Ibland tänker jag att det vore skönt att bara kliva ur sitt liv. Det är inte det att jag vantrivs, tvärtom. Jag har en mycket fin familj, ett jobb jag trivs med, vänner jag kan leta upp när jag behöver...Men nu när terminen är i startgroparna, lärarna pustar på bussen över att sommaren är slut och att de är så trötta, fotbollsträningen rullat igång, T börjar jobba i morgon (och sitter antagligen hemma med lite börja jobba-ångest) H börjar skolan om en vecka och det ska vara middag varje dag och städas varje vecka, ja då skulle jag vilja sitta i ett litet hus med vedspis, ha en härlig bokhög bredvid mig, en stickning (jag förstår mig på !!!) på andra sidan och lite bra musik i bakgrunden. Jag skulle vilja vara ifred tills jag själv längtar efter sällskap.

Kanske borde jag förtydliga att jag är bortskämd med att oftast få sätta mig till dukat bord eftersom min T lagar nästan all mat. 

Men det är något med kraven i livet, jag vet inte... När jag varit ensam hemma nu så har jag verkligen använt kvällarna och helgen till att vila och inte göra något jag inte själv valt. Ändå känner jag mig inte riktigt utvilad.

Jag läser ofta om människor som klivit av sina liv för att hitta en ny mening och kanske borde jag också. Men jag har ju redan gjort det när jag blev bibliotekarie.

Hm, det här blev lite deppigt men jag känner mig inte så, det är mer en känsla av att vilja lyssna på mig själv. Vem vet, det kan ju helt enkelt vara den stora femtioårskrisen som lurar bakom hörnet. 

Tankarna får helt klart bränsle av alla feelgood-böcker jag läser som ofta går ut på att byta liv och hitta lyckan. Jag kan ju bli aningens för påverkad av alla de låtsasvärldar jag befinner mig i.

Veronica Henry är en av de skyldiga skulle jag vilja påstå. I sommar läste jag hennes senaste "Puben vid floden" om tre generationer kvinnor som alla behöver rannsaka sina liv och hitta tillbaka till glädjen och meningsfullheten. i Henrys värld så är det självklart att huvudpersonerna någonstans längs vägen lyckas med uppdraget. Och det går förstås alltid vägen och det finns alltid någon klok, kärleksfull man i bakgrunden som väntar och ger det nya livet det där lilla extra. 

Och jag har den där mannen också, och barnet. Men inte slutar livet att bestå av vardagar då man måste äta middag för det...