Jag har haft några riktigt trevliga bokprat den här veckan med lågstadiebarnen. Vid sådan tillfällen önskar jag att alla bekymrade experter med rynkiga pannor fick vara med. När man tar sig tid och pratar böcker och läsning med barn, tillsammans med engagerade och entusiastiska pedagoger så blir det bra.

Jag ser det gång på gång. När eleverna är äldre måste man lära känna dem och förtjäna deras intresse. När det är yngre elever, eller när de har svårt med tålamodet, ja då får man akta sig så att man inte blir för långrandig. Men om man är lyhörd för hur gruppen framför en fungerar och känner dem så rycks de nästan alltid med. Naturligtvis kan man inte räkna med att exakt alla ska jubla men min övertygelse är att om den allmänna stämningen i gruppen blir bra och majoriteten blir sugna på läsning, ja då kommer man så småningom att fånga in de ovilliga också. 

I en klass jag hade för ett antal år sedan så var det en som vägrade läsa, punkt slut! Jag minns att jag funderade här i bloggen på hur jag skulle lösa problemet. Det var inte det att hen inte kunde läsa, tvärtom. Men eleven såg absolut ingen poäng med att ta sig igenom en bok. Jag smörade med att hen fick bestämma högläsningsbok, jag plockade ihop högvis med tips och vände ut och in på mig själv, men näe, inget fungerade.

Tills den dag då vi lärare presenterade en tävling där vi skulle tävla mot klasserna i antal lästa sidor under tre veckor. Om eleverna slog oss skulle vi bjuda på fika. Och jisses, då fick min ovilliga läsare motivation. Under de där tre veckorna plöjde hen säkert fem böcker. Och samma dag som tävlingen slutade, och jag lite hoppfullt trodde att nu kommer hen att fortsätta läsa av bara farten, ja då var det slut på det roliga och ingen mer bok blev läst under vår tid tillsammans. Men då hade jag slutat oroa mig eftersom jag sett att hen ju faktiskt kunde läsa, hade god läsförståelse och ett ovanligt tjurigt humör.

Min poäng med allt det här är att om man kokar ner hela den bekymrade debatten om barn och unga som inte läser och framför allt inte frivilligt, ja då tänker jag att det är vi vuxna som befinner oss i  närheten av barnen och ungdomarna som måste sluta vara bekväma. Vi måste engagera oss och bry oss om våra barns läsning. Och läsa själva. Om vi vuxna inte gillar att läsa och prata böcker, då kan vi inte heller kräva att våra barn ska göra det. När vi tar oss tid och pratar litteratur med barnen så blir vi själva belönade dessutom då de ofta bjuder oss på sina intressanta och kloka tankar och reflektioner. För att inte tala om hur roligt det är att diskutera bra och dåliga böcker!