Så blev det vinter då. H fick ta bussen imorse för de varnade för blixthalka. Jag är hemma idag och är krasslig, vad det nu är som drabbat mig, lite oklart. Kanske är det bara livet.
Kaninen ville väldigt gärna gå ut och sedan satte han sig på ett bra ställe och där satt han och mös tills han var helt vit. Nu snarkar han i sin fåtölj.
Apropå snö så har jag snöat in på träd just nu.
Dels har jag sett den fascinerande serien om skog på svt play. Det var Vetenskapens värld som visade flera avsnitt med olika vinklar på skogsbruk, framtidens skogar, miljö och allt möjligt. Skogen är ju något som, åtminstone i den värld jag befinner mig i, ses som något som alltid funnits till för oss att använda och nyttja. Nog har folk varit upprörda för regnskogen men våra egna granskogar har vi kanske inte tänkt så mycket på. Inte förrän nu!
För den som äger skog och förlitar sig på den som en inkomstkälla så är det inte helt enkelt att börja tänka att skogen behöver få står kvar och bli gammal. Så är det för många i mina hemtrakter.
Dessutom har jag just läst färdigt den eminenta boken "Trädens hemliga liv" av Peter Wohlleben. Den har några år på nacken, gavs ut på svenska 2016, men är högst aktuell även nu, kanske ännu mer. I den presenterar författaren och skogvaktaren Wohlleben forskning och egna erfarenheter på ett lättsamt sätt om de fantastiska träden! Han förklarar varför träd har lika mycket intelligens, känslor och minnen som alla andra levande varelser. Grejen med träd är att deras livscykel är så så lång och långsam att vi människor uppfattar dem som döda ting som aldrig förändras. Efter att ha läst boken kommer jag inte kunna se ett träd utan att förundras, närstudera och imponeras. Jag tänker att alla borde läsa, i synnerhet de som arbetar med och hanterar skog.
Jag tycker att det är väldigt jobbigt många gånger att se Vetenskapens värld. De har extremt bra och viktiga serier men för varje problem och fara för vår värld som jag lär mig mer om, desto ledsnare och mer upprörd blir jag. Ibland känns det som om man lika gärna skulle ge upp. Men så kommer det något, som den här boken eller den danska svt play-serien Ge oss naturen tillbaka som inger ett visst hopp och får mig att känna att jag är åtminstone inte ensam om att bry mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar