livet går vidare...

Lördag, mitt i dagen. solen gnistrar på frostad gräsmatta och i köket skakar Sean Banan på rumpan. Två glada killar dansar och sjunger i väntan på lunchen. En ganska mysig lördag med andra ord. På altanen sitter en sur kanin och undrar varför han inte får ligga med sin rumpa mot det varma kökselementet (han har helt missuppfattat konceptet och poängen med att vara utekanin). T jobbar med sovrummet. Hela veckan har vi spacklat, målat och fixat. Tanken är att det ska vara färdigrenoverat i morgonkväll. Jag gör stora lovar runt mina böcker och lovar mig själv att jag ska börja plugga strax. Jag ska bara...
Det är en vecka sedan katastrofen i Paris. Det känns fortfarande helt oförståeligt och det blir inte bättre när man tänker på att det händer saker hela tiden överallt i världen. Men hur det än känns så slutar man ju inte leva. Och när solen skiner in genom det novemberskitiga fönstret så måste man känna sig lite glad i alla fall.

Jag har läst ut två böcker i veckan. Melina Marchetta är alltid lika bra vad hon än skriver. Det sista kapitlet av "Froi of the exile", den andra delen i hennes fantasytriologi om landet Lumatere fick mig att snyfta så högljutt att T kom älgandes för att kolla vad som hänt. I boken smygs det in frågor om tillhörighet, rasism, historia, godhet och ondska på ett så fantastiskt sätt att man inte ens tänker på att det finns där. Man vill bara veta vad som ska hända. Nu måste jag få tag i den tredje delen eftersom den här slutade med flera upprörarande frågor som kräver sitt svar!

Den andra boken heter "Som eld" och är skriven av Sara Lövestam. Det är en äkta ungdomskärleksbok. På en båt, på väg ut i skärgården sitter Anna och hennes pappa. De är på väg till sin lilla sommarstuga, där de har tillbringat varje sommar i Annas liv. på samma båt sitter Lousie och hennes familj. De har just köpt sitt exklusiva sommarhus för ett antal miljoner eftersom Lousies pappa tycker det är en viktig statussymbol att ha ett hus i skärgården. Flickorna kommer från olika världar men sneglar ändå på varandra i smyg.
Visst handlar det om att vara femton år och att hantera det faktum att man är lesbisk. Men det handlar mer om att hitta sin plats i världen, att förstå sig på vuxenvärlden att upptäcka att de vuxna också är människor med känslor, och allra mest om känslan när man blir kär för första gången. Osäkerheten, känslorna som nästan får en att explodera.
Om jag hade jobbat på högstadiet hade jag stuckit den här boken i händerna på alla i min väg! Även som vuxen tycker jag  att den här boken är klart läsvärd! Och ja, jag grät en skvätt i slutet på den här boken också.

Skriver några korta rader innan jag ska skjutsa H till simskolan.
Jag har uppenberligen lite svårt att uttrycka mig nuförtiden. Igår började jag tänka och skriva om krig men jag avslutade med att skriva om miljön, i samma mening. Hm...Ber om ursäkt för att tankarna skuttar omkring utan att jag själv ens hänger med... Har ändrat lite i inlägget. I alla fall är det mycket som händer i världen som man känner att man inte vill vara med om och inte  kan påverka. Och på tv visar de usla såpor där allt handlar om egon, pengar och lyx. Ja, jag är pessimistisk just nu, men vad ska man annars vara?  När jag går in och läser Facebook så vimlar det av kommentarer som handlar om att vi ska stänga gränserna, ta kål på fiender och ta hand om oss själva. Hur blev det så här?!

Vilken sorglig dag det är! Har följt dagens rapportering om terrorattackerna i Paris och det är så ofattbart! Samtidigt så kan jag inte låta bli att tänka att sådant här händer hela tiden i andra krigsdrabbade delar av världen och det är precis lika hemskt. Vissa dagar vill jag bara lägga mig under en filt och inte komma fram igen. Det är krig, rasism, miljökatastrofer och allt möjligt annat elände och alla upprörs men inget händer. Jag är själv ganska dålig på att göra det där extra som krävs och det gör mig ännu mer deprimerad. Jag vill göra världen bättre men jag orkar ofta inte mer än att ta mig igenom alla vardagens måsten. Och de där höjdarna som bestämmer i världen, de tänker bara på sitt eget också.
I förra inlägget lät jag en aning självgod insåg jag själv när jag läste igenom det efteråt, ungefär som att det bara är jag som vet hur saker och ting ska göras och det var inte alls så jag menade. Det är snarare en känsla av att jag aldrig riktigt uppnår det jag vet att jag borde och att jag måste förlika mig med tanken på att det är så.

Utmaningar!

Under november har vi satt igång en läsutmaning med våra fyror. Det är samma som förra årets fyranlärare körde. Eleverna ska tävla mot sina lärare och föräldrar i att läsa så många sidor som möjligt. Barnen har kommit igång rejält. Och vissa föräldrar har meddelat på utvecklingssamtalen att de också är igång. Jag läser allt vad jag hinner och har lånat ut i alla fall en bok till en kollega för att det ska bli lite utmaning för de tioåriga slukarna. Passande nog köpte jag en massa nya böcker, de flesta från årets Bokjurylista, före lovet och de har kommit nu. Det är en massa bokprat i korridorerna och jag går omkring och känner mig lycklig! Allra bäst är det med den där eleven som jag har skrivit om förut, som HATAR att läsa, för det är det tråkigaste i hela världen! Den eleven kunde helt enkelt inte motstå tävlingsmomentet och har nu läst två och en halv "Dagbok för alla mina fans"-böcker (av Jeff Kinney), men tittade under lugg på mig idag, med pillemarisk min och förklarade att
-den sista november, när läsutmaningen är slut, ja, då tänker jag börja hata böcker igen. Så det så!
I det läget kände jag att jag kunde bjuda på det.

Förra veckan var jag tre dagar i Borås. Det regnade som vanligt. En kollega hävdar att Borås är känt för att vara den regnigaste platsen i Sverige och jag är inte förvånad. Jag tror inte att jag varit där utan att det har regnat lite i alla fall. Vi redovisade vår rapport som handlade om högskolestudenter och deras informationssökning. Det visade sig vara ett mycket intressant område att jobba med  och jag har nästan börjat tänka att det skulle vara något för slutuppsatsen så småningom.
Gruppen högskolestudenter är gigantisk och det finns alla typer av människor inom gruppen. Det är ju allt från nittonåringar som kommer direkt från gymnasiet, som jag själv en gång i tiden, till drygt sextioåriga personer med massor av arbetslivserfarenhet. Men, att man är erfaren och har studerat tidigare i livet behöver inte innebära att man vet hur man söker information på effektivaste sättet.
Det intressanta är också att lärare och bibliotekarierna på högskolebiblioteken förväntar sig att studenterna är högst kompetenta informationssökare. Ja, ni förstår ju att det blir ett glapp där mellan förväntningar och verklighet.
I måndags var jag på studiebesök på stadsbiblioteket och då pratade jag och de två bibliotekarierna om det där  och då sa de att i högskolebibliotekariernas uppdrag ingår det inte att hjälpa studenterna för mycket. Man ska snarare hjälpa dem att klara sig själva. Jag tycker det här är superintressant och funderar mycket på det. För vem ska lära ut informationssökning då? Skolan naturligtvis, men jag skulle påstå att ganska många lärare är ganska dåliga på informationssökning själva. Dessutom handlar det om tid och teknisk utrustning, som vanligt i skolan. Mycket att fundera på och en av frågorna jag ställer mig är hur jag ska kunna ge mina elever de bästa redskapen utifrån mina förutsättningar på jobbet. Ibland känns det som att jag ska frälsa världen och lösa alla problem och det kan kännas lite övermäktigt emellanåt. Då måste jag ta ett djupt andetag och påminna mig om att vi är många i läraryrket som måste hjälpas åt och att jag kanske får nöja mig med att diskutera med de andra och att de ska haka i mina funderingar och göra dem till sina egna.

Ny månad och glädjestrålande och förväntansfull sexåring. Han ska till Leos lekland på kalas och nedräkningen började för en vecka sedan.I morse bad jag honom att gå och leta åt några snygga partykläder och det gjorde han! Nu kanske jag borde ha kommit ihåg att vi inte har riktigt samma definition av partykläder men det kan jag leva med. Som alltid, när det är ett speciellt och viktigt tillfälle så åker den gamla t-shirten, med ett gigantiskt Pokemontryck på, fram. Eftersom den är i storlek 98 och H numera drar 120 så har jag vid ett flertal tillfällen försökt rensa ut den ur garderoben men på ett magiskt sätt så är den tillbaka  på hyllan några dagar senare igen. Sedan valde han ett par lite trånga, lite korta sommarbyxor och deklarerade att de här kläderna springer jag fortast i. Så, nu är han så redo han kan bli. Jag har packat en tjock bok och hoppas kunna smyga undan till en mjuk soffa. Fast jag vet att risken att få konversera andra mammor och pappor är överhängande, (vilket ju faktiskt också är lite trevligt).

I helgen har jag läst en perfekt avslappnande och sjukt kul bok av Anna Mannheimer; "Livet som gifta". Väldigt lättläst, och roliga vinklingar på äktenskapets och livets vedermödor. Faktum är att jag har fnissat så högt bitvis att T har bett att få veta vad jag läst.
Jag har konstaterat att Peter Apelgren, hennes man, har ungefär samma förhållande till sin katt Ines som T har till Speedy. En annan sak jag har fått lära mig är att vara tacksam att inte T gillar att låtsas vara Liv Ullman och att man ska gå på toa innan själva vigselakten.

I början av min bloggkarriär så gjorde jag en lista med böcker som gjorde ont i magen, Magboxningsböcker, kallade jag den, Nu har jag läst en bok som hade passat bra på den listan. I "Allt detta tillhör mig" får man möta flera generationer kvinnor i Mongoliet. De bor på stäppen och de har en sak gemensamt; de längtar efter något annat, något bättre. Zaja lämnar familjen så fort hon slutat skolan för att åka till sin moster i staden. Mostern har skapat sitt eget liv och jobbar på en köttfabrik. Det är bara det att det visar sig vara en bordell och det tar inte lång tid innan Zaja också fastnar där. Zaja är resultatet av mammans otrohet. Hennes mamma valde inte sin man för att hon älskade honom, Hon rymde ifrån sin egen familj liksom alla kvinnorna i romanen rymmer från något.
För ett par år sedan såg jag en dokumentär på Kunskapskanalen om en mongolisk familj på stäppen och det programmet har jag tänkt på under hela den här boken, Det bestående minnet var fattigdomen, slitet, drömmen om något annat och flykten från vardagen med hjälp av den drog de rökte, kommer inte ihåg vilken det var. Det gjorde ont att se och det är samma sak med den här boken, Alla man möter i den här historien dricker vodka, mängder av vodka.  Författaren heter Petra Hulová och det här hennes debut. Man känner fattigdomen, uppgivenheten och tristessen i varje mening. Men samtidigt kan man inte påstå att det är sentimentalt eller sorgligt. Det är bara som det är. Jag har inte lyckats läsa romanen i ett sträck eftersom jag blir så illa till mods av allt elände. Men, det är en sådan där bok som man inte skulle vilja ha oläst heller. Den är riktigt bra! Ibland måste man kliva ut ur sin bekvämlighetszon och utmana sig och med den här boken får man verkligen göra det.
Sist men inte minst måste jag också säga att det är en exotisk, fantastisk miljö man möter. Jag blir nyfiken och skulle vilja veta mer om livet på stäppen vid de Röda bergen.

Höstlov!

Höstlovet är en underbar uppfinning! Att bara stanna upp mitt i höstmörkret, inte behöva kolla vädret för att passa på att bada, inte hinna åka någonstans, inte behöva hinna något särskilt alls.
Idag inledde vi lovet med en megamysmorgon.  H slappade och tittade på film, jag städade kylskåpet och stekte gäddbiffar. Inte jättekul för mig men rätt  skönt efteråt. T kom hemdragandes med en gigantisk gädda i somras som han absolut skulle släpa till Uppsala, men som han absolut inte tänker tillaga eftersom han lever i den villfarelsen att gädda är en oätlig fisk. Eftersom den där gäddan har krävt en egen hylla i frysen så kändes det dags att göra något med den. Jag har bara improviserat tillagningen så vi får se om det är ätbart. För att utmana ödet ytterligare så tänker jag bjuda syster yster och hennes familj på det här på fredag. Reservplanen är hämtpizza.
På eftermiddagen träffade vi T på Fyrishov och badade (i något för många timmar om ni frågar mig). Mina killar vill aldrig kliva upp. Jag tänker alltid på bussresan hem och middagen som man knappt kommer att orka tillaga, den klassiska tråkiga mammarollen...
När jag klev ner i bubbelpoolen satt där fem bröliga högstadiekillar. Puh, tänkte jag, typiskt. Men vad brölar egentligen ett gäng 14-15 åringar om i poolen? Kan det vara brudar? Njäe. Månne det vara kommentarer som inte är rumsrena? Njäe. Är det om nästa fest? Njäe.
Det visade sig att de lekte Maffia. Jag noterade att jag inte var den enda vuxna som satt där och log åt hur söta de var. Ja, de brölade på det där viset som bara högstadiekillar som just kommit över målbrottet kan göra. Men när det är glädjeyttringar för att man gissat rätt på vem som är mördaren, ja då är man faktiskt förlåten.
Imorse läste jag ut boken "Vintervålnader" av Kate Mosse. Min syster snubblade över den på biblioteket, konstaterade att den verkade superintressant och lovade mig den sedan. Och den lovade verkligen mycket. Året är 1926, den unge Freddie stapplar runt i tillvaron och kan inte komma över sin storebrors död för tio år sedan. Brodern dödades i första världskriget. Freddie åker runt i Frankrike och hamnar i franska Pyrenéerna. Efter att fastnat i en oväntad snöstorm och i princip kvaddat bilen så hamnar han i en liten by. Han blir inbjuden till en årlig byfest och tackar ja. På festen träffar han en fantastisk flicka, men det händer underliga saker under den natt de är tillsammans. Dagen efter har Freddie svår feber och det verkar som att han yrar för ingen har sett varken honom eller den vackra flickan Fabrissa på festen. Det handlar om spöken, sorg, historia och minnen som inte får glömmas bort. Boken är bra, men jag kan inte säga att den drabbade mig på det där sättet som riktigt bra böcker gör. Kanske hade jag orättvist höga förväntningar också på boken, det verkade så oerhört spännande Så, läsvärd men inte den bästa i år.