För fem minuter sedan slutade det snöa och det känns bra eftersom jag ska ut och köra bil om ett tag. Gissar att pappa sparkat igång snöplogen idag.
Kommunens stora projekt är just nu att ALLA som jobbar ska uppgradera sina datorer till Windows 11 och ett nytt mejlsystem. Jag vet inte om det är för att det är fredagen den 13 idag men när jag med viss bävan satte igång med uppgraderingen i morse så visade det sig att Windovs ligger nere i 74 länder. Så vissa på jobbet som påbörjat sin uppgradering i veckan kan nu inte göra någonting överhuvudtaget på sina datorer. Ingen i kommunen vad jag vet kan skicka eller ta emot mejl.
Jag kan inte uppdatera, har ingen mejl men internet funkar och jag kan skriva ut saker i alla fall. Så jag har gjort en skyltning till högstadiet med dikter, städat min bokhylla, larvat omkring och funderat bland hyllorna och nu tror jag att jag snart ska stänga datorn, packa ett par barnböcker jag behöver läsa och lägga mig på en soffa någonstans under en filt och läsa. Vem vet, kanske strutstaktiken lyckas och jag kan komma till jobbet på måndag, låtsas som ingenting och allt funkar?!
Det behövs inga problem för att jag ska tycka att allt sådant här med nya system och uppdateringar är ytterst plågsamt och det funkar typ aldrig. Det är som med mig och bilar. Jag vill bara att allt ska funka och om det inte gör det får jag ett stort behov av att lägga mig under en filt och grotta ner mig i självömkan tills någon kommer och fixar allt åt mig (oftast min T eller pappa).
När jag ändå vältrar mig i självömkan så ska jag berätta om en fruktansvärd historia. Den ger möjligtvis ett perspektiv på livet och tillvaron och det är svårt att tycka synd om sig själv när man läst den.
Eller, rättare sagt. Jag har lyssnat på den som ljudbok.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar