Det är tisdagkväll. Jag har jobbat kväll, kom hem vid åtta. Att jobba kväll är nog en av de saker som ibland kan kännas lite motigt. Det är inte så jobbigt så länge jag är på jobbet, då rullar det på. Men det blir väldigt lite kväll hemma. Jag hinner inte prata med H, orkar inte träna och det blir väldigt konstigt med middagen eftersom jag inte har någon rast i lämplig middagstid.
En annan sak som jag trodde att jag skulle slippa på det här jobbet är känslan av otillräcklighet. Jag tycker själv att jag gör ett bra jobb och har stor nytta av mina tidigare erfarenheter. Jag är väldigt entusiastisk och tycker att det är vansinnigt kul för det mesta. Men även i den här världen finns det människor som framhäver sig på andras bekostnad och människor som nog inte tycker att det är så kul på jobbet vilket förstås märks. Man får inte göra misstag för då får man antingen skarpa tillsägelser, eller blir hånad för att man inte fattat hur det ska gå till.
Jag tycker att det är fruktansvärt synd att det ska vara så här, och tror att det beror på samhället i stort. Man ska prestera i alla lägen, hinna mer och mer med samma eller mindre resurser. Det har också, på ett mycket konstigt sätt, blivit tillåtet att klanka på andra. Det finns liksom inget artighetsfilter längre (hos vissa förstås, inte alla). Har man "rätt" är det okej att trycka ner den som har "fel". Jag är inte förvånad över att samhället hårdnat för jag tycker att människor runt omkring mig och på sociala medier har hårdnat. Men jag tycker att det är fruktansvärt sorgligt.
Näe, jag vill ha solidaritet och empati i världen! Och en liten vrå där jag kan få greja med mitt, i lugn och ro med de människor som jag älskar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar