Så var det fredag igen och ikväll får jag hem familjen. Veckan har varit slapp och skön som det ju kan bli när man är gräsänka men det blir skönt att få hem dem ändå. Kaninen undrar var hans flock tagit vägen. Han bevakar mig ihärdigt på morgnarna och kvällarna så kanske han kollar så att jag inte försvinner också? 

Igår åt de tydligen surströmming , semesterfirarna. Jag var fortfarande kvar på jobbet när det började ramla in surströmmingsbilder från olika personer i sällskapet. Man kan ju tycka att de skulle tycka synd om mig, eftersom jag trots allt är den i familjen som älskar surströmming mest av alla, men oh nej då,  bilder med skadeglada tillrop var vad jag fick, ingen medkänsla där inte.

Jag kämpar med en sjalstickning i entrådig ull för tillfället. Dels blir jag svettig om händerna efter ungefär fem minuter dels har jag gjort fel från början vilket har gjort att maskantalet inte stämmer och det har blivit ännu mer fel. Två gånger har jag repat men garnet är så tunt att det går sönder och det är jättetjorvigt att repa. Nu har jag kommit ungefär tre centimeter och har stickat ett vanligt rät varv samt fixat till maskantalet. Det får se helt fel ut i början. I helgen ska jag se om mönstret stämmer efter allt fix så får det vara en testhalsduk. Om jag får till det ska jag sticka en snygg helt rätt halsduk efter den här.

På semestern pratade vi som vanligt en massa om släkten och förfäderna. Det gör vi jämt och har alltid gjort. Vi pratade om en kvinna som levde uppe i Frostviken på 1800-talet som kallades Malin i Tangen. Hon var tydligen en människa som gick sina egna vägar och inte inordnade sig i de regler som fanns då. Följden blev att man trodde att hon kunde trolla och att hon var en häxa. Senare forskning i ämnet har visat att hon kunde läsa, fick oäkta barn och inte lät sig luras av oärliga människor. 1994 var vi i Frostviken på något som kallades Berättardagen och där lyssnade vi bland annat på Elsy Edvall som skrivit en bok om Malin; "Boken om Malin".

Jag minns att jag tyckte att det intressant och vi besökte också Malins grav. Min farmor köpte boken och vi läste den nog allihop efteråt. Farmor muttrade lite efter föredraget att den där Elsy Edvall nog förskönat Malin och hennes liv en del och det kan jag hålla med om. Efter sommarens diskussioner så blev jag sugen på att läsa boken igen och det har jag nu gjort. Den språkliga kvaliteten är kanske inte på topp men det är lite som med "Sagan om Isfolket". Det är berättelsen i sig som är viktig! Boken framställer som sagt var Malin som en enastående och fantastisk människa som klarade allt och som alltid visste på råd och som precis som min farmor så tar jag det med en nypa salt. Men intressant är det ändå att läsa om hur det var och en sak är helt klar. Det var inga veklingar som överlevde i den världen. Hungersnöd, hårt slit och otacksam odling på grund av det ogynnsamma klimatet.

Om man skulle ta sig någonstans så var det med häst, skidor på vintern eller till att gå.

Vi har fått veta att Malin var en anmoder till Allan Edvall vilket gör henne ännu mer intressant i mina ögon. Och att vi är släkt, på väldigt långt håll, med Allan Edvall vilket känns väldigt stort minsann.