Är helt ensam hemma. Inte ens kaninen vill komma in utan sitter och surar i uteburen. Killarna är på bio med en klasskompis till H. Jag har plockat fram stickningen, och pluggböcker och borde ta en stärkande cykeltur. men i stället sitter jag här och njuter av den totala tystnaden.
Idag har det varit en sådan där speciell och härlig dag igen. Femmorna på skolan har haft finfrämmande av Ingela Korsell, en av författarna till PAX-böckerna. Hon var, precis som de andra författarna jag har träffat under året, oerhört trevlig och duktig. Det finaste betyget fick hon av en av killarna som smög in efter lektionen och sa (apropå att hon faktiskt jobbat som lärare innan hon blev författare)
att
- när du har skrivit klart PAX-böckerna kan du få komma hit och jobba.

Jag vet att mitt förra jobbinlägg var aningens gnälligt och eftersom jag nog jagade upp vissa familjemedlemmar så vill jag nu förtydliga att: jag trivs på jobbet, jag är inte mobbad, det är inte någon alls som är dum med vilje och jag är inte ledsen!
Mitt inlägg får jag till viss del koppla till att jag önskar att världen överhuvudtaget var lite mjukare och lite snällare. Då och då känner jag mig så besviken och förvånad över att inte alla märker hur mycket lättare och roligare livet blir om vi är rädda om varandra.

I helgen har vi äntligen klarat av det mycket efterlängtade åttaårskalaset! Sju gäster sprang runt i vårsolen, eftersom vi lyckades pricka in en strålande dag, kastade prick, gick hinderbanan i lekparken och tjoade. H införskaffade en pinjata förra året som han nu använde. Den gjorde stor succé! Efteråt kände vi oss mycket nöjda och trötta, alla tre. Nu kan vi stackars föräldrar pusta ut ett år till.

Så, slutligen ett litet boktips...
"Den förskräckliga historien om Lilla Hon" av Lena Ollmark och Per Gustavsson är en hemsk, sorglig, lite rolig och tokig spökhistoria.  Lilla Hon är en liten blyg och osynlig flicka vars föräldrar aldrig lägger märke till henne utom när hon är besvärlig. I skolan tycker de andra barnen att det är jätteroligt att skrämma henne med spökhistorier, för hon blir så rädd. Magistern lägger inte heller märke till henne. Det enda Lilla Hon vill är att vara i kuddrummet, äta bokstavskex och hoppa bland kuddarna. Men det får hon inte för de andra barnen. Men en dag säger de att om hon vågar gå upp på vinden, där det spökar, ja, då ska hon få följa med till kuddrummet. Usch vad läskigt, tänker Lilla Hon. Men kuddrummet är värt det bestämmer hon.
Men vad som händer på vinden, det kunde ingen ana...Boken är för mellanstadiet.