Läslov

 Det är måndag, grått och regnigt men ganska varmt ute.

Jag har haft en otroligt lugn dag på jobbet eftersom det är lov. Har städat, gjort en kurs på Digiteket, en lärplattforn där bibliotekarier ska utvecklas digitalt, och lite annat pyssel. Mitt barn är på höstlov med sina kusiner hos sin morfar och mormor så det är väldigt lugnt hemma.

I helgen har vi mest slappat och städat. Jag läser fortfarande högvis med böcker och nu sitter jag också på jobbet och försöker hinna läsa in mig på nyheter eftersom jag hoppas på att få ha ett gäng bokprat om ett par veckor då det är Barnboksveckan. Vi får se hur mycket lärarna nappar.

Böckerna jag läst sedan sist är     

Efter att ha haft några härliga dagar i Norrlands inland, med höstfärger, regn och mysigt samkväm med familjen så är jag tillbaka i ett lika höstligt Uppsala även om det inte hunnit bli lika orange och rött i träden.

Lite vemodigt är det att komma hem till sin barndom också. Man träffar människor från förr och inser plötsligt att tiden går så snabbt. Barnen blir vuxna och varje gång jag kommer hem är det någon ny person som fötts och någon som dött. Det finns så många, bara i min by, som mitt eget barn aldrig kommer att få träffa. Människor som varit viktiga och självklara för mig.

Men, nu är jag hemma igen och det känns också bra. Kaninen har passat på att byta väldigt mycket päls. Han ser mager och ynklig ut i vintermunderingen. Och han är lika hungrig som vanligt.

På tåget hade jag mycket trevligt sällskap av en av mina favoritgubbar; Kalle Lind.

 

Vanligtvis skriver och pratar han ju om saker och personer som fanns förr. Men i den här boken "Kalle Lind samlade krönikor" smyger sig nutiden in lite mer. Flera gånger kom jag på mig själv med att ropa högt (inombords, jag satt ju ändå på ett tåg) att

JA! SÅ ÄR DET!

Kalle Lind skriver om SD, miljöförstöring, medelklassen, socialdemokraterna, varför i hela fridens dagar man måste döpa om Bokbussen till Biblioteksbussen och så vidare. Allt håller jag naturligtvis inte med om, men tillräckligt. 

Lite frustrerad blir jag av att det är så lätt att hitta favoritgubbar och så mycket svårare att hitta sina favorittanter. Det beror knappast på att de inte finns utan det måste vara något annat. Den nöten försöker jag knäcka lite nu och då. 

En annan fantastisk bok som jag läste under veckan var i en helt annan genre, nämligen "De sju morden på Evelyn Hardcastle" av Stuart Turton, en romandebut som är något helt eget.

Vi hamnar på ett avlägset och isolerat gods. Det är morgon och på kvällen ska det bli bal. På balen mördas dottern i familjen, Evelyn. Problemet är att tiden fastnat och dagen upprepas om och om igen. Huvudpersonen vaknar varje morgon som en ny person i sällskapet. Genom de olika personerna ska han hitta ledtrådar för att lösa mordgåtan, inte en helt enkel uppgift. Det låter helt osannolikt men författaren har lyckats skriva en makalös deckare som var omöjlig att släppa. och det var fullständigt omöjligt att gissa hur det skulle sluta vilket är en bedrift i sig.

Även om du känner dig tveksam så ge boken en chans! Den är alltför bra för att gå miste om.

Min sista bok är "Hon kallades Daisy" av Prinsessan Christina. Det är en biografi om prinsessan Margareta, eller Margaret som hon hette innan hon blev  svensk prinsessa. Hon var farmor till den nuvarande kungen och dog redan 1920, 36 år gammal. 

Jag är ju väldigt förtjust i att läsa om historia och speciella personer, kungliga och andra. Man ska ju komma ihåg att det blir en väldigt uppskattande och kärvänlig bild när någon skriver om sin mytomspunna, kända farmor. Det är svårt att finna några fel och mindre smickrande drag hos Daisy, men om man har lite överseende med det och tänker att det är någon annan som får skriva just den historien så är det intressant att läsa och att se bilderna från den tiden.

 Nu är det inte ens en vecka tills jag får sätta mig på tåget norrut och hälsa på mina föräldrar. Det ska bli mysigt, och välbehövligt med några dagars avbrott i vardagen. I morse när jag stirrade in i hallspegeln på väg till jobbet så tänkte jag att det är rent bedrövligt vad risig jag är i håret trots att det är nyklippt. Jaja, tänkte jag, det är väl hösten. På vägen till jobbet slog det mig plötsligt varför håret var risigt. Jag hade ju glömt att borsta det. Pust! Jag hade också glömt att ta på mig mascara. Så låntagarna får ta en ofixad och oktobertrist bibliotekarie, på en lördag och allt.

Det blev bilen idag i stället för bussen, för ovanlighetens skull.

Om ett par veckor är det dags för författarbesök och den här gången ska jag köra honom till en annan skola efter att han varit på min. Eftersom jag har en mardröm som innebär att jag ska köra vilse med författare i bilen (det vore så extremt pinsamt) så körde jag dit idag efter jobbet bara för att vara säker på att jag vet var det är.

Min senaste avslutade bok är "Den lilla bokhandeln i hamnen" av Jenny Colgan, den andra boken i serien "Den lilla bokhandeln". Som alltid är det mysigt, roligt och kärlek. 

Nina ska ha barn med sin bonde och behöver därför hjälp med sin rullande bokhandel. Zoe bor i London med sin fyraårige son Hari. De har inte råd att bo kvar i sitt lilla kyffe till lägenhet och när Ninas kompis, och Haris faster, tipsar Zoe om att Nina behöver hjälp och det dessutom finns ett jobb som barnflicka hos en ensamstående man med tre odrägliga barn så nappar Zoe och flyttar till det lilla samhället. Naturligtvis blir det missförstånd, plågsamt och jobbigt. Men samtidigt finns det något som får Zoe att inte ge upp sina två nya jobb.

 Jag älskar verkligen hösten med regn, kallblåst och innemys. Sedan jag började åka bokbuss så njuter jag också av att se årstidernas växlingar och i fredags såg jag att träden börjar sakteliga bli gula och röda vilket också gör mig glad i själen. 

H har haft säsongens sista fotbollsmatch idag och matchtröjorna är inlämnade tills i vår. Det är en träning kvar på tisdag och sedan vet vi inte riktigt. ibland hittar de på lite extraträningar och träningsmatcher, lite beroende på vädret.

Efter matchen åkte vi hem. H fick hit en kompis och jag har stickat på  min vinterklänning. Den blir snygg men förmodligen väldigt varm. Vi får se om jag någonsin kommer att kunna använda den inomhus...

Missy är 79 år, bor i ett stort ödsligt hus och känner sig fruktansvärt ensam. Sonen och hans familj har flyttat till Australien och dottern lever sitt eget liv. Missy vet inte hur man får nya vänner och till och med när hon får chansen att lära känna någon ny så är det som att hon blir lite taggig och vet inte hur hon ska bete sig. Men så dyker Angela och Sylvie upp, för att inte tala om Angelas son och hunden Bobby. Utan att Missy riktigt förstår det själv så fylls hennes liv av fart och fläkt. Trots det har hon svårt att tro på att det är sant.  

Jag tycker nog inte riktigt att det  kan kallas feelgood. Boken är alltför djup med komplicerade relationer och vissa saker slutar inte så lyckligt som jag kanske förväntade mig när jag började läsa. Klart läsvärd!

 

  Alla som läst den här bloggen ett tag vet att jag älskar brev och dagböcker. Känslan när man får läsa andras tankar är svårslagen. När jag såg att det finns böcker med Emily Dickinsons brev så blev jag därför lite uppihejsan. Jag har läst den första volymen, det vill säga breven till familj och vänner. Man får ha i åtanke att det här är brev som skrevs på 1800-talet vilket påverkar både form och innehåll. Jag har haft en mysig läsupplevelse när jag följt Dickinsons korrespondans med omvärlden och de två andra brevböckerna av henne ligger på mitt nattygsbord.

Familjen Bridgerton

 

 

Jag har läst något så ovanligt som en rolig feel-good. Så pass rolig att jag fnissade högt ett antal gånger. Boken heter ”En annorlunda allians” och är första delen i serien ”Familjen Bridgerton” av Julia Quinn. Daphne är den äldsta dottern i åttabarnsfamiljen Bridgerton. Året är 1830 och det viktigaste för Daphnes mor är att få henne bortgift. Hon är ju trots allt tjugo år. Problemet för Daphne är att hon är söt och trevlig och alla tycker om henne men de enda som vill gifta sig med henne är antingen gamla eller inte så smarta. Hon är en robust och klok person som ger svar på tal och inte går med på vad som helst.

Tänk dig den engelska societeten och så tänker du dig slagfärdiga människor som lever enligt den sociala normen men som ändå är mänskliga, har humor och tänker själva. Och tänk dig att du är en tjugoårig flicka som snart ska gifta sig och som inte har särskilt mycket koll på det äktenskapliga samlivet, trots att hon har äldre bröder som lärt henne ett och annat. Det blir ganska roligt. Och lägg därtill en ytterst generad mamma som känner sig tvingad att prata om fortplantning och en hustrus plikter med sin dotter (som gärna vill veta mer). Ja, det blir kul. Jag ser fram emot att läsa nästa del i serien och hoppas att den ska vara lika rolig.

Lycka!

 Under veckan som gått har vi kunnat plocka tomater flera gånger till middagen, så lyxigt. Smaken blir något alldeles speciellt när man vet att de är plockade alldeles nyss. Nu vet jag att det här med att odla sina egna tomater inte är något sensationellt och ovanligt men för oss som aldrig lyckats ta oss hela vägen från frö till färdiga tomater så är det stort.

Jag har haft boktipsarträff på mitt bibliotek. Tio glada barn i åldern nio till elva år har fikat, pratat böcker och spelat in boktips. Gänget som kommer är ungefär samma som hänger hos mig på rasterna så de är hemtama vilket kan göra dem aningens svårstyrda ibland. De glömmer ibland att det här är en alldeles egen speciell aktivitet.

På mitt jobb är det väldigt viktigt att vi är digitala. Ibland kan jag sucka för mig själv och tänka att det omöjligt kan vara ett mål att vara digital. Det måste ju snarare vara ett medel för att nå andra mål. Nu under denna långa period av karantän och avstånd så fyller nätet och aktiviteter online en viktig funktion vilket jag tycker är helt logiskt och bra och då blir jag också lite mer peppad att delta i det hela. Just det här att lägga ut digitala boktips har inte så mycket att göra med Corona (för mig i alla fall) men det är ändå ett bra sätt att få barnen att känna att deras tipsande har en betydelse, deras familjer och andra kan se vad de gjort samt att det alltid är kul med lite variation på bibliotekets sociala medier. 

Länge kändes det jobbigt att ro i land med idén, jag behövde tillstånd från föräldrarna, mina kollegor tipsade om bildredigeringsprogram som kändes superjobbiga att sätta sig in i och slutligen hade jag förstått att man måste ägna mycket tid efteråt att redigera de små filmerna.

Men så efter lite uppmuntran från en kollega som tyckte att min filmidé lät kul så bestämde jag mig för att köra. Skrev ett papper till föräldrarna och sedan spelade vi in på min telefon, direkt med kameran, utan inblandning av något annat. Och det blev superbra , tvåminutersfilmer som jag kan lägga ut direkt på Facebook och Instagram så fort tillståndslapparna kommer in. Barnen var jättenöjda och jag med!

Micael Dahlen är en av de mer intressanta människorna jag vet just nu, professor och tv-personlighet. Jag har just läst hans senaste bok; "En liten bok om lycka".

Vi får tretton råd om hur vi uppnår mer lycka i livet. Han menar att total lycka bara är något man känner oväntat och korta stunder. Det är omöjligt att gå runt och vara lyckllig hela tiden oavsett förutsättningar. Jag tycker att det är mycket sunda och kloka råd och han poängterar att det inte är någon idé att jaga lyckan i sig och att vi inte ska känna oss misslyckade för att vi inte går runt och är lyckliga. Råden han ger, utifrån forskning, är att arbeta med de saker som gör oss lite lyckligare, lite mer nöjda. Exempel är ta ut segern i förskott, återupplev, unna dig och rör på dig.

När jag läst så kände jag att jag fick lite nya perspektiv på tillvaron som faktiskt gör mig lite gladare, nöjdare och, tro det eller ej, aningens lyckligare.

För första gången någonsin kommer vi att kunna skörda våra egna tomater i år!

Vi har testat att odla förut men det har alltid torkat bort i slutet av sommaren eftersom vi lämnat dem hemma och hoppats att plantorna ska klara sig med regnvatten. Det har de inte...

I år släpade vi med oss alltihop på semestern och sedan hem igen. Länge såg det ut som att vi skulle få en liten ynka körsbärstomat men så oväntat blev det en till och nu har vi fullt med ljusröda tomater som snart är plockfärdiga. Jag pussar och pratar med dem varje dag för att de ska känna sig välkomna och uppmuntrade så kanske går det vägen.

 Det var mysigt att jobba igår. Visserligen kom det inte jättemånga besökare. men de som kom stannade länge, placerade sig i fåtöljerna och umgicks medan regnet smattrade mot fönsterrutorna.

"Påfågelsommar" av Hannah Richell var en riktigt spännande och läsvärd bok. Maggie kommer hem till hembyn och sin farmor efter ett år på flykt. Hon gjorde något oförlåtligt i bymedlemmarnas ögon och det som gör att hon trots allt återvänder är att hennes älskade farmor Lilian inte mår bra och behöver henne. Lilian lever mest i det förflutna. Hon tänker på den där sommaren för över sextio år sedan, den lyckligaste men samtidigt grymma sommaren som förvandlade hennes liv för alltid. Jag tycker om att boken rymmer så mycket; både kärlek, svek och spänning utan att bli tramsig. Det finns inga enkla lösningar och författaren tar inga genvägar för att slutet ska bli lyckligt. När man läser väldigt mycket så kan man annars tröttna lite på genvägarna som författarna tar till för att få ihop det på slutkanten.

En författare som aldrig bjuder på några oväntade slut är däremot Nora Roberts, vilket (trots att jag nyss skrev exakt det motsatta) gör att jag läser henne när hjärnan behöver avkoppling och jag inte orkar med några känslostormar. "En trygg hamn", del 3 i serien "Familjen i Chesapeake" hade ändå några svängar som överraskade lite och tro det eller ej, jag blev lite, lite tårögd på ett ställe.