Veckans jerka

Vilka böcker har du klickat hem under den senaste veckan? Om du mot all förmodan inte har gjort det finns det säkert böcker som du skulle kunna tänka dig att klicka hem redan i dag?

Jag har varit ståndaktig och inte köpt några böcker sedan påsk, lite med tanke på att vi ska flytta om sex veckor och det känns som att varje extrapryl man måste packa känns aningens onödig. Men, det betyder förstås inte att jag inte har böcker jag SKA köpa så fort det blir läge.
En bok som jag är mycket sugen på är biografin om Lena Nyman,"Jag vill ju vara fri". Författaren Annika Persson har haft tillgång till alla Lena Nymans dagböcker, papper och brev. I en intervju med Persson läste jag att det svåra var att göra en rättvis och ärlig levnadsbeskrivning utan att det skulle bli för privat och snaskigt eftersom hon verkligen fått ta del av alla privata tankar och känslor.

Ända sedan i februari, när den kom ut, har jag också planerat att köpa Therese Söderlinds "Vägen till Bålberget." 
Det finns också ett antal ungdomsböcker jag vill läsa, men dessa kanske jag lånar på biblioteket...

Jag packar kartonger, flänger till och från jobb och dagis, försöker träna emellanåt (näradödenupplevelse igår när vi fick för oss att vi skulle springa utomhus) och så mitt i alltihop hade vi en ljuvlig jobbarhelg på landet. Jag har grävt grönsaksland, planterat blommor, huggit ved, målat hus och satt potatis. All stress och alla inre åskmoln försvann i takt med att jag blev påmind om muskler jag inte känt av på mycket länge.T och P försöker ibland smyghugga lite ved men se, det går jag inte med på. Hugga ved i timmar är härligt, tankarna skuttar och högen växer. När jag övermannat en extra kvistig klabb så är jag galet stolt över mig själv. H är mycket väl införstådd med att det bara är mammor som hugger ved (pappor lagar saker och sjunger de coola godnattsångerna och farbror P kan lyfta vad som helst så stark är han)

Som ni förstår har det inte blivit så mycket läst, det blev faktiskt ett litet märke på näsan där boken slog i varje gång jag somnade de gånger jag försökte. Men jag har i alla fall läst klart sista delen i Andrew Taylors deckartriologi. "De dödas mässa" utspelar sig i en liten engelsk håla på 50-talet. Den första boken, "De fyra yttersta tingen" utspelar sig i nutid. I den andra boken "Främlingarnas dom" får vi en del av förklaringen till vad som egentligen hände genom att ta oss tillbaka till 70-talet och i den här sista delen får vi veta hur det började. Det är ett fräscht grepp att gå bakåt på det här sättet i en deckarserie och trots att man vet ganska mycket när man ger sig på den sista delen så är det spännande och en bladvändare.
Huvudpersonen Wendy blir vän med Janet redan som barn på internatskolan. Janet är den perfekta flickan, vacker, huslig och duktig. Hon gifter sig med den snygge och ambitiösa prästen David och de får en dotter vid namn Rosie. Wendy däremot är klumpig, opraktisk, dricker för mycket och gifter sig med slarvern Henry. När äktenskapet med Henry är på upphällningen reser Wendy till Janet och David eftersom hon inte vet vart hon annars ska ta vägen. På ytan verkar det som att prästfamiljen lever det perfekta livet, men naturligtvis rämnar bilden ganska snart. Om man läst de två andra böckerna är man redan bekant med David, Janet och Rosie och man förstår rätt snart vartåt det lutar.
Det är en mycket läsvärd deckarserie, perfekt för semester i hängmattan.

En novell på bussen

Alltså, jag förstår poängen med den här novellen. Symboliken känns tydlig om inte övertydlig. En kvinna är fången i sin kropp, alla krav och måsten. Både hon själv och alla andra har tydliga förväntningar och krav på henne. Först när hon blir av med alla de kvinnliga attributen, utom sitt kön, blir hon fri. Boken är skickligt skriven. Författaren får verkligen fram sitt budskap på de 27 sidorna. Men jag tappar så lätt intresset när jag får sanningen skriven på näsan. Jag vill tänka själv, ana och tolka utifrån mina egna erfarenheter. Riikka Pulkkinen ses som "Finlands nya stjärnskott" enligt presentationen i boken och jag skulle gärna läsa något mer av henne för att se hur hon skriver i ett längre format.

Bloggjerka

Kan du dela med dig av några boktitlar/författare som får en att vilja resa?

Nu känner jag mig extremt supertråkig, men på något underligt sätt så återkommer jag alltid till "Lilla huset på prärien" av Laura Ingalls Wilder när jag ska svara på jerkafrågor. Men, ingen kan ju som Laura (eller Rose om det nu är hon som egentligen skrivit böckerna) levandegöra en miljö som jag alltid drömt om att få se.
En annan författare som får mig att vilja resa är Jón Kalman Stefansson med boken "Sommarljus". I den får man följa det vardagliga och samtidigt så dramatiska livet i en isländsk liten by. Människorna, livet och den karga naturen blir som en vacker och tät väv. Jag har alltid drömt om att åka till Island, men efter att ha läst Stefansson vill jag det ännu mer. Inte för att jag har läst så många isländska författare i mina dar men jag tycker om deras sätt att använda naturen som ett sätt att beskriva människor och en historia. Är det arvet från de isländska sagorna? Tja, inte vet jag.

The Lighthouse Keeper´s Lunch-bilder

 

Så här fint blev det när barnen fick illustrera inledningen i boken om fyrvaktaren som blev av med sin lunch.Idag har vi gått vidare i arbetet genom att göra collage med favoritluncher. Det blev också ganska bra.

 

Oh vilken härlig helg, mitt i veckan, som vi har haft! Allt man vill hinna på just sista april och första maj har vi hunnit. Igår frös vi när vi beundrade forsrännarna i Fyrisån. Extremt mycket och kallt vatten gjorde att mer än en forsrännare med skallrande tänder blev räddad av proffsdykarna.
Vi hann också med picnick, grillning och majbrasa. Men det krävdes yllekalsonger och tumvantar för att det skulle kännas behagligt. Idag har jag, min syster och C demonstrerat och lyssnat på Tomas Bodström.

Det är så lustigt med Joyce Carol Oates. Det är alltid så svårt att komma in i hennes böcker och jag undrar alltid varför jag har så tufft med det. Sedan, helt plötsligt utan att jag egentligen lägger märke till när det händer, så dras jag med totalt och jag bara måste läsa vidare för att det är så bra. Antagligen är det väl där Joyce Carol Oates storhet ligger, alltid bra historier, ett språk där inte ett ord är överflödigt och en förmåga att beskriva människors tankar och känslor så att det känns som att man sitter inne i deras  huvuden.
Oates lyckas verkligen krypa in under huden på Jenna i "Efter kraschen tog jag mig samman bredde ut mina vingar  och flög iväg"  Jag har aldrig varit i den situation som Jenna är; femton år, svårt skadad efter den bilkkrasch där mamman dog och fullständigt övertygad om att olyckan var hennes fel. Men Oates beskriver det så att det känns som att man är inne i Jennas huvud. Jennas reaktion och känslor känns fullständigt logiska. Språket är till synes enkelt och rakt men den kortfattade texten säger oerhört mycket. Man förstår hur svårt det är för Jenna, men också för hennes moster och morbror som verkligen älskar och vill hjälpa henne. Känslan av maktlöshet är också tydlig. Hur ska man någonsin kunna säga rätt saker och göra det rätta när något så hemskt har hänt...?

Kanske hinner jag läsa en bok...?

Aldrig har jag skuttat hem från jobbet en måndag, så glad och pigg, som idag. Vi har haft studiedag, hunnit pratat i lugn och ro om intressanta saker, som till exempel vad folk läser i sina bokcirklar just nu, vad man ska hinna läsa i helgen och sådant.
Jag läste ungefär två sidor Joyce Carol Oates i helgen, dels för att jag inte riktigt fastnat för hennes "Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg". Den är inte dålig, men jag har inte fångats, än så länge i alla fall. Men så är det ju också det att  min helg varit full av vedhuggning, grävande i jord, lövkrattande och ansande i risiga buskar. När jag klivit ur bilen och greppat krattan så var det som att själen blev fri för första gången på länge. Plötsligt kunde jag andas fritt och kände mig lycklig. Tänk vilken lycka att vi har det där stället så att jag får utlopp för allt det där. Vår blivande trädgård när vi flyttar in i huset i sommar kommer att vara som ett frimärke ungefär så det är inte fel med ett lantställe. Husets träaltan kommer att erbjuda andra glädjestunder.
Nu är det två dagars ledigt igen, med picnick, grillning, demonstration och kanske hinner jag läsa en bok...?