Lördag igen...

Den här veckan har jag levt i någon slags förnekelse. Jag har hela tiden tänkt, och sagt till folk som frågat, att det enda inplanerade för helgen var den där städinsatsen på dansen igårkväll. Jag glömde att vi idag har städdag med kvartersföreningen, jag ska på gymnastikuppvisning och titta på en systerdotter och Hugo ska på Tobbe trollkarl med en kompis . Imorgon tror jag inte att vi har något speciellt men det kan också vara att jag förträngt saker och ting.
Danskvällen gick bra och var inte så förskräckligt ansträngande bortsett från att jag brukar sova i soffan halv tio på fredagskvällarna och i natt ramlade jag i säng klockan ett. Så jag är ganska trött idag. När jag stod där så insåg jag att min dansperiod i livet är över, jag tappade totalt lusten efter floppen när vi gick på dans för något år sedan.

2011, en oktoberdag, stod filmregissören Daniel Lind Lagerlöf på en klippa på västkusten och rekade inför en tv-inspelning. Plötsligt var han försvunnen. Ingen vet vad som hände men man tror att han ramlade i på något vis och drunknade. Kroppen har aldrig hittats. Tydligen hade det skett olyckor tidigare på just den platsen så det var inte en oförklarig olycka. Hans fru, Malin Lagerlöf, skrev sedan en bok som heter "Dagbok från ditt försvinnande" där hon berättar om deras liv tillsammans och tiden efter olyckan. Boken handlar om att vara den som överlever, hur man måste överleva fast det känns helt omöjligt när man är ensam. Daniel och Malin har tre barn, den minste sonen var bara tre månader när allt det här hände. Boken är fruktansvärt sorglig samtidigt som Malin Lagerlöf är väldigt tydlig med att livet går vidare och att allt det här fått henne att utvecklas och hitta sig själv. Hon var bara arton år när hon träffade sin man och har i princip blivit vuxen tillsammans med honom.
En bra bok!                        
                                            

Här i Uppsala går folk runt i shorts och t-shirts. Det var en aningens svettig känsla på tåget där vi satt i våra vinterkängor och varma jackor. Nu har jag tagit fram min alldeles nya vårjacka, brandgul! Jag tror faktiskt aldrig att jag haft en jacka i den färgen och jag kände mig väldigt djärv när jag köpte den. Nu är jag inte riktigt den enda människan som går runt i den färgen, snarare verkar det vara årets jackfärg, men jag är ändå väldigt nöjd och blir på gott humör när jag tar på den.

I påsk har jag läst en äkta pusseldeckare, men inte Agatha Christie. Nej, i stället gav jag mig på Georges Simenon och hans poliskomissarie Maigret. I "Maigret i New York" , skriven 1947, i nyutgåva från 2017, handlar om när Maigret gått i pension. Han njuter av sin ledighet och längtar inte alls tillbaka till arbetet. Men, så blir han övertalad av en ung man att följa med till New York från Frankrike eftersom den unge fransk-amerikanen oroar sig för sin mycket rike far som bor där. När de väl kliver av båten så försvinner den unge mannen och mysteriet tar sin början. Det bästa med pusseldeckare är just att det tuffar på i sakta mak, folk dör men det är inget upprörande på något sätt. Mycket av det som för handlingen framåt utspelar sig i detektivens huvud. Jag läser andra typer av deckare också, men uppskattar dem på ett annat sätt.

Påsken är över...

Påsken är över och vi har siktet riktat mot valborgshelgen och allt möjligt annat skojigt.
Imorgon kväll ska jag på dans! Men, det är inte så kul som det låter tyvärr. Vi har ju plötsligt blivit fotbollsföräldrar, trots att jag kämpat emot i alla år eftersom jag har hört hur det blir. Och mycket riktigt, nu har vi fått vårt första uppdrag. Någon i familjen (och jo, det blev jag) ska vara med och sälja fika samt städa lokalen när dansen är slut imorgon kväll. Jag älskar att dansa men jag älskar inte att städa. På lördag kommer jag att kräva morgonkaffe på sängen som belöning för min insats!

Påsken var fantastiskt lyckad! Strålande sol alla dagar utom den sista. Killarna följde med min syster och hennes familj till Stora Blåsjön och åkte slalom i två dagar. Jag rymdes inte i bilen så jag stannade hos mina föräldrar; satt ute och läste i solen, lyssnade på vårfåglarna och andades vårluft. Det var så otroligt skönt!

En av böckerna jag läste där i sällskap med talgoxar, domherrar och nötskrikor var den senaste boken av Philip Pullman; "Lyras färd". Den utspelar sig i samma värld som "Guldkompassen" men utspelar sig tidigare, när Lyra är en liten bäbis. Det handlar om den elvaårige pojken Malcolm som tack vare sin nyfikenhet, vetgirighet och empati hamnar i ett rejält äventyr där han och hans vän Alice måste rädda Lyra från onda människor som vill åt henne eftersom det finns en profetia om henne. Trots att det är en tegelsten på 494 sidor så tog det mig endast två dagar att läsa den, det gick helt enkelt inte att sluta eftersom den var så spännande! Jag hoppas att det kommer fler böcker om den här världen!

Våren har uppenbarligen tagit paus. Undrar hur den stackars yrvakna humlan som surrade runt här i söndags har det? När jag såg den skyndade jag mig in och hämtade sockervatten, men jag vet aldrig om den hittade åt det. Vindarna är isiga och imorse åkte stickade islandströjan, mössan och vantarna på.
Ikväll ska jag värma mig med ett avsnitt av "Lerins lärlingar". I förra säsongen fick man lära känna de olika personligheterna när de tillsammans med konstnären Lars Lerin målade, åkte på utflykter och ordnade en stor utställning med hjälp av Juniors (Lerins man) hjälp. Den här säsongen får de åka till Brasilien för att måla och dansa på karnevalen i Rio. Jag gillar verkligen den respekt och lyhördhet som Lars Lerin har mot sina kursdeltagare. Hela serien är också gjord på ett sätt som tar varje deltagare på allvar och förmedlar värme. De får utrymme att visa vilka de är.

Jag har lyssnat på en Jonas Moström-deckare igen. Denna gång blev det
"Storsjöodjuret" som utspelar sig I Sundsvall och Östersund. Johan Axberg är egentligen barnledig men när kompisen, läkaren Erik, hör av sig och berättar att en kvinna knuffats ner i vattnet vid kasinot i Sundsvall så dras Johan in i en mordhärva. Parallellt med händelsen i Sundsvall så ser tre ungdomar i Östersund något som ser ut som Storsjöodjuret vilket får stor uppmärksamhet och utnyttjas av komersiella krafter. Samtidigt närmar sig Storsjöyran och hela Östersund bubblar av liv. Jämtlands president Ewert Ljusberg figurerar på ett hörn. Johans farmor har också en viktig roll i boken, på ett något oväntat sätt.  Jag gillar Moströms deckare och den här blev lite extra bra eftersom de rör sig i bekanta miljöer.

Veckan rivstartade igår, minst sagt.
Måndagstrött och frusen segade jag mig i blåsten till bussen. Eftersom jag lullade på lite för länge här hemma så var det väldigt bråttom. Cykeln välte när jag skulle låsa den och jag svor och muttrade.
Till min stora glädje hann jag med bussen i alla fall. Problemet var bara att jag inte hittade telefonen med busskortet men jag kände mig rätt säker på att den låg hemma på köksbordet där den oftast ligger när jag glömt den. Ringde till T när jag kom fram för att kolla om han såg den, Han och H börjar lite senare på måndagar. Nej, den var inte hemma. Paniken slog till! Jag har dessutom en sprillans ny telefon som jag verkligen inte vill bli av med. Var var den???!!!
Det fanns bara en sak att göra. Jag tog första bästa buss tillbaka igen för att leta. Och tänka sig, mellan ekrarna på cykeln bredvid min egen låg den, och min matlåda. Förutom lättnaden att ha hittat telefonen, stressen över att ta sig tillbaka till jobbet så fort som möjligt och de isande vindarna som gick rätt igenom vårjackan så var jag tvungen att fnissa lite. Hur kan sådant här ens hända?
Jag kom inte riktigt i fas på hela dagen sedan.

Anita Haglöf jobbade under åtta år som Ingmar Bergmans hushållerska. Nu har hon, tillsammans med Håkan Lahger kommit med en bok; "Jag var Ingmar Bergmans hushållerska". Jag gillar som bekant att få veta saker om andra människor, att tränga in på djupet i varför de är som de är. Vissa dagar tycker jag att det är en bra egenskap, att vilja förstå andra, och andra dagar känner jag mig aningens generad över min nyfikenhet, viljan att gräva. Med det sagt så konstaterar jag att behållningen med boken är att man får en bredare bild av personen Bergman. I boken får man läsa delar ur Anita Haglöfs dagbok. Men, språket är fattigt, det finns inget djup egentligen. Det som sägs är att Ingmar Bergman var en elak, oerhört självcentrerad person som kunde vara det eftersom omgivningen såg honom som Det Stora Geniet! Man förstår också att Haglöf mådde dåligt i stort sett hela tiden hon arbetade för Bergman och att det inte blev bättre för att det spökade i det stora vackra huset på Fårö som var hennes tjänstebostad.
Jag klandrar mest Håkan Lahger för att han inte gjort mer av materialet, det känns som att han slängt ur sig något snabbt, och förlitat sig på att ämnet ska få alla att glömma kraven på kvalité.
Dessutom har Svt visat dokumentärer om Ingmar Bergman under året som gått som sagt ungefär samma saker som i boken men på ett mycket mer nyanserat sätt.
Nej, den här hamnar inte på årets bästa-lista!

Snart så är det påsklov!

En vecka kvar till påsklov! Vi längtar så mycket. Jag jobbar på lördagen och det kommer att kännas extra skönt att få ledigt en hel vecka efter det.
Förra helgen firade vi tioåringen med pompa och ståt. Det var två familjemiddagar och kompiskalas. Hela familjen har varit väldigt trötta i veckan, det känner på med kalas...
Igår var H på en klasskompis kalas. De åkte gokart. Det såg väldigt roligt ut och killarna var helt uppspelta efteråt. Men samtidigt kan man väl känna att det inte är helt försvarbart utifrån miljöhänsyn att åka runt runt med bensinångor sprutandes bara för att det är kul. Kanske kan man använda elbilar?

Jag har läst min första bok av Ruta Sepetys; "Strimmor av hopp". Det var en mycket bra och hemsk bok. Jag kommer definitivt att läsa hennes övriga böcker. Boken handlar om Lina, femton år, som tillsammans med sin familj tillfångatas av Sovjets hemliga polis och förs till ett fångläger i Sibirien. Året är 1941 och folket i Litauen, där Lina bor, vet inte vad som är värst; Stalin eller Hitler. I Sibirien tvingas de leva under omänskliga omständigheter. Mängder av människor fryser och svälter ihjäl. De får arbeta tills de stupar och hånas och misshandlas ständigt av sina fångvaktare. Sepetys berättelse gör ont att läsa, det går inte att förstå hur hemskt det var. Men samtidigt är det det som gör det till en så viktig historia som alla borde ta del av.