Sitter på jobbet och tittar ut på regnet. Det kändes onödigt att åka hem idag, om en timme är det personalfest. Dagen har gått åt till att bära kartonger, nästan alla lärare ska byta klassrum så det har varit Hela havet stormar, hela dagen. Som belöning för allt slit har jag nu suttit i massagestolen i källaren en halvtimme vilket inte var dumt alls men lite jobbigt att kliva ur den. Hade lätt kunnat ta en tupplur.
Imorse på bussen ramlade en ny bokidé i skallen som jag har sugit på sedan dess. Undrar om jag kommer ihåg den ikväll när jag kan skriva ner den?

Så här inför semestern har jag utvärderat mig själv och mitt år, som jag alltid gör. Just nu nuddar näsan den berömda väggen och jag funderar på varför? Eleverna har varit bra, Schemat har varit okej. Inga traumatiska upplevelser har inträffat det här året (vilket det gjorde förra året, både det ena och det andra).
Min slutsats är att jag aldrig känner mig nöjd med det jag gör. Efter drygt arton år som lärare är jag mycket medveten om mina styrkor och svagheter. När jag tänker tillbaka på de år som jag mådde som bäst i det här yrket så slår det mig att jag kände mig bra på det jag gjorde. Kollegorna, eleverna och deras föräldrar såg och uppskattade mig för det jag var bra på. Nu i skolan är det så mycket prat om måluppfyllelse, utvecklingsgrupper och att vara bäst. Nu ska vi utmärka oss för att bli förstelärare och få tiotusen mer i lön. I stället för att känna sig som en del av en gemenskap som hjälps åt för att alla ska lyckas så ska vi framhäva oss själva. Jag mår inte bra av det. För mig har det allra viktigaste uppdraget alltid varit att alla barn ska trivas i skolan, känna sig trygga och få utvecklas utifrån sina egna förutsättningar. Jag vill att människor runt omkring mig ska må bra och känna sig värdefulla. Tänk om alla kunde få lika lön för lika jobb, tänk om vi kunde få en klapp på axeln då och då av omgivningen och få höra att vi gör ett bra jobb? När jag tänker det känner jag mig helt omodern. Det sorgliga är att det inte längre räcker med att vara en bra människa som vill andras bästa.
Men nu har jag gett mig själv ett löfte! Nästa år ska jag vara stolt över det jag är bra på, inte sörja över det jag inte är bäst på, inte gnälla utan glädja mig åt allt som är bra i mitt liv och tala om för andra att de är bra.
Så det så!

Imorgon är det skolavslutning! Plötsligt känns det som om året har gått så fort.Skönt ska det bli i alla fall, att få ledigt, kunna flytta ordentligt och läsa lite böcker. Jag tror att jag ska fira det annalkande sommarlovet med att gå och köpa mig någon liten semesterbok.
Det bli inte mycket läst i "The house at Riverton", men det är spännande när jag väl tar mig tid. Grace, 99 år, minns sitt liv som tjänsteflicka i överklassfamiljen. Första världskriget rasar och livet är sig inte likt för någon, varken fattig eller rik. Grace, som är uppvuxen med sin ensamstående mamma, dras till de unga flickorna Hannah och Emmeline och deras tillvaro som är så annorlunda och ouppnåelig mot hennes.
Det finns många obesvarade frågor; varför lämnade Grace mamma sin tjänst i huset när Grace föddes? Hur kan det komma sig att hon absolut vill att dottern ska jobba som tjänsteflicka i huset Riverton? Vad är det för hemlighet som Grace ruvat på i hela sitt liv, så oerhörd att hon aldrig nämnt den för någon? Vad är det för hemskt som hänt hennes sonson och fått honom att bege sig hemifrån? Efter att ha läst Kate Mortons "Den gömda trädgården" känner jag mig förväntansfull inför svaren på alla frågor.

Nu är det en aning hetsigt här...Vårruset gick superbra, jag orkade jogga hela vägen, fast fort gick det inte.
På jobbet är det städning, brännboll, utelekar, göra klart och annat kul och om tre skoldagar är det avslutning, totalt overkligt. Här hemma packar vi kartonger så det står härliga till och fixar alla de tusen saker som ska fixas innan man kan flytta. Men, den här helgen har vi finbesök av mina föräldrar så idag släpper vi allt, packar badkläder, simpuffar och böcker och åker till Fjällnora och badar!

Hm, vad ska man hitta på ikväll...?
Jag har mycket roligt att läsa; "Vi läser" som ramlade ner i brevinkastet idag eller  Kate Morton. Eller ska jag sticka lite på tröjan till T, är väldigt inspirerad.  Fast egentligen borde jag öka på högen med färdigpackade kartonger som så sakteliga börjar fylla lägenheten eller träna inför Vårruset på onsdag...Näe, jag tror jag kryper ner under en filt bakom ryggen på T och slumrar lite, som vanligt på måndagskvällarna. Godnatt då!

Fredagskväll i mysets tecken

Det är fredag, solen skiner och vi har kusinbesök ikväll. H går fortfarande med sin dyrbara keps och medalj som han fick efter ha sprungit Blodomloppet i onsdags. Han och kusinerna sprang så snabbt  att mammorna inte riktigt hann med.
På onsdag är det dags för oss mammor att springa Vårrruset och jag gruvar mig något rent förtvivlat just nu. Har varit sjukligt trött i ett par veckor och idag kom rinnsnuvan. Nåja, vi får se hur det går.

Har börjat läsa "The House of Riverton" av Kate Morton. Det verkar lovande. Precis som i "Den gömda trädgården" så pendlar historien mellan dået och nuet. En ung poet tar sitt liv sommaren 1924, mitt under en fest. 1999 bestämmer sig en ung regissör för att göra en film om poeten och hans historia. Regissören besöker den 99 åriga Grace Bradley som var hushållerska i familjen och plötsligt börjar hon att minnas och hemligheter stiger upp till ytan.
 

Äntligen fredag och jerkadags

Brukar du läsa om böcker?

Väldigt sällan måste jag erkänna...Det finns så många olästa skatter att det känns som slöseri att läsa om. Såvida det inte är någon alldeles speciell bok förstås. Om jag någon gång blir sugen på att läsa om böcker så är det oftast sådant jag läste i slukaråldern. Maria Gripes "Skuggan över stenbänken-serie" och "Agnes Cecilia" har jag läst om ibland,  Michelle Magorians "Godnatt Mister Tom" som jag brukar ha som högläsning i mellanstadieklasser.
En serie som jag faktiskt har tänkt att jag ska läsa igen, bara jag kommer mig för, är Per Anders Fogelströms Stockholmssvit, som jag läste för minst tjugo år sedan och tyckte mycket om.

Vissa dagar känner man att man gör rätt för lönen. Igår, efter en enastående hetsig dag då jag satt på bussen med axlarna uppe vid luggen ungefär så önskade jag mig bara en sak, en romantisk och lättsam roman. En sådan där bok där man kan luta sig tillbaka och inte känna sig det minsta nervös för att det inte ska ordna sig till det bästa på slutet.
Just en sådan bok avslutade jag igår kväll. Cecelia Ahearn har hittat ett alldeles eget romatiskt koncept. Hennes böcker handlar om människor som inte har det så lätt och där lösningen ganska ofta har en lite magisk touch. Ibland funkar det, ibland inte får man väl lov att säga.

Debutromanen, "PS Jag älskar dig" handlar om Holly som blir änka och plötsligt när hon sörjer som värst börjar få brev från sin döde man. Det visar sig att han, innan han dog skrev en lista och brev till henne som en hjälp att gå vidare i livet, ett brev för varje månad. Den boken tyckte jag var jättebra, precis så sorglig och romantisk som man kan önska. Dessutom så förstod jag tidigt att det skulle bli någon sorts lyckligt slut.

Den andra boken jag läste av Cecelia Ahearn gjorde mig dock lite besviken. "Gåvan" handlar om en man, Lou, som alltid känner sig stressad. Han borde alltid vara någon annanstans.En dag hjälper han en hemlös man, Gabe, och som tack ger Gabe Lou en mycket speciell gåva. Idén var god, men jag tyckte inte att boken riktigt höll helt ut.

Nu har jag i alla fall läst "Om du bara kunde se mig", med en romantisk och helt otippad intrig, på ett sätt, och samtidigt skönt förutsägbar. Elizabeth är en drygt trettioårig kvinna som tvingats ta hand om sin sexårige systerson eftersom systern är helt oförutsägbar och opålitlig. Hon har också vuxit upp med ansvaret för lillasystern under dennas uppväxt eftersom mamman försvann  och pappan inte klarade av ansvaret. Elizabeth lider av ett fruktansvärt kontrollbehov efter den trassliga uppväxten och hon visar inga känslor för sin systerson. Men, så en dag får den sexårige pojken en mycket speciell vän som förändrar saker från grunden. Lättsam romantik och den här gången har Cecelia Ahearn på något sätt lyckats få mig nöjd, trots att det inte är trovärdigt överhuvudtaget...