För första gången någonsin kommer vi att kunna skörda våra egna tomater i år!

Vi har testat att odla förut men det har alltid torkat bort i slutet av sommaren eftersom vi lämnat dem hemma och hoppats att plantorna ska klara sig med regnvatten. Det har de inte...

I år släpade vi med oss alltihop på semestern och sedan hem igen. Länge såg det ut som att vi skulle få en liten ynka körsbärstomat men så oväntat blev det en till och nu har vi fullt med ljusröda tomater som snart är plockfärdiga. Jag pussar och pratar med dem varje dag för att de ska känna sig välkomna och uppmuntrade så kanske går det vägen.

 Det var mysigt att jobba igår. Visserligen kom det inte jättemånga besökare. men de som kom stannade länge, placerade sig i fåtöljerna och umgicks medan regnet smattrade mot fönsterrutorna.

"Påfågelsommar" av Hannah Richell var en riktigt spännande och läsvärd bok. Maggie kommer hem till hembyn och sin farmor efter ett år på flykt. Hon gjorde något oförlåtligt i bymedlemmarnas ögon och det som gör att hon trots allt återvänder är att hennes älskade farmor Lilian inte mår bra och behöver henne. Lilian lever mest i det förflutna. Hon tänker på den där sommaren för över sextio år sedan, den lyckligaste men samtidigt grymma sommaren som förvandlade hennes liv för alltid. Jag tycker om att boken rymmer så mycket; både kärlek, svek och spänning utan att bli tramsig. Det finns inga enkla lösningar och författaren tar inga genvägar för att slutet ska bli lyckligt. När man läser väldigt mycket så kan man annars tröttna lite på genvägarna som författarna tar till för att få ihop det på slutkanten.

En författare som aldrig bjuder på några oväntade slut är däremot Nora Roberts, vilket (trots att jag nyss skrev exakt det motsatta) gör att jag läser henne när hjärnan behöver avkoppling och jag inte orkar med några känslostormar. "En trygg hamn", del 3 i serien "Familjen i Chesapeake" hade ändå några svängar som överraskade lite och tro det eller ej, jag blev lite, lite tårögd på ett ställe.