessutom läste jag i UNT idag att en psykiskt sjuk kvinna tagit sitt liv på psykakuten i Uppsala i måndags, efter att hon själv bett om att få bli inlagd. Det är verkligen tragiskt att läsa om, speciellt efter att ha fått en inblick i hur det är att leva med depression.

Pekböcker vi gillar nu

Vårsolen har gjort att det har blivit ännu mindre läst än vanligt, och bloggat, men det har blivit desto mer promenader i vårvädret. Ann Heberlein följer mig i handväskan, tar fram henne då och då när andan faller på och jag har en stund över. Det är bara lite kvar och sedan tror jag att jag ska läsa något glatt och romantiskt.
H hälsar att han har två nya favoritböcker som har allt, spänning, tårar, glädje och kärlek. "Apan fin" av Anna-Clara Tidholm handlar om den lilla apan som går ut och leker, träffar en elak hund och blir rädd. Som tur är ordnar allt upp sig på slutet och vi pustar lättat ut varje gång apan får en kram och ett glas mjölk av mamma. Den andra boken är "Bäbis dansar" av Ann Forslin. Även den är väldigt spännande när bäbisen dansar och snurrar fortare och fortare och sedan snubblar på ett kastrullock. Ajajaj, inte bra... Bäbis gör illa sig och det blir inte ens bra när pappa blåser (när vi kommer till den sidan är H alltid MYCKET bekymrad). Tack och lov så får bäbis plåster och då ordnar det sig, som tur är.

Ojoj, vilken fredag det varit...Min hjärna är totalt överhettad efter att ha umgåtts med barn som i princip klättrat på väggarna hela dagen. Vissa dagar skullle det vara lugnare att vara i ett hägn med vilda djur... Nu är det bara fredagsmys för hela slanten resten av fredagen! Kanske hinner jag läsa klart Ann Heberleins bok också. Den är bra, men tragisk och deprimerande vilket gör att jag läser lite annat emellan för att pigga upp mig. Jag tycker så fruktansvärt synd om hennes barn. Tänk vilken värld att växa upp i, att leva med en mamma som periodvis bara vill dö. Heberlein beskriver mycket bra hur det är att ha en psykisk sjukdom. Hon är totalt ärlig vilket gör hennes bok grym och trovärdig.

Bok och spikmatta=dålig idè

Någon gång i veckan brukar jag ligga på spikmatta. Det är jätteskönt. Oftast sätter jag på någon lugn och vilsam musik och njuter av att bara ligga still och låta tankarna vandra. Men så för ett tag sedan kom jag på att jag ju kunde passa på att lyssna på en ljudbok, när jag ändå bara ligger där menar jag... Sagt och gjort, jag satte på "Natt i Venedig", en deckare skriven av Donna Leon.
Det var ingen bra idè! Varje gång jag lägger mig hinner jag bara lyssna i ungefär tio minuter, sedan sover jag som en stock och får börja om nästa gång. Tre gånger har jag börjat från början och har ALDRIG hunnit fram till själva mordet, urtrist. Till sist passade jag på att lyssna när jag bäddade sängen en dag, så nu vet jag att den medelålders, framgångsrike juristen blev mördad på ett tåg, men det är också allt jag vet efter två timmars lyssnande. Så nu kommer vi att ha exemplariskt bäddade sängar, om jag ska ta mig igenom den här deckaren...

Ann Heberlein

Jag är nu mitt i "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" av Ann Heberlein. Det är en skrämmande skildring av hur det är att leva med bipolär typ 2, eller som det tidigare kallades, manodepressivitet. Hon lämnar ut sig själv och beskriver sin ångest på ett ingående sätt. Där jag läser just nu berättar hon om sina självmordsplaner. Men samtidigt som hon är så ärlig så känns det ändå som att hon har en viss distans till sig själv och sin sjukdom. Hon sitter t ex i bilen och är på väg att dränka sig, men så börjar hon tänka på att hon har tagit på sig olika uppdrag, vara med i debatter, skriva böcker och så vidare, och då blir det genast besvärligt för hon har ju dels redan tagit emot pengar i förskott och då kanske familjen måste betala tillbaka dem om hon dör? Dels så blir det jobbigt för arrangörerna av de olika evanemangen hon ska delta i om hon inte dyker upp... Det kanske är bättre att vänta med självmordet ett tag tills hon slutfört sina uppdrag, tänker hon.
Jag har läst "Vingklippt ängel" av Berny Pålsson och den berättelsen var mycket mer hudlös på något vis. Det kanske beror på att det är en ung flicka som skrivit den och att Ann Heberlein har mycket mer erfarenhet, och säkert har en annan typ av sjukdom också. Heberleins bok känns nästan lite humoristisk mitt i allt elände.

Prins Annorlunda

Igår kväll avslutade jag boken "Prins Annorlunda" av Sören Olsson och Yvonne Brynggård-Olsson. Den handlar om deras son Ludvig som föddes med Downs syndrom. Om man har läst Sören Olssons andra böcker, t ex om Bert eller Sune så ska man veta att detta är en helt annan typ av bok. De berättar Ludvigs historia och om sina egna känslor och erfarenheter runt honom. De beskriver sorgen i att inse att deras barn inte är som alla andra, skuldkänslorna för att de känt så, men också kärleken till Ludvig och oron för att han inte ska klara sig. Det är inte heller lätt med andra människors oförståelse och fördomar.Livet med Ludvig är svindlande i sina toppar och dalar. De beskriver det som att tro att man ska åka på semester till Norge men plötsligt upptäcka att man hamnat i Mongoliet. Om man jobbar med barn, har egna eller bara vill lära sig mer om hur det är att leva med ett speciellt barn så ska man läsa den här tycker jag. Innehållet är angeläget och intressant. Man får sig mer än en tankeställare när man läser och även om jag gärna hade känt lite mer flyt i språket så var den enligt min mening klart läsvärd.
Min käre vän H tyckte också att den var MYCKET bra! Han satt en kvart i soffan bredvid mig häromdagen, bläddrade fram och tillbaka i boken, kommenterade högt och glatt och ville bara smaka pyttelite på den. Och då ska man veta att det finns inte en enda bild i den...

Balladen om Marie

Jag har alltid fascinerats av spännande livsöden. Det är spännande att läsa biografier om människor som levt händelserika och dramatiska liv, ofta i händelsernas centrum. Marie Kröyer var en konstnär som mest kanske är känd för att hon först var gift med P.S. Kröyer och sedan hade ett intensivt kärleksförhållande med Hugo Alfvèn. Hennes liv var på många sätt sorgligt och dramatiskt. I sitt äktenskap med Kröyer hade hon det svårt och ensamt då han sjönk djupare och djupare ner i sinnesjukdom. Förhållandet med Hugo Alfvèn blev inte lättare det heller eftersom han inte var trogen mot henne. Marie hade två döttrar, Vibeke och Margita, som hon hade ett komplicerat förhållande till.
Det är sorgligt, tycker jag, att så många intelligenta och begåvade kvinnor offrat så mycket av sin talang på komplicerade och krävande män genom åren. Man hör inte talas om lika många män som gjort samma sak för sina kvinnor...