Nu kommer jag aldrig att få se kaninen köra sin "kaninen från Frostmofjället-show" mer, han kommer aldrig att bli förnärmad och försöka hindra mig från att städa vardagsrummet, aldrig kommer han att skutta efter oss och putsa och pussa våra fötter i farten, nu behöver vi inte vara noga med att stänga dörren till tvättstugan där hans godis är, semesterresorna kommer att gå mycket snabbare för vi kommer inte att behöva stå på olika rastplatser och vänta på att han ska känna sig bekväm nog för att bajsa...

Mitt barn kommer inte att ha sitt djur att krama och få tröst av och detsamma är det för oss andra. 

I söndags morse hittade vi honom inte på altanen. I flera timmar letade vi , på altanen, i huset ute i trädgården och området. Inte förrän på eftermiddagen hittade vi honom, nedgrävd och det var inte hela kaninen...

Vi visste förstås att han levde lite på övertid. I juli skulle han ha fyllt tio år. Men vi hade väl aldrig trott han skulle försvinna på ett så dramatiskt och sorgligt sätt. Och det värsta för mig i alla fall, är att vi inte var där och tröstade honom, att han var ensam och blev jagad av ett annat djur.

Jag känner mig fullständigt urlakad, somnar klockan nio på kvällarna, är lika trött när jag vaknar och känner mig yr av trötthet under dagarna. Och ändå sover jag som en klubbad oxe nästan hela nätterna. 

Men, ge oss några veckor så ska vi kunna tänka på alla år vi har fått leva med den lilla pälsbollen med ett hjärta och personlighet större än en Grand Danois. För det är ju så det är, ju mer man älskat någon desto mer sorg blir det när den dör men  all kärlek och glädje han gav oss kommer att finnas kvar.

Puh, det var det...

Den här veckan har jag inte orkat med något djupsinnigt och komplext och därför var det tur att den senaste Julia Quinn-boken fanns på biblioteket. Hon skriver fortfarande om familjen Bridgerton men har gått tillbaka i tiden och här får vi träffa Billie Bridgerton, en 23-årig pojkflicka som önskar hon fötts till pojke för då hade hon kunnat ta över och sköta gården.

Boken börjar med att hon hamnat på ett tak och stukat foten när hon försökt rädda en otacksam katt.

Hennes granne, George Rokesby, kommer och försöker rädda henne och så är cirkusen i full gång. Billie har alltid varit vän med Georges småsyskon men George och hon har aldrig gillat varandra, förstås. 

Men efter takhändelsen så är det som att något händer och de umgås mer och mer. De gillar fortfarande inte varandra, förstås, eller...?

En klassisk Bridgertonbok som heter "Familjen Rokesby. På grund av Billie Bridgerton"

Jag är inne i en ljudboksperiod just nu.

Har lyssnat på Jonas Moströms deckare; "Den omänsklige", "Kameleonten", "Dominodöden" och "Skuggorna ruva".

  

Eftersom det snart är december, äntligen, så har jag också satt igång med en kalenderbok, det vill säga en bok med 24 delar, nämligen "Julbröllop och adventsstök" av Anna Johansson. Det känns som en väldigt typisk och ganska ordinär julfeelgood. Helt okej som örongodis. Den handlar om tre systrar med helt olika liv. Det enda de har gemensamt är att de inte trivs så bra och man förstår att deras liv förmodligen kommer att förändras på ett eller annat sätt.