För första dagen på evigheters evigheter känner jag mig lite i fas med studierna. I helgen är det årets premiärtur till landet och jag tror att jag ska plantera några tåliga vårblommor på trappen där, bara för att fira vårens ankomst. Ikväll är T på personalfest och här hemma sitter jag med en trött H, lyssnar på Lars Winnerbäck och tänker nostalgiska tankar. Egentligen borde jag ha gett mig i kast med något vacker och romantiskt efter bedriften att ha tagit avsked av Orhan Pamuk men i stället har jag lyckats börja läsa två tragiska böcker. Tur man inte är hypokondriker säger jag bara.

Dels läser jag "Skammens hud Om spetälska i Sverige." Arne Sundelin och Anne Sörman har intervjuat anhöriga och forskat om sjukhuset för spetälska som låg i Järvsö mellan 1867 och 1943. För en massa år sedan besökte jag Spinalonga, spetälskeön utanför Kreta och tyckte att det var fascinerande och grymt. Därför känns det intressant att jämföra med hur drabbade tagits omhand i Sverige.

Min andra bok är en roman, "Fortfarande Alice" av Lisa Genova. Alice är femtio år, Harvardprofessor, gift med tre barn. Plötsligt en dag märker hon att hon börjar glömma saker. Först tror hon att det beror på stress eller klimakteriet. Men snart får hon beskedet att hon har Alzheimer. Det är en läskig bok för man kan inte låta bli att tänka att det kan drabba en själv eller folk man älskar...

Nästa bok MÅSTE bli något lättsamt och rosenskimrande!