Kvinnan på övervåningen

"Kvinnan på övervåningen" av Claire Messud handlar om att vara den osynliga, välartade kvinnan. Hon som aldrig är den man saknar först, tänker på först. Hon som finns där, gör det hon ska och aldrig skriker.
Nora är drygt 40, lågstadielärare, och pålitlig. Hennes dröm har alltid varit att vara konstnär, men hennes mamma talade om för henne att det inte var att tänka på och sedan har konstnärskapet funnits i bakgrunden, mer som en hobby.
En dag dyker det upp en ny pojke i klassen, Reza. Han är ett vackert barn som får en speciell plats i sin frökens hjärta. När Nora träffar mamman, lika vacker hon,  och får veta att hon är en konstnär, så är bollen i rullning. Nora blir så gott som fixerad vid hela familjen och vill inget annat än att vara en del av dem. Plötsligt känns livet spännande och fullt av löften. Men, kvinnan på övervåningen är alltid kvinnan på övervåningen, eller?
Det är en bok som väcker tankar. Hur ska man leva sitt liv? Vem ska få lysa mest? Hur mycket ska man kompromissa för att få ut det man vill ha av livet?