Vad läsningen gör med oss...

 

 Min T säger att han har svårt för serieformatet, att han förknippar det med barndomens Tarzan, Kalle Anka och sådant och att han svårt att ta genren seriöst. 

Jag har också haft ett antal år då jag inte läst serier trots att jag under min uppväxt älskade det. Men för något år sedan så blev det något, jag vet inte riktigt vad, som fick mig tillbaka på spåret. Kanske var det Liv Strömqvists böcker som jag verkligen uppskattar. Jag har i alla fall insett att det finns så otroligt många bra album i genren och att det ofta är där som jag hittar samhällskritiken, politiken och livsfrågorna, ofta genom ett sarkastiskt och roligt på pricken-perspektiv. 

"Lilla Berlin 6, Bättre brinna upp än fejda ut" består delvis av samma seriestrippar som jag läste i jubileumsalbumet för någon vecka sedan. Men det gör ingenting det tål att läsas två gånger.

Hemma ligger ett gäng olika serier som jag ska sätta tänderna i vid tillfälle. Den perfekta avslutningen på jobbiga dagar eller början på en lördagsmorgon med kaffe och macka i sängen.

Jag behöver prata lite mer om Anne-Marie Körlings böcker som jag skrev om i förra inlägget. Hon har fått mig att fundera så mycket på det här med vad läsningen gör med oss och vad det betyder för en människa att få texter i sig. 

Vi är just nu inne på den andra veckan av vårt lästema och jag ser så mycket fantastiskt. Min familj är lite trötta på mig för att jag är så glad och lyrisk varje kväll jag kommer hem. De anser, lite med glimten i sina ögon förvisso, att det inte är okej att vara glad och positiv så här års, i synnerhet inte över sitt jobb.

Men det är verkligen så, så härligt att möta alla elever som läser allt de kan. Och jag hör inspirerande samtal mellan dem där de tipsar varandra och pratar böcker och läsning. I torsdags var det en i tvåan som efter en lång stund och en hel del hjälp av mig, hittade två faktaböcker som han ville ha. Han pustade och jag frågade om han hade fått kämpa och det hade han. Precis då kom en kompis svepande, tittade på böckerna och sa entusiastiskt att

-om du behöver en LasseMaja så följ med mig!

-Hm, sa den kämpande pojken och följde med.

En stund senare lämnade han biblioteket, betydligt gladare med två faktaböcker och en LasseMaja under armen.

Bättre än så blir inte litteraturförmedling!

Och de där samtalen hör jag varje dag just nu. 

Det Anne-Marie Körling gjort för mig är att visa värdet av läsning på så många plan. Bortsett från de där gamla vanliga argumenten som vi kör med; det är viktigt för demokratin att kunna tillgodogöra sig information, man får draghjälp i skolarbetet, man blir allmänbildad, duktig i svenskaämnet, har aldrig tråkigt....Ja ni vet... så visar hon hur man får tillgång till sina tankar och känslor, hur man lär sig hantera ilska, sorg, besvikelse och alla möjliga andra känslor när man kan sätta ord på dem. Hon visar på hur en elev som får tillgång till litteratur växer inombords och ser på sig själv på ett nytt sätt.

Och kanske det viktigaste av allt. Hon lär oss att lita på textens egen kraft. Man behöver inte förklara allt, tydliggöra och alltid arbeta med texterna. Naturligtvis ska man göra det också i skolan men ofta räcker det att läsa och fundera över det man läst.

Jag önskar att alla vuxna, inte bara lärare och bibliotekarier, som har med barn och ungdomar att göra skulle få ta del av hennes tankar.