Ytterligare en hjältinna

Just nu sitter jag och skriver en hemtenta om bibliotekshistoria, inte så kul men jag förstår vad det handlar om utan större ansträngning och det är ju trevligt som omväxling, I alla fall så drog författaren slutsatsen att mitt i den era av privatiseringar och nedmontering av välfärden som vi lever i ,så har man kommit på att man ska styra upp biblioteksväsendet. Med andra ord tvärt emot av samhället. Det var lite intressant tyckte jag, och skönt för mig som hatar privatiseringen av den offentliga sektorn. Anders Frenander skriver om det här i "Styra eller stödja. Svensk folkbibliotekspolitik under hundra år"

Okej, så tar vi dagens boktips då...

Cornelia Funke är en fantastisk barn- och ungdomsförfattare, vilket jag har påpekat förr men det är hon värd. I helgen har jag läst hennes "Igraine den modiga". Igraine ska precis fylla tio år. Hon bor med sin mamma, pappa och storebror i en gammal sliten borg. Hela familjen är trollkarlar, utom Igraine som helst vill bli riddare. Dagen innan Igraines födelsedag råkar föräldrarna förvandla sig själva till grisar när de ska trolla ihop en fantastisk födelsedagspresent. Familjen ser inte det hela som ett stort problem, dels är det ganska trevligt att vara gris, dels är det lätt att trolla tillbaka. Problemet är bara att föräldrarna har inga magiska krafter som grisar och till motmedlet behövs hårstrån från en jätte och de har tagit slut. Till på köpet har det dykt upp en elak trollkarl som vill lägga beslag på alla trolleriböcker. Igarines bror kan trolla, men han är ju trots allt inte så rutinerad. Det finns bara en sak att göra, skicka iväg Igraine på det farliga uppdraget att hitta en jätte. Det har hon inget emot, vad vore livet utan lite äventyr, Jag tycker mycket om Igraine och hennes familj, Apropå gårdagens blogginlägg om hjältinnor så är Igraine en äkta hjältinna som både flickor och pojkar borde få lära känna. Hon är orädd, glad, empatisk och fiffig,

Tänk så fort ett sportlov kan gå. Vi har haft en härlig vecka hemma i Jämtland, lagom många minusgrader, skidåkning, vintersol, bastu, kusiner för H och bibliotekshistoria för mig. Jag har stickat klart min vita linkofta och inte läst så mycket roliga böcker. Men, en bok roade jag mig med i alla fall.
I "Mina hjältinnor eller vad jag lärt mig av att läsa för mycket" berättar författaren Samantha Ellis om sina minnen av bokhjältinnor under uppväxten. Hon använder sina hjältinnor för att berätta om sitt eget liv och erfarenheter. Eftersom jag har läst ganska många av böckerna själv så var det med återkännandets glädje jag läste Ellis tankar om dem. Jag läste en recension i Göteborgsposten av Mikaela Blomqvist där hon tyckte att boken var pladdrig och att författaren gjorde ett konstigt urval genom att skriva om klassisk litteratur som "Svindlande höjder" av Emily Bronté i samma andetag som "Lace" som Blomqvist menar är tantsnusk. För mig är det just det som gör boken bra, känslan av att jag lyssnar på en kompis som pratar om böcker på ett sätt som ger mig nya tankar och infallsvinklar. Jag har inga problem med att det dyker upp olika genrer i samma jämförelse och att vissa böcker anses vara finare än andra tycker jag är en omodern åsikt. Borde vi inte ha slutat tjata om fin- och fulkultur vid det här laget? Samantha Ellis har valt temat utifrån sökandet efter kärlek och att hitta sin egen plats i världen där man inte är beroende av en partner. Jag tyckte om boken, och gav den dessutom i födelsedagspresent till min faster eftersom jag vet att hon också har levt med ett gäng av de där hjältinnorna och jag ser fram emot att diskutera boken med henne när hon har läst den.

Idag har vi varit på bio och sett "Zootropolis", Disneys nyaste. Den var lite läskig och jag hoppas inte att H får mardrömmar av den. Men den var också otroligt kul och dessutom med en oväntat tydlig värdegrund. Det fanns en tid när djuren var ociviliserade och rovdjuren jagade bytesdjuren. Men nu är den tiden förbi och i staden Zootropolis är alla lika mycket värda...eller? Kaninflickan Judy har alltid drömt om att bli polis, men kaniner blir inte poliser, de odlar morötter och aktar sig för farligheter. Men det hindrar inte Judy. Hon når sitt mål, men ingenting visar sig vara så enkelt som man kan tro. Det är lätt hänt att man sårar andra utan att mena det och sina egna fördomar är man inte alltid medveten om. Och det kan gå fortare än man kan tro att döma andra utifrån enskilda händelser. Jag ser framför mig att man skulle kunna använda filmen i skolan för det fanns verkligen mycket att prata om.

I morse vaknade jag av ett väldigt brummande. Det passade inte alls in i min dröm, vilket gjorde mig aningens irriterad. När jag sedan kom upp förstod jag att det var plogbilen. Utanför fönstret var det plötsligt helt vitt, i alla fall en decimeter snö.Efter frukost tog jag med mig kaninen ut i trädgården. Han gillar snö. Jag fnissade ett flertal gånger för mig själv under den timme vi var ute. Speedy betedde sig som "Kaninen från Frostmofjället". Vi kom ut, och han spelade upp en hel liten show.

Oh, vad är detta! Snö överallt,jag måste ta jättestora hopp i den mycket djupa snön! Oh nej, morrhåren fulla av snö och inte hittar jag min bajsgrop! Jag vet att den är här någonstans, men var tusan är den?! Måste gräva i den mycket djupa snön, Oh,puh här var den, tur för jag är så bajsnödig...
Oh, så mycket snö och ingen mat! Hur ska det gå?! Hm, här är något, kanske är det något jag kan äta, ljung! Jipphiii! Jag har hittat mat, nu klarar jag mig, mumsmums... Efter fyrtio minuter av drama och stora skutt så satte han sig i snön och somnade nästan. Så många känslor och så mycket äventyr tar minsann på krafterna, för att inte tala om alla snö mellan tårna som han måste peta bort. Den som säger att kaniner inte kan vara dramatiska har aldrig träffat vår familjs dramakanin. Och hela den här showen utspelade sig på ungefär en kvadratmeter bakom vårt hus.

Lördag eftermiddag. Den indiska kycklinggrytan puttrar på spisen, jag smuttar på lördagens matlagningsvin, attans att det ska vara så gott med ett glas vin när man lagar lördagsmiddag. Min nya favorit Nina/Nino Ramsby sjunger vackert  i bakgrunden. Vi har klarat av några halvtråkiga ärenden på Jula och Biltema (nu vet jag plötsligt inte hur man stavar Julah, Jula, Juhla...?)
Allting är mycket roligare än Frank Websters bok med den inte så upphetsande titeln "Theories of the Information Society"
Ikväll ska jag nog läsa färdigt Finn Zetterholms ungdomsbok "Lydias hemlighet". Den kom ut 2004 och jag insåg plötsligt att det numera är lite ovanligt att man hittar böcker som är äldre än två år. Det beror väl på att det kommer ut så mycket nytt och bra att man har fullt upp att hålla sig ajour. Lydia är tolv år och tror på att världen är magisk. Hon älskar att rita, måla och titta på konst. Under ett muséebesök tar hon i en tavla och åker in i den. Det visar sig att varje gång hon tar på en tavla så hamnar hon i tavlans miljö. Hon får hälsa på Leonardo da Vinci och ett antal andra kända konstnärer. Tanken med boken är fin,man ska lära sig om konst och filosofi. För mig känns det som att Finn Zetterholm inspirerats väldigt mycket av Jostein Gaarder och hans "Sofies värld" och det är väl bra, men det blir ändå en lite blekare efterföljare. Det är väl kanske förklaringen till att boken inte blivit någon världshit.

Nu har jag vittring på sportlov! Dagarna segar sig fram samtidigt som jag bara springer runt och försöker hinna med. Det låter kanske inte helt logiskt men så är känslan.
Förra helgen inleddes med en mycket trevlig personalfest, samma dag som T fyllde år vilket gjorde H väldigt upprörd. Han ansåg att det var oförlåtligt att inte vara hemma och fira hans pappa . Vi hann med ytterligare två middagar under helgen med olika gäster så det var en aning hektiskt.
På måndag är det litteraturseminarie på min kurs, fy och blä. Men det ska bli skönt när det är gjort.
Jag sörjer Bodil Malmsten som om hon vore en släkting. Hon har alltid på något underligt sätt känts om hon hörde till familjen. Det är svårt att förklara, men dels att hon kommer från en liten norrländsk by som man känt igen sig i, dels hennes sätt att skriva, som berättar så mycket på ett personligt, sätt, nästan som de brev jag fått från släktingar genom åren. Jag förstår ju också att det hon skrivit inte alltid varit självbiografiskt, men det har varit den känsla jag fått. Jag kommer att sakna henne!

De påstår att februari egentligen borde kallas vabruari. Nu är det inte riktigt februari än, men vi har dragit igång vabbandet i stor stil. Måndag och tisdag var vi hemma, i går gick H i skolan i nästan tre timmar, sedan fick vi hämta honom och nu är vi hemma resten av veckan. Tråkigt men vi läser mycket. H har upptäckt en ny serie på biblioteket. Det är en blandning av fantasyserie, lättläst och manga skulle man kunna säga. Serien heter "Taynikma" och är skriven av Jan Kjaer. Den är cool, mycket bilder, spännande äventyr och många böcker, Som den mamma som ska läsa alla dessa böcker högt så kan jag väl tycka att det finns roligare högläsning, men, det är bara att gilla läget och glädjas åt att han faktiskt emellanåt tycker att det är mer spännande att lyssna på böcker än att titta på Netflix...  Annars så fortsätter vi med "Harry Potter" och "Monkel Trogg" också, mycket på gång just nu.

Idag har det droppat lite från taket, men jag hoppas att det snart blir kallare igen. Det SKA vara vinter i slutet av januari. Vi har myst här idag. Jag har pluggat en hel del och H har tittat på Netflix serier. Vi har också hunnit läsa ett antal kapitel i den fantastiska "Monkel Trogg och den flygande åsnan", den andra boken om världens pyttigaste, men oh så smarte, jätte  Monkel Trogg, skriven av Janet Foxley.  Jättarna bor i Grummelberget och har gjort i generationer. Deras största hot är småttingarna och deras magiska vagnar, trodde de... Monkel är en aning smartare än de flesta jättar och han har förstått, efter att ha blivit vän med småttingen Emelie, att Grummelberget egentligen är en vulkan och att den håller på att få ett utbrott. De andra invånarna i berget lyssnar inte i onödan på en sådan pytteliten jätte som Monkel, så hur ska han rädda allihopa? Ja, det är spännande och härligt att kunna läsa mycket på en gång för vi vill ju verkligen veta hur det ska gå. Det är spännande, och fnissigt, för i jättarnas värld är det mycket vårtor, fistävlingar, bräserade grävlingar till middag och annat som kan liva upp tillvaron när man är sex år. Det är jag och H som läser Monkel Trogg. Med pappa är det "Harry Potter och de vises sten" som gäller av J.K. Rowling, den nya fantastiska illustrerade upplagan. Otroligt spännande också. Vilket också T tycker, eftersom han aldrig läst Harry förut. Därför är det stränga order om att jag inte får läsa den i smyg för H.