Inte fick jag lämna tillbaka mina biblioteksböcker igår. Lördagsöppet börjar de inte med förrän i september visade det sig. Så jag fick cykla hem igen med min rejäla hög. Helgen i övrigt har varit lugn och det enda som hetsat upp mig har varit stickningen. Helt omöjligt att få ordning på det mönster jag har påbörjat verkar det som.

H hade en kompis som sov över sedan de först varit på Fyrishov och badat. Det gäller att suga ut det sista av sommaren. Till veckan kommer lärarna tillbaka och jag hoppas att de vill träffa mig och planera något roligt tema framöver. 

Jag har lyssnat på en ganska tråkig ljudbok av Bosse Schön, en biografi om Zarah Leander. Min förväntning var att den skulle handla om hela hennes liv, men efter att snabbt ha berättat om hennes barndom så var det hennes aktiviteter under andra världskriget som stod i fokus. Och visst kan det vara intressant men jag tycker att det var ganska lite som kom fram och jag ville nog mer höra om hennes övriga liv. Boken heter "Sanningen om Zarah Leander".

Sedan lyssnar jag på en ljudbokserie som heter "Mord och martinis- kändiskockens död" av Ingrid Remvall. En ganska tramsig historia i Bridget Jones-anda om Bella som jobbar på en eventbyrå men i ärlighetens namn mest håller på med annat, som till exempel sin blogg som har mycket få följare men som hon drömmer om ska bli populär.

På ett kundbesök går hon på toaletten där det ligger ett lik! Bella kastar sig in i uppdraget att lösa mordet. Hon är en sådan där människa som mycket sällan tänker på vad hon gör och säger och hon har verkligen inga problem att pressa vittnen, spionera och lägga näsan i blöt. En bok som  passar bra att städa till eller så men inget jag kommer att tänka på eller minnas i efterhand...

Nu är flocken komplett, till kaninens stora glädje. Han blev högst upplivad igårkväll när de kom, skuttade runt och ville bli klappad, nosade på all packning och ville ha kvällsfika (man blir ju så hungrig av starka känslor).

 Jag har varit ute och joggat idag. Övergick till nästa nivå, 4, och tog det väldigt lugnt, så pass lugnt att jag inte kom längre än på förra nivån samt var lite mindre andfådd och svettig. Men det är det som fungerar bäst har jag kommit fram till. Genom att ta det väldigt lugnt i början av varje nivå så känns det inte oöverstigligt och jag kroknar inte. 

Jag är fortfarande sjukt stolt över att jag håller igång och berättar om mitt projekt för alla som vill lyssna, ibland även för de som inte vill.

Idag är första lördagen för i höst som Stenhagenbiblioteket har öppet och jag har en rejäl hög som ska lämnas tillbaka. Tanken är  att jag ska cykla dit efter att jag bloggat. 

Jag har läst en diktbok som heter "Varv" av Niko Erfani. Framsidan och titeln gjorde att jag för ett kort ögonblick trodde att det handlade om stickning vilket det verkligen inte gör. Men den fick ändå följa med hem från biblioteket. Boken är som en enda dikt med en mening på varje sida så det tog ungefär tio minuter att ta sig från pärm till pärm. Min tolkning är att hon skriver till sin pappa men det är inget som sägs rent ut. Den enda information man får om poeten och boken är att det är en debut, att Niko Erfani är född 2000 och bor i Stockholm.

 

En annan bok som fick följa med hem från biblioteket förra veckan var "Kärlek börjar med mord" av Maja Wilander, en blandning mellan feelgood och pusseldeckare skulle jag vilja påstå. Den som satt in den i hyllan hade kanske svårt att artbestämma den också för den var märkt "Spänning" men stod på feelgood.

Vera är pensionär och bor utanför Örebro i den lilla byn Tjugesta. Där lever hon ett stillsamt liv och ingen anar att hon har betydligt mer äventyrliga erfarenheter i sitt förflutna. När plötsligt en död man hittas i svampskogen så får Vera användning för sitt tidigare liv på flera sätt. 

Hennes barnbarn Sanna är på besök och blir också inblandad i härvan. Hennes bästa vän Linnéa bor i byn liksom Lukas, barndomskompisen som alltid haft ett gott öga till Sanna.

 Så var det fredag igen och ikväll får jag hem familjen. Veckan har varit slapp och skön som det ju kan bli när man är gräsänka men det blir skönt att få hem dem ändå. Kaninen undrar var hans flock tagit vägen. Han bevakar mig ihärdigt på morgnarna och kvällarna så kanske han kollar så att jag inte försvinner också? 

Igår åt de tydligen surströmming , semesterfirarna. Jag var fortfarande kvar på jobbet när det började ramla in surströmmingsbilder från olika personer i sällskapet. Man kan ju tycka att de skulle tycka synd om mig, eftersom jag trots allt är den i familjen som älskar surströmming mest av alla, men oh nej då,  bilder med skadeglada tillrop var vad jag fick, ingen medkänsla där inte.

Jag kämpar med en sjalstickning i entrådig ull för tillfället. Dels blir jag svettig om händerna efter ungefär fem minuter dels har jag gjort fel från början vilket har gjort att maskantalet inte stämmer och det har blivit ännu mer fel. Två gånger har jag repat men garnet är så tunt att det går sönder och det är jättetjorvigt att repa. Nu har jag kommit ungefär tre centimeter och har stickat ett vanligt rät varv samt fixat till maskantalet. Det får se helt fel ut i början. I helgen ska jag se om mönstret stämmer efter allt fix så får det vara en testhalsduk. Om jag får till det ska jag sticka en snygg helt rätt halsduk efter den här.

På semestern pratade vi som vanligt en massa om släkten och förfäderna. Det gör vi jämt och har alltid gjort. Vi pratade om en kvinna som levde uppe i Frostviken på 1800-talet som kallades Malin i Tangen. Hon var tydligen en människa som gick sina egna vägar och inte inordnade sig i de regler som fanns då. Följden blev att man trodde att hon kunde trolla och att hon var en häxa. Senare forskning i ämnet har visat att hon kunde läsa, fick oäkta barn och inte lät sig luras av oärliga människor. 1994 var vi i Frostviken på något som kallades Berättardagen och där lyssnade vi bland annat på Elsy Edvall som skrivit en bok om Malin; "Boken om Malin".

Jag minns att jag tyckte att det intressant och vi besökte också Malins grav. Min farmor köpte boken och vi läste den nog allihop efteråt. Farmor muttrade lite efter föredraget att den där Elsy Edvall nog förskönat Malin och hennes liv en del och det kan jag hålla med om. Efter sommarens diskussioner så blev jag sugen på att läsa boken igen och det har jag nu gjort. Den språkliga kvaliteten är kanske inte på topp men det är lite som med "Sagan om Isfolket". Det är berättelsen i sig som är viktig! Boken framställer som sagt var Malin som en enastående och fantastisk människa som klarade allt och som alltid visste på råd och som precis som min farmor så tar jag det med en nypa salt. Men intressant är det ändå att läsa om hur det var och en sak är helt klar. Det var inga veklingar som överlevde i den världen. Hungersnöd, hårt slit och otacksam odling på grund av det ogynnsamma klimatet.

Om man skulle ta sig någonstans så var det med häst, skidor på vintern eller till att gå.

Vi har fått veta att Malin var en anmoder till Allan Edvall vilket gör henne ännu mer intressant i mina ögon. Och att vi är släkt, på väldigt långt håll, med Allan Edvall vilket känns väldigt stort minsann. 

Julidikt 2022

 Mor äldsta sätter ut sina ugglor

Jag går stegen,

de nattsteg du påbjöd,

Sju, Inte fler.

 

Då sätter mor Äldsta ut sina ugglor.

Jorden bär stolt sina blinda ägg.

 

Jag ber. De hör.

Jag skramlar med skatten och har listigt arbete.

Då klättrar de i barnträd och heter inte människor.

Jag låter det vara stilla, bär sluten mun,

ser inte klart, har släkten i släptåg.

Dåsar bakom huset.

De vet allt detta, och längre och längre bort går de.

 

Ur Jag är syster Ensams nattbarn

Av

-Ellen Einan-

1999

Efter två veckors jobb så känns semestern långt borta och när familjen skickar bad- och grillbilder så känns det högst overkligt. I fredags skickades trettonåringen på en veckas sista semester. Tillsammans med en moster och två kusiner tog han tåget till Jämtland igen, där en pappa och farbror väntade.

Hur mysigt vi än har haft det i två veckor så var det med aningens lättnad jag vinkade av honom. Nu får jag en vecka då jag inte behöver tänka på att han sitter hemma vid datorn och jag måste tänka ut bra middagar utan jag kan slappa i soffan och strunta i middagen om jag vill. För att inte tala om hur gott jag sover när jag inte behöver vakna mitt i natten av datorknattret när han sitter och spelar.

I helgen har jag stickat, läst en massa, ätit en middag hos min andra syster, städat det mest nödvändiga och tagit det väldigt lugnt. Jo förresten, igår joggade jag med ljudboken "Börja springa med Storytel, del 3" av Stefan Silfvergren. Denna utmaning började i maj om jag minns rätt och egentligen skulle jag ha kommit fram till sista delen, 5, då man joggar 25 minuter i ett sträck. Men upplägget är att ta det väldigt lugnt och inte gå vidare förrän man är redo. Det passar uppenbarligen mig mycket bra och jag tror att det är det lugna tempot som gör att jag inte gett upp. Nu har det gått så långt att jag faktiskt tycker att det lite skönt att jogga, ord jag verkligen aldrig trodde att jag skulle få ur mig.

Härom kvällen klämde jag en liten Novellixnovell igen, nämligen "Horatio Sparkins" av Charles Dickens. En väldigt fyndig liten historia om högfärd och social klättring på 1800-talet. En intrig som lätt skulle kunna överföras till dagens värld. 

Familjen Malderton har hört talas om en ny ung man som börjat röra sig i de fina kretsarna. Namnet är Horatio Sparkins och han är ett mysterium. Ingen vet vem han är vilket ju måste betyda att han är någon med en väldigt tjusig titel och som alla i familjen väldigt gärna skulle vilja lära känna av olika skäl. 

Lucinda Rileys bok "Kärleksbrevet" handlar om sir James, en mycket känd engelsk skådespelare som när han dör, 95 år gammal, visar sig ha en stor hemlighet, en hemlighet så hemlig att det kungliga hovet inte tvekar att mörda för att dölja sanningen. I förordet berättar Riley att hon blev kastad ut i kylan när boken först kom ut i början av 2000-talet och att det verkliga engelska hovet inte uppskattade den trots att hon var tydlig med att det var en fiktiv historia och att även om hon använde sig av verkliga kungligheter så var berättelsen helt påhittad. 

Berättelsen är ganska mörk och precis som när jag läste "Morden i Fleat house" så uppskattade jag att upptäcka att Lucinda Riley kunde skriva annat än "Sju systrar-serien" Klart läsvärd!

         

 Idag är dagen då vi har Europahettan. Jag har suttit med bordsfläkten väldigt nära mig på jobbet och när jag varit utanför dess svalka så har jag känt mig svimfärdig efter bara några minuter. Innan jag åkte på jobbet förberedde jag kaninens dag med kylfilt, extra vattenkopp och den lilla bordsfläkten på golvet. Han har ju förvisso sin pojke hemma men den pojken har haft två kompisar på övernattning och jag har en känsla av att de härjade långt in på natten. Så Speedy fick klara sig själv ett par timmar innan pojkarna vaknade. Redan imorgon ska det bli svalare, tack och lov! Kanske till och med lite regn.

Mitt lilla bibliotek har varit öppet idag och trots värmen så har det varit en hel del besökare. fast ingen stannar onödigt länge. Alla vill hem till svalka.

Nu är det bara en dag kvar av arbetsveckan och jag är nöjd med att ha gjort en vecka. Min syster frågade hur jag tänker efter att ha börjat jobba. Vill jag bara att sommaren ska ta slut och allt ska bli som vanligt eller känner jag fortfarande att det är härligt med sol och värme?

I ärlighetens namn så har jag med åldern slutat älska sommaren. Naturligtvis finns det många härliga varma kvällar och helger kvar då man kan njuta men på det stora hela så gillar jag regn, svalka och mysiga, mörka kvällar. Våren är däremot ljuvlig när den kommer men det är nästan som bäst då, när hela semestern och sommaren ligger framför en och man inte hunnit svettas så mycket.

Boken jag vill tipsa om idag heter "Räddaren av förlorade ting" av debutanten Ruth Hogan. Den är egensinnig på det där sättet som jag gillar så mycket. Laura arbetar som assistent till Anthony Peardew, en författare som ägnar sina äldre dagar åt att samla på borttappade saker som han hittar. Han skriver noggranna anteckningar om var och när han hittat dem och hans tanke är att om han någon gång kan ge tillbaka en efterlängtad sak till någon så har han lyckats. Han beslutar att överlåta uppdraget till Laura vilket ger oväntade konsekvenser, som det så ofta blir.

En mysig bok som passade mycket bra att läsa på semestern. Författaren samlar själv på borttappade ting och har en Instagramsida där man kan kolla på hennes grejer och lite annat.

Ruth Marie Hogan (@ruthmariehogan) • Foton och videoklipp på Instagram

Förlåt förlåt

Drygt en månad är det  sedan jag var här. Det är inte det att jag inte har försökt. När jag satt där på semestern och skulle blogga, på en annan dator än vanligt, så funkade inte inloggningen. Lösenordet funkade helt enkelt inte. Naturligtvis hade jag, med viss möda, kunnat fixa ett nytt. Men jag hade semesterhjärna och var egentligen inte så sugen på att sitta vid en dator. Så jag låtsades som att jag inte hade någon blogg och satte mig och läste i en solstol i stället. Kanske är det just det som är hela poängen med ledighet, att kunna strunta i det man inte är sugen på...

Jag har haft en bra sommar så här långt trots att vi inte haft så varmt och soligt. Det blev bara ett bad och det var första morgonen hemma i den jämtländska insjön. Många böcker har det blivit, bastu, bryggtur och en massa vävstugejobb.

Allt är inte klart i min lilla vävstuga men vi har fått upp golvlister och jag har kommit en bra bit i processen att trä min väv. Det har krävts mycket hjälp av min T, pappa och min svåger. Man kan sammanfatta samarbetet med att de står för det analytiska och jag står för det kreativa. Min hjärna börjar lätt surra på ett obekvämt sätt när jag ska räkna ut hur nya saker fungerar.

Som jag berättat förut så får vi författarbesök i september av Marie Bengts. Hon har skrivit en serie med tre mysiga pusseldeckare som utspelar sig på 50-talet. 

Klädskaparen Hannah Lönn reser till sin faster i den lilla småländska byn för att hjälpa henne när hon brutit benet. Hannah ser inte direkt fram emot besöket, kafferep och bönder är vad hon förväntar sig. Och det blir det förstås. Men ganska snart inträffar ett mord  och Hannah bestämmer sig direkt för att försöka hitta mördaren. Polisen är inte överförtjust över "hjälpen" men kriminalkommissarie Holm kan ändå inte låta blir att fascineras en aning av den snygga Hannah. Dessutom visar det sig att hennes hjärna är betydligt skarpare än många av gubbarnas i poliskåren. 

Jag gillar miljöerna och personbeskrivningarna. Författaren har verkligen gjort research. Hannah får också kämpa hårt för att bli tagen på allvar. Mer än en gång blir hon klappad på huvudet av gubbar som tycker att kvinnor ska vara snygga och tysta!

Den första boken heter "En sax i hjärtat" och fortsättningen "Döden klär i domino". Del två utspelar sig i Stockholm och mordet sker vid en modevisning där det först är något oklart vad som är teater och vad som är verklighet. Även där råkar Hanna vara på plats vid rätt tillfälle och tänka sig, kommissarie Holm också. 

Den tredje boken kommer jag att läsa så fort jag får tillfälle!