Veckan rivstartade igår, minst sagt.
Måndagstrött och frusen segade jag mig i blåsten till bussen. Eftersom jag lullade på lite för länge här hemma så var det väldigt bråttom. Cykeln välte när jag skulle låsa den och jag svor och muttrade.
Till min stora glädje hann jag med bussen i alla fall. Problemet var bara att jag inte hittade telefonen med busskortet men jag kände mig rätt säker på att den låg hemma på köksbordet där den oftast ligger när jag glömt den. Ringde till T när jag kom fram för att kolla om han såg den, Han och H börjar lite senare på måndagar. Nej, den var inte hemma. Paniken slog till! Jag har dessutom en sprillans ny telefon som jag verkligen inte vill bli av med. Var var den???!!!
Det fanns bara en sak att göra. Jag tog första bästa buss tillbaka igen för att leta. Och tänka sig, mellan ekrarna på cykeln bredvid min egen låg den, och min matlåda. Förutom lättnaden att ha hittat telefonen, stressen över att ta sig tillbaka till jobbet så fort som möjligt och de isande vindarna som gick rätt igenom vårjackan så var jag tvungen att fnissa lite. Hur kan sådant här ens hända?
Jag kom inte riktigt i fas på hela dagen sedan.

Anita Haglöf jobbade under åtta år som Ingmar Bergmans hushållerska. Nu har hon, tillsammans med Håkan Lahger kommit med en bok; "Jag var Ingmar Bergmans hushållerska". Jag gillar som bekant att få veta saker om andra människor, att tränga in på djupet i varför de är som de är. Vissa dagar tycker jag att det är en bra egenskap, att vilja förstå andra, och andra dagar känner jag mig aningens generad över min nyfikenhet, viljan att gräva. Med det sagt så konstaterar jag att behållningen med boken är att man får en bredare bild av personen Bergman. I boken får man läsa delar ur Anita Haglöfs dagbok. Men, språket är fattigt, det finns inget djup egentligen. Det som sägs är att Ingmar Bergman var en elak, oerhört självcentrerad person som kunde vara det eftersom omgivningen såg honom som Det Stora Geniet! Man förstår också att Haglöf mådde dåligt i stort sett hela tiden hon arbetade för Bergman och att det inte blev bättre för att det spökade i det stora vackra huset på Fårö som var hennes tjänstebostad.
Jag klandrar mest Håkan Lahger för att han inte gjort mer av materialet, det känns som att han slängt ur sig något snabbt, och förlitat sig på att ämnet ska få alla att glömma kraven på kvalité.
Dessutom har Svt visat dokumentärer om Ingmar Bergman under året som gått som sagt ungefär samma saker som i boken men på ett mycket mer nyanserat sätt.
Nej, den här hamnar inte på årets bästa-lista!