Det är sovmorgon och solen skiner utanför fönstret. Även om det ser härligt ut så vet jag att det blåser kalla vindar. Här inne är det lugnt, bara jag vaken. Vi hade en spännande och intensiv dag igår. Vår femåring åkte på sitt livs första semester utan mamma och pappa. Han och farmor åkte till hennes lilla hus i Skåne. Hela veckan har han längtat och längtat och igår var det dags. Resan startade en aning knaggligt dock. Jag vinkade glatt av dem på perrongen, men det visade sig snabbt att inga tåg gick mellan Uppsala och Stockholm på grund av elfel som gett ett antal andra problem. Så det hela slutade med att jag, i stället för att åka hem och avsluta min uppsats som var tanken, skjutsade två något mindre entusiastiska resenärer till Upplands Väsby där de tog pendeln. De kom fram så småningom och det var väl huvudsaken. Nu ska vi klara oss utan honom ända tills på måndag, Det kommer förmodligen att bli jobbigare för oss än för H. Idag får jag ta nya tag med uppsatsen för nu ska den bli klar, kosta vad det vill. I en månads tid har jag inte sovit ordentligt, inte kunnat njuta helhjärtat av en bok och varit stingslig och kinkig och nu får det vara nog!

Apropå böcker så läser jag nu "Om du får det här brevet" av Sarah Blake. Om man studerar bokomslaget så tror man lätt att det är en romantisk Nora Roberts man hittat, men där har man fel. Året är 1940, andra världskriget pågår som bäst. Vi får följa tre kvinnor; den unga, nygifta doktorsfrun Emma, postmästaren Iris och krigsreportern Frankie. Emma och Iris bor i den lilla amerikanska staden Franklin på Cape Cod där alla har koll på varandra och där hoppet fortfarande lever att ingen ska behöva delta i kriget. Frankie har lämnat USA för att bli radioreporter i London och är därmed mitt i allt som händer.

Jag har en stor hög på nattygsbordet med härliga böcker och nu börjar jag känna att det finns en chans att grotta ner sig i dem. Åh, vad jag längtar! Dags är det också att börja på sin semesterhög. Vilka ska få följa med? Varje år är det nästan lika mysigt att planera det som att verkligen ta med dem.