Imorgon är det fredag och nästa vecka är vi tillbaka i det vanliga schemat, eleverna är på plats och jag ser mycket fram emot det. Vi har en späckad höst framför oss med författarbesök, nystartade bibliotekssamarbeten och nya sexåringar. Ett bibliotek ska ha folk som lånar, läser och pratar och jag vet att när klasser ramlar in och det börjar hända saker, ja då får jag ny energi.
Idag har det varit väldigt varmt trots lite vind. Som jag kanske nämnt förut så längtar jag efter höstrusk och jag inser att det finns många som blir provocerade av det men så är det.
Kaninen fick magknip härom kvällen. Det verkar som att han bara blir känsligare ju äldre han blir. Det var överfullt i Ulltuna på smådjurskliniken så vi fick klara upp det själva. Med medicin som var kvar sedan förra gången, magmassage, tvångspromenader och stödmatning av specialmat så ordnade det upp sig tack och lov. Jag upphör aldrig att förvånas över kaninmagar. Antingen har de magknip och håller bokstavligt talat på att dö, och då vägrar de äta ens det smaskigaste päronet, eller så mår de bra och då är de så hungriga att de kan göra nästan vad som helst för något litet gott. Linjen mellan magknip och galet hungrig kan gå på ungefär en sekund...Speedy låg i fåtöljen och såg mycket lidande och deppig ut men så plötsligt stirrade han ut över rummet, tog ett jätteskutt, satte sig i hölådan och började äta som om han aldrig sett mat förr. Och det är klart, bortsett från den pyttelilla tugga som vi tvingat i honom så hade han inte ätit på tre timmar vilket är en eon av tid för en lite hungrig kanin. Vi vet inte varför han blev dålig den här gången vilket känns lite oroande. Tidigare har vi alltid förstått att det blivit för mycket godis eller gräs, extremt intensivt pälsbyte eller liknade som rått för det men inte den här gången.
Så till dagens boktips...
"Sju sorters människor du träffar på i en bokhandel" är Shaun Bythells andra bok. Han äger ett bokantikvariat i Wigtown i Skottland och jag älskar hans bitska, ironiska och samtidigt kärvt kärleksfulla ton. En person som verkligen hatar sina kunder skulle aldrig kunna skriva den här boken.
Jag försökte under läsandets gång komma på vilken typ av människa jag är men det är svårt, kanske en planlös dagdrivare? Fast det är klart, mest tycker jag att jag tillhör den sällsynta kunden som är normal. Men så tycker kanske alla om sig själva?
Jag fnissade lite extra åt kategorin skäggiga pensionärer som kör sin husbil så sakta att skördetröskor får tuta på dem för att få komma förbi.
Man måste kanske vara lite nördig för att uppskatta antikvariatsuniversumet och dess invånare, samt författarens humor så jag antar att det säger en del om mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar